Hem Underhållning Jenny Lindh: Du som läser ut böcker är den verkliga rebellen

Jenny Lindh: Du som läser ut böcker är den verkliga rebellen

förbi admin
0 kommentar

Jag undrar över det här med att inte läsa ut böcker. Själv har jag aldrig lämnat en bok oavslutad, oavsett vad jag tyckt om den. Varför vet jag inte. Antar att jag alltid varit den där stela och rigida, hopplöst träiga som prompt måste avsluta det jag påbörjar, bara tanken på en halvläst bok känns olustig.

Nu har jag dock börjat tänka nytt. Har träffat en fartfylld tjej, första gången vi träffades presenterade hon sig som ett galet energiknippe från Malmö, och hon läxar upp mig för mitt tvångsmässiga sätt. Hon säger: du har bara har ett liv, Olle!  Läser du den där trista igen, du vet väl att livet är för kort för att ödsla tid på tråkiga böcker!

Du skulle se högen av dumpade romaner på hennes nattduksbord… Men så får hon också massor gjort! Känner mig inspirerad, men är samtidigt så pass hopplös att jag i smyg läser ut böcker hon konfiskerat (hon gillar att ta böcker ifrån mig för att jag ska träna på att bli mer av en rebell). Några råd?

Ordentlige Olle

Kära Olle. Ledsam läsning. Du kallar dig själv stel, rigid och ”hopplöst träig” och jag tvingas än en gång konstatera att idealmannen hamnat i klorna på en kvinna som inte har förstånd nog att begripa att hon kammat hem storvinsternas storvinst i hunklotteriet.

Du svassar som ett mähä när du i själva verket borde säga: ”Jag, Olle, plöjer hellre 1983 års telefonkatalog från pärm till pärm än tar levnadsråd från en person som kallar sig själv ’galet energiknippe’”. Du läxas upp för din envishet i läsfåtöljen, när du i stället ska proklamera: ”Jag, träigast av träiga bockar, lyssnar icke på predikningar från spettekaksbakande livscoachwannabes med koncentrationssvårigheter” (skriv upp repliken så du kan leverera den ordagrant).

För övrigt är vi garanterat många som vill höra mer om de ”konfiskerade” böckerna; jag ser framför mig en kallsvettig man som febrilt försöker bända upp ett låst bokskåp medan flickvännen är upptagen med att göra femton saker halvdant inklusive stava carpe diem fel i ett emojispäckat Instagraminlägg om hormonsvängningar, men den bilden kanske är överdriven? Tassar du upp på nätterna och bläddrar i en avskydd men vältummad ”Infinite jest”? Smyglyssnar klart på ”Doktor Faustus” i ljudboksformat fast låtsas att det är senaste avsnittet av ”Fredagspodden”?

Klart är hursomhelst att flickvännens inflytande är dysfunktionellt: böckerna är säkerligen bara toppen av det toxiska isberget men eftersom du nu har vänt dig till mig, kära Olle, fokuserar vi på litteraturen samt på försvarstalet du behöver för att mala ner din älskade flickvän och därmed åstadkomma ett mer harmoniskt kärleksförhållande.

Det här med livets korthet till exempel, det flickvännen inspirationsföreläser om med en iver som får mig att känna att det kanske ändå inte är tillräckligt kort, är inget annat än ett ondskefullt argument som du omedelbart ska skjuta ner eftersom det får precis allt att framstå som poänglöst och tidsödande. ”Betala räkningar? Bah, livet är för kort för administration.” ”Äntligen en ny säsong av ’Outlander’! Fast – inte borde man slösa dyrbar tid på tv när man kan dansa naken på en strand vid Medelhavet?” ”Medelhavet? Livet är för kort för att nöja sig med en sketen turistgöl full med fetaost, varför bor jag inte i en rustik hydda vid en kristallklar nordperuansk bergsjö, i detta mitt enda liv här på jorden?!”

Och så vidare. Alltså. Ignorera, tysta, bua ut denna lömska refräng: tjatet om livets korthet är lika påfrestande som föreställningen om att det skulle vara rebelliskt att dumpa böcker efter ett par kapitel. Rebellisk bokdumpare var möjligen en munk som tuttade eld på läspulpeten i ett kartusiankloster anno 1534.

Nu, när njutning och valfrihet och femtio urvattnade nyanser av yolo har blivit religion, när vi lever i ett samhälle som inte hade klarat marshmallowtestet om det så hade en pistol riktad mot huvudet, är det i själva verket du som envist gnager vidare på din svårtuggade roman som är den verkliga rebellen.

I samma skoningslösa anda dundrar du sedan vidare, närmare bestämt till nästa punkt, som vi kan kalla ”tacksamhetsskuld” eller ”respekt för författandets plåga”.

I en berömd liknelse beskrev George Orwell skrivandet som ”en vidrig, utmattande kamp, ett utdraget anfall i en smärtsam sjukdom” och han talade inte i nattmössan. Det frenetiska arbetet med ”1984” tog knäcken på Orwell som skrev och skrev som en galning, satte punkt – och dog för alla latmaskars synder. Herman Melville hade på samma vis ”Moby Dick” att tacka för ögonryckningar, ångestattacker och handikappande ryggsmärtor. Heltidsarbetaren Franz Kafka gav oss ”Processen” och ”Slottet” tack vare nattliga skrivsessioner, som bidrog till att han hasade genom livet i ett permanent tillstånd av kollaps.

Är jag inte skyldig att åtminstone göra ett försök att läsa ut ”Moby Dick”, allmänt känd som en av världens långtråkigaste romaner, när stackars Melville kämpade så hårt att han fick spasmer?

Jag vill mena det. Att trofastheten dessutom blir belönad, kanske inte just i ”Moby Dick” men i andra, ruskigt många andra fall, gör knappast saken sämre. Läslust är överskattat. Läslättnad däremot underskattat, och som alla ordentliga Ollar därute vet kommer den bara efter en lång och mödosam färd genom oändliga landskapsbeskrivningar, ökentorra utvikningar, efter mil och åter mil av trögflytande, rågmjölsgrötiga prosameningar.

Plötsligt öppnar sig något: en formulering. En vändning. En ny, häpnadsväckande tonart. Svidrigajlovs självmord i ”Brott och straff”. Den fullkomligt bisarra och enastående skitboksmonologen i annars tämligen oläsliga ”Introduktion” av Stig Larsson. Väl värda ett uppdyrkat bokskåp, om det nu är det som krävs i ditt fall. Ditt tragiska fall, kan man tillägga.

Jag hade gärna försett dig med fler punkter, men vi måste tänka på att din flickvän har uppmärksamhetsspann som en treåring och det vore trist om hon gjorde slut halvvägs in i anförandet.

Bibliotekarien rekommenderar

Biblioteken tillhandahåller som bekant så kallade korttidslån, böcker med lånetid på två eller ibland en vecka, ofta nyutkomna titlar eller extra populära blockbusters som annars hade försvunnit in i en oändligt lång reservationskö. Jag har länge propagerat för ett komplement: långtidslånet. Obligatorisk lånetid på (minst) 20 veckor, inte enbart men åtskilliga svårtuggade titlar, straffavgift om man återlämnar boken tidigare än utsatt datum. Ingen chef har hittills sagt ja men jag tycker fortfarande att det vore utmärkt som en uppmuntran till långsam och noggrann läsning.

Läs fler texter av DN:s bibliotekarie Jenny Lindh

Du kanske också gillar