Hem Underhållning ”Jag har nog alltid drömt om att gå mot strömmen”

”Jag har nog alltid drömt om att gå mot strömmen”

förbi admin
0 kommentar

”Marianne Lindberg De Geer är stel i kroppen. Det var Bajenmatch i går. Hon baksätesspelade från soffan, styrde med armarna och svängde med överkroppen. Sen var hon helt utmattad. Den här gången slutade det i alla fall lyckligt (som Bajenfan är man inte bortskämd), Hammarby vann med 4–2 mot Kalmar.

– Carl Johan skrattar åt mig. När det går dåligt och jag gastar om vad de borde göra säger han ”det är synd att du inte är där”.

Hon sitter i sitt kök. Bakom henne finns en pärlplatta med en blå fisk på en hylla, ett stort hjärta på väggen, en plastblomma och tusen pryttlar i tusen färger. Utanför fönstret pågår Slussens eviga bygge och små gubbar i gula västar kliver fram och tillbaka medan lyftkranarna nosar på marken.

Det är en stor, vacker och konstspäckad lägenhet, mitt i stadens själva blodomlopp. En hyresrätt, påpekar Marianne Lindberg De Geer. Och snart är den nog för dyr för två pensionerade konstnärer, tror hon.

Kanske bidrar hyran till att hon är ganska dålig på att vara pensionär. Hon debuterade som författare vid 71 års ålder och har sedan dess hunnit skriva sex böcker på fem år. Det är två dagböcker i Knausgård-anda och tre romaner som hämtar inspiration ur hennes eget liv. Nu kommer ”Några ord till en ung feminist”, en slags sammanfattning av kvinnolivets erfarenheter och slutsatser.

Det är ett intensivt författarskap som fångar MLDG – som hon ofta kallar sig själv – ur olika perspektiv, och som tillägnas barn och barnbarn.

Vad är det du vill ge dem?

– Jag har ju redan lämnat vidare mina gener, det är väl illa nog. Men orsaken till att jag skriver dagbok är för att de ska fatta, så här var livet dag för dag för mig och min generation som föddes efter andra världskriget. Det är så mycket som jag hade velat veta om min mamma. Varför tyckte hon inte om barn? Jag vet ingenting om hur hon hade det, jag vet bara vem hon blev.

Mycket i MLDG:s konstnärskap har rört sig kring ursprungsfamiljen. Den kärlekslösa uppväxten, pappan som sköt sig själv i huvudet när dottern var 13 år, den alkoholiserade mamman. De finns med nu också, i den nya boken. Den är indelad i kapitlen föräldraskap, sexualitet, utseende, makt och åldrande.

– Mormor hade rösträtt de sista åren av sitt liv, men hon nyttjade den inte. Hon hade valt det patriarkala systemet. Mamma blev fostrad i samma anda, det var männen som bestämde. Hon visste att hon var snygg, hon visste hur hon på kvinnovis kunde söka sig fram i livet med de vägar som stod till buds, hon blev sjuksköterska och gifte sig med doktorn… det var min pappa.

Jag har haft dåligt självförtroende, men utseendet är en tillgång jag äger utan att göra någonting

MLDG ärvde skönheten. På nya omslaget är hon 17 år och en ljuv karamell. Nu är hon 76 år och det sitter i. När hon öppnar dörren ser jag genast att hon är lång och smal och elegant, på ett sätt som bara någon som aldrig varit lång och smal och elegant noterar. Det finns en skönhetshierarki i kvinnovärlden, och dess värde är sällan uttalat. I boken står det: ”Skönhet är en av de mest ojämlika parametrarna i vår kamp för jämställdhet.”

Hur har du själv använt dig av utseendet som ett verktyg?

– Jag har alltid märkt att om jag kommer in i ett rum så tittar killar. Och nu är det fortfarande gubbar som kollar. Om jag jämför med min dotter så blir hon bara förolämpad och äcklad när det händer henne, men för mig har det varit en stor hjälp. Jag har haft dåligt självförtroende, men utseendet är en tillgång jag äger utan att göra någonting.

Ändå verkar du inte sörja att du åldras?

– Det är inte lätt när Nina Björk och Åsa Linderborg inte vill visa sig offentligt för att de blivit gamla. Och Liv Strömquist pratar om samma sak. Det är enkelt att vara feminist när man är ung och vacker, men sen då? De ser sig själva som offer för åldrandet. Jag håller inte med.

Ur hennes perspektiv har jämlikhetskampen fått sig en törn av att framgångsrika kvinnor skäms över sina rynkor. Själv är hon fortfarande nöjd med sitt utseende, inklusive ålderstecken.

