Hem Underhållning Jenny Högström recenserar Kritaen5a

Jenny Högström recenserar Kritaen5a

förbi admin
0 kommentar

Kritaen5a drar en lina för laget

Det började som en blogg av ett gäng blandmissbrukande fotbollshuliganer 2007. Det fortsatte med ett instagramkonto med yvig jargong och explicit bildspråk som inte bara hyllar misären, väckskallarna, Söderort och Bajen utan även går till vildsint attack mot fåniga filter, livsnjuteri, livsstilsskryt och den falska inställsamhet som blivit lite av forumets signum. Sammanfattningsvis kan man säga att KD:s villa, volvo och vovve ligger rätt långt borta.

Grov och grabbig humor, men utan stavfel eller särskrivningar – lika stilsäkert som slagkraftigt. Kontot kritaen5a (som betyder typ att köpa fem gram weed på kredit) blev ett smutsigt reningsbad i ett hav av människor som älskar sina pengar, sina vänner, sina jobb, sina lantställen och sina barn, och en föregångare till den här typen av memeskonton.

Med den rika förekomsten av droger – och det stående inlägget pattfredag där linorna låg uppradade på ett par bröst – var det många inlägg som bröt mot ”communityts riktlinjer” och togs ner, alltmedan populariteten växte.

”När kontot sen utvecklade sig till ett monster på sociala medier var två snillen som startade ett bokförlag ihop brända nog att erbjuda oss ett bokkontrakt”, som REDAKTIONEN, kollektivet bakom kritaen5a, själva formulerar saken. Och härmed har vi också upptakten till själva romanen, nämligen ett lunchmöte på Södra teatern. Amir hinner fnissa åt förlagskillarnas namn (Bowallius och Baerhendtz) – ”äkta horungenamn” viskar han. Zacke, den andre berättaren, konstaterar förundrad: ”Här sitter jag och Amir, två väckskallar, och gör business med två kulturnissar utan att ett enda gram droger är inblandat”.

De har ingen aning om vad de ska skriva, eller hur, men de kan gärna tänka sig ett förskott för att sponsra sitt ”skenande missbruk”. Och det får de.

Detta är grundintrigen: att skriva själva romanen. Men eftersom de är fuckups i grunden så är det inte svårt att räkna ut att saker och ting kommer att balla ur. Amir får en skuld på nacken. Zacke blir gripen när han ska köpa ett parti ecstasy och sticker till Mexico City.

Livet har med andra ord sin gilla gång. I lite slapstickartad stil. Förorten Masmo framställs som ”mörkare och ödsligare än Josef Fritzls inre” och när REDAKTIONEN passar påsen kokain mellan varandra när de pilar in och ut från dass på krogen, är de ”som jamaikanska stafettlöpare i sprint”. Så ser bildspråket ut.

Förmodligen är romanens crescendo tänkt att vara den episod där REDAKTIONEN fullastade med sprit och droger hyr ett hus för en skrivhelg. Men min personliga favoritstory är ett klassiskt förväxlingsskämt när Amir jobbar som servitör och råkar dra i sig fel sorts knark – precis innan han ska ut och servera DN:s krogkritiker.

Så läggs episod till episod, rövarhistoria till rövarhistoria – och streck till streck. Och den trogne följaren, numera läsaren, får äntligen stifta närmare bekantskap med den på insta återkommande karaktären becknaren Mehmet.

Parallellt med dessa anekdoter löper som en röd tråd genom boken kärleken till den egna orten och alla dess luggslitna existenser: på pizzerian, i kiosken, på bänken i centan eller med en cigg på balkongen. Gentrifiering är inget för REDAKTIONEN och alla som inte är born and raised avfärdas regelmässigt som ”inflyttade bönder”.

Det är underhållande och tröttsamt om vartannat, en huligananekdot hänger otroligt löst, och den tvärstrejta jargongen blir rätt ansträngande i längden. Det är som en buddiesfilm som aldrig tar slut.

Några pliktskyldiga flirtar (brudar) finns la med, men inte mycket mer. Och ärligt talat, om REDAKTIONEN skulle ha partners eller familjer vore deras stories ur det galopperande blandmissbruket snart inte alls lika roliga. Det till synes eviga ungkarlslivet är premissen för den där feststafetten. Och dess förbannelse. Men medan vi andra vilar upp oss mellan varven tar kritaen5a en för laget. Eller två eller tre.

Du kanske också gillar