– Jag kan inte rekommendera cancer, men efter att jag opererade mig i halsen 2006 har jag fått en ursnygg käklinje, säger MLDG och visar sin strama hals i profil.

Och ja, hon skrattar.

I boken är hon hård mot trenden att operera sig, liksom mot de kvinnor som förlitar sig på sin sexuella dragningskraft. Som läsare ser jag en lurig balansgång; skönheten som ett kapital som är orättvist fördelat men samtidigt inte bör förbättras på konstgjord väg.

Det fanns inga damskor i storlek 43 i Jönköping när jag växte upp – nu är det väl inte en jävel som bryr sig om mina fötter

Kan det också vara mindre komplicerat för någon som alltid ägt den? Ett av MLDG:s mest uppmärksammade konstverk är två bronskvinnor som står mitt emot varandra i naturlig storlek, en överviktig och en anorektiskt smal, båda med hennes eget ansikte. Ändå har hon ett slående oneurotiskt förhållande till sin egen kropp.

– Den har faktiskt aldrig varit en grej. Det är väl mina fötter då, de är långa och smala, och det fanns inga damskor i storlek 43 i Jönköping när jag växte upp. Men nu är det väl inte en jävel som bryr sig om mina fötter.

Något som utmärker MLDG – mer än hennes stora fötter – är oräddheten. I sina debattartiklar och inlägg tycks hon sakna ängslighet. Hon har kallat Ebba Witt-Brattström för karriärfeminist och ifrågasatt litteraturkritikern Rebecka Kärdes moral när hon tog emot stipendium från Svenska Akademin. DN:s tidigare konstkritiker Ingela Lind fick höra att hon lät sig köpas av bjudmiddagar. I Sveriges storleksmässigt begränsade kulturvärld är det svettigt att göra sig osams med några av de tyngsta rösterna. MLDG verkar inte tveka.

Ibland kanske hon borde ha tvekat mer. I tre år, fram till 2016, arbetade hon som ansvarig för konsten på Kulturhuset, och där uppstod stora konflikter med personalen. I efterhand har hon varit självkritisk och samtidigt kritisk mot den oklara roll hon var tilldelad. Hon kallar gärna sig själv svår, jobbig och otrevlig.

Det som syntes från utsidan av huset var annat. I offentligheten slogs hon för konstnären Makode Lindes rätt att kalla sin utställning ”Negerkungens återkomst” och för att Lars Vilks skulle få gå på en av museets vernissager, där han bidragit till innehållet. Hennes åsikter gick stick i stäv med chefen Benny Fredrikssons vilja, och hon stod ganska ensam på barrikaden.

Jag är så gammal nu, jag bryr mig inte om ifall folk blir sura

– Det finns en scen i Monty Python-filmen ”Life of Brian” som jag tycker mycket om. Brian, som egentligen är Jesus, får en hel folkhop som följeslagare fast han inte alls vill det. Han söker skydd i sitt hem och mamman öppnar fönstret och försöker få folksamlingen att skingras. Hon ropar: ”You’re all individuals!” Då räcker en liten figur längst bak upp handen och säger: ”I’m not.” Den personen vill jag vara.

Hur känns det att reta upp människor?

– Jag får nog en skjuts av det. Jag är så gammal nu, jag bryr mig inte om ifall folk blir sura.

Det finns ett gott humör i debatterandet, som om det innehåller en viss njutning. På sin hemsida länkar MLDG även till svaren på hennes angrepp. Och hon resonerar gärna vidare, ger åsiktsmotståndare erkännande och är generös med beröm. Hon beklagar sig emellanåt över att kritiken är för snäll, också mot henne. Hon vill ha motstånd! Bara där öppnar sig det intressanta samtalet.

Både Lars Norén och Lars Vilks blev hennes vänner, två andra konstnärer med en kompromisslös syn på kulturens frihet. Nu är de döda och det har startats ett pris i Lars Vilks namn som ska hjälpa andra fritänkare framåt.

–Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i Lars Vilks stipendienämnd, men efter att ha funderat ett tag tackade jag nej. Jag tycker att det finns så få som verkar i hans anda på riktigt. Och jag var inte överens om den pristagare de senare utsåg, Sara Kristofersson. Hon har en plattform i DN och ett stort stöd hos allmänheten.

Det är inte många som står ut med att bli persona non grata i samhället, som Lars Vilks blev

Konstprofessorn Sara Kristofersson blev den första pristagaren nu i oktober. Det var hon som ifrågasatte att utställningshallen ”Vita havet” på Konstfack skulle byta namn, och menade att identitetspolitik hämmat skolans debattklimat.

Vem skulle vara en värdig pristagare tycker du?

– Det är inte många som står ut med att bli persona non grata i samhället, som Lars blev. Men Anna Odell är den jag tycker ska ha priset, om någon.

Med självporträttet ”Marianne som man”.



Foto: Anette Nantell

Marianne Lindberg De Geer har lagt upp två olika sorters kex på bordet mellan oss. De med choklad i mitten är för att barnbarnet Carmen gillar dem, hon måste fjäskas för. Carmen är 13 år och vill helst umgås med sina kompisar, förr ville hon alltid vara med mormor. Nu ringer hon mest av misstag och hon och hennes kompisar fnissar ihjäl sig när de stöter ihop i Götgatsbacken. Marianne Lindberg De Geer vet aldrig riktigt om det är åt henne.

Samtalet rör sig hela tiden mellan det lilla privata och det stora principiella, det som skedde för länge sedan och det som står i dagens tidning. Marianne Lindberg De Geer har hunnit med många liv i sitt liv.

Det mest uppenbara är konstlivet. De många år hon har målat, hon har använt sitt eget ansikte som barn, som gammal, som arg. Ibland inklippt på andras kroppar. Kaninerna som blivit skulpturer runt om i landet, mammaropen i Wanås skulpturpark. Pjäser hon skrivit och regisserat, scenografi hon skapat.

Mamma drack så mycket – jag och min bror visste aldrig hur hon skulle vara när vi kom från skolan

Men innan dess arbetade hon som sköterska på psyket i 15 år, och fick under den tiden två barn med två olika män, barn som hon tog hand om på egen hand. (Sen fick hon ett tredje med Carl Johan De Geer, men det var i nästa liv.)

Ännu längre bak hoppade hon av gymnasiet och återvände aldrig. I stället åkte hon till London och blev au pair.

– Det var läskigt att bo hemma då, mamma drack så mycket. Jag och min bror visste aldrig hur hon skulle vara när vi kom från skolan. Mest låg hon i sitt rum och sov, vi fick handla mat på restaurang Tre rosor i små förpackningar med plastfolie över. Det blev väldigt dystert för oss.

Tonåriga Marianne Lindberg De Geer reagerade genom att bli obstinat. Hon försökte göra allt hon inte borde. När hon hamnade hos en psykolog och skulle svara på en enkät skrev hon ”Mick Jagger” i alla tomma rutor. Hennes mamma var förtvivlad, och oförstående. Mick Jagger?! Det fanns inget sätt för dem att mötas.

– Jag har nog alltid drömt om att gå mot strömmen, men tänkt att jag haft svårt att ta för mig. Sen när jag träffat barndomsvänner har de sagt att jag opponerade mig mot lärarna redan i skolan. När ingen annan vågade. Det är som att det fanns där hela tiden, utan att jag såg det. Jag var upptagen av att tycka synd om mig själv för min svåra uppväxt.

Jag hade väninnor när jag bodde i Göteborg. De var som jag. Jobbade inom vården, hade blivit svikna av en karl – för mig var det av Björn Afzelius

Att träffa gamla bekanta kan vara ett sätt att ”hoppa på sig själv bakifrån”, hon försöker göra det också i sina böcker, finna en ny självbild genom skrivandet. En sak hon upptäckt är svårigheten med relationer till kvinnor. Hon har förlorat de flesta av sina väninnor längs vägen, ofta har de blivit osams.

Hur kommer det sig?

– Jag hade väninnor när jag bodde i Göteborg. De var som jag. Jobbade inom vården, hade blivit svikna av en karl – för mig var det Björn Afzelius – vi umgicks med barnen, bodde i kollektiv, tog ett glas vin på fredagen och gnällde över männen. Men sen flyttade jag till Stockholm och började måla. Och fick framgångar.

Kunde väninnorna inte ta det?

– Det var väl också att jag fick ett annat liv. Jag gick på Dramatiska Institutet och gifte mig med Carl Johan. Och han och Marie-Louise öppnade ju hela kultursfären för mig.

Just det. Marie-Louise Ekman. Hon hänger ihop med Marianne Lindberg De Geer, även om Marianne är dödligt trött på att bli förväxlad med henne. Marie-Louise var gift med Carl Johan De Geer innan Marianne blev hans hustru.

– Jag blev jämförd, jag var ju fjärde De Geer-frun som ville måla… Vad ska jag säga?

Men Marie-Louise Ekman blev också en väninna i Stockholmslivet?

– Ja, visst. Hon är en generös och vänlig person. Jag fick göra scenografi i hennes uppsättningar och filmer, hon bjöd alltid in mig på vernissager och sånt. Vi åkte på semestrar ihop, Carl Johan tyckte det var underbart, han älskar ju både Marie-Louise och mig. Men jag och Gösta blev osams hela tiden.

– Marie-Louise var så fruktansvärt framgångsrik, till slut var jag tvungen att dra mig undan lite. Jag måste hitta min egen kärna, mitt konstnärskap. Det blev för mycket på något vis. Men vi är fortfarande vänner.

Har du ingen helt vanlig väninna, som du inte behöver konkurrera med?

– Jodå, jag och Stina Dabrowski rings och ses och går och pimpar vår gemensamma kompis Monica Gunnes grav. Nu har vi faktiskt satt upp ett gullregn där, det är så gult och vackert även om det är giftigt. Men då måste man vara noga och kolla med de andra väninnorna så att inte de blir stötta… Ja, hjälp.

Jag älskar att sitta hand i hand med Carl Johan på kvällen och titta på en obscen deckare. Det kanske är så det är att bli äldre?

Hon tycker ändå mest om att vara hemma. På en av väggarna i vardagsrummet hänger Marianne Lindberg De Geer målad som man. På en annan Carl Johan De Geer som bebis. I prylhyllan står ett helt gäng variationer av E.T, rymdvarelsen som blev fast på jorden och ville ringa hem 1982. De är Mariannes, hon är en samlare.

Carl Johan De Geer dyker upp på eftermiddagen, det blev tidigt i dag för han har tagit sin femte vaccinationspruta och känt sig lite yr. Han är 84 år. Annars brukar han vara i sin ateljé hela dagen och måla älgtavlor innan han cyklar hem, handlar på Ica Aptiten och lagar mat till dem båda.

– Jag älskar att sitta hand i hand med Carl Johan på kvällen och titta på en obscen deckare. Det kanske är så det är att bli äldre? Jag har ju aldrig varit äldre, jag känner mig för, säger Marianne Lindberg De Geer.

De Geers har lite oväntat etablerat sig som ett slags idealpar i samtidskulturen. Två excentriska och starka konstnärspersonligheter, som på senare år pratat ogarderat och öppet om sin relation. Hur de träffades sent i livet och hur de kompletterar varandra med sina olikheter.

I antologin ”Kärlek” skriver Marianne Lindberg De Geer några rader som blivit närmast ikoniska:

”Älskar dessa kvällar med makens goda teve-dinners och med honom bredvid mig i fåtöljen. Kan en givande arbetsdag avslutas bättre? Vi ligger sedan och läser någon timme, delar på en Imovane 7,5 mg och släcker vid 02.00.”

– Vi har båda längtat efter ett varmt och trevligt hem. Vi arbetar ihop, vi är kamrater, vi är kärlekspartners. Jag kan aldrig tröttna på honom.

– Fast om jag varit 35 när vi träffades hade jag nog tyckt att han var för lugn, säger Marianne Lindberg De Geer.

Sen berättar hon hur kvinnorna omkring Carl Johan De Geer försökt få honom arg. Marie-Louise Ekman höll för ögonen på honom när han körde bil, men det funkade inte. Då blev han bara ledsen. Konstnärskompisen Kristina Elander som är en duktig kock, slängde maten hon lagat i soptunnan framför ögonen på honom. Marianne själv får då och då en väldig lust att bråka och drar i gång anklagelser och utfall.

– Då svarar han milt: ”Hur menar du? Ja, det ligger säkert något i det.” Och så slutar det med att jag måste skrika: ”Nej, jag har fel! Jag har fel! Jag har fel!” till mig själv. Man kan väl kalla honom konflikträdd, men jag är nog också konflikträdd. Det är bara att jag använder anfall som bästa försvar. Det är underbart att möta någon som honom.

Hon vill inte bråka lika ofta som förr heller. Behovet har mattats av. Det är möjligen en del av åldrandet.

– Det märks på små fåniga saker, som att jag har smulor på tröjan när jag går ut och att jag hör dåligt. Men känslan av att tiden inte är oändlig ger också en mäktig melankoli. Det knyter på något sätt Carl Johan och mig ännu närmare varandra, det blir högre densitet i vardagen och höstlöven faller på ett vackrare vis.

Läs fler intervjuer och andra texter av Josefin Olevik

Du kanske också gillar