Hem Underhållning Johan Hilton: Vem tänker på offren när vi matas med ondska?

Johan Hilton: Vem tänker på offren när vi matas med ondska?

förbi admin
0 kommentar

Jag vet inte exakt när begreppet ”dokumentär” på strömningstjänsterna kom att bli synonymt med hela säsonger långa djupdykningar i en seriemördares psyke. Men det har fått mig att sluta försöka hitta något vettigt under den rubriken.

Om man var med under thrillergenrens uppsving under 90-talet börjar man helt enkelt bli rätt mätt. Tvångsmatandet har pågått sedan ”När lammen tystnar”, minst. Böcker, tv, film, podcasts.

Och har man en gång sett en seriemördare, så har man sett dem alla. Det börjar med att de är inåtvända barn och rycker benen av insekter och så fortsätter det med prostituerade eller unga män tills de åker fast.

Låter jag cynisk? Man blir lätt det efter att ha fått för mycket av något.

Visserligen har sex, obegriplig ondska och braskande mord alltid utgjort stapelvara inom underhållningsindustrin. Men i dag är det som om relationen mellan strömningsjättarna och konsumenten kommit att efterlikna den mellan Krösa-Maja och Emil i Lönneberga: den ena står för en aldrig sinande ström av bloddrypande förskräckligheter och den andra sitter tacksamt och lapar i sig.

Det är underhållning till döds – i bokstavlig bemärkelse. Frågan är bara om vi blivit så värst mycket klokare under de trettio år som gått sedan seriemördaren uppenbarligen blev vår tids stora samhällsfråga? Trots detta överdåd som inföll när true crime-genren tog klivet ut från de allra sliskigaste pockethyllorna i bokhandlarna och in på strömningsmarknaden – har vi verkligen drabbats av några nya insikter om den mörka sidan av den mänskliga naturen?

Är det så fel att att 2022, i en föregivet upplyst tid, känna en längtan efter de lite bredare greppen som vågar utmana och problematisera berättelserna om ondskan?

Jag skulle inte påstå det. Inom framför allt det anglosaxiska utbudet är det oftast samma mekaniska idisslande av gamla trötta och förfrämligande klichéer om ondskan mitt ibland oss. En konsumtionsvara bland andra i ett redan oöverblickbart strömningsutbud. Men där alla andra som också ingår i berättelsen – offer, anhöriga och samhället runtomkring – ofta ter sig både osynliga och anonyma, för att inte säga utsuddade.

Eller som den australiensiska twittraren @randyshart kärnfullt sammanfattade kommersialiseringen och mysifierandet av tragedier tidigare i somras:

”Me: brutally murdered and found dumped on the side of the highway.

Two 35yr old women with a podcast: Ok murder muffins, we got a a real oopy goopy spoopy story for you today!

Squarespace ad: ARE YOU LOOKING TO EXPAND Y”

Och så lär det naturligtvis förbli – alla tider har sina motsvarigheter till ondskan som dväljs under den skenbart trygga vardagens yta. Gamle Bockfot, häxor, kättare. Och så vidare.

Men är det verkligen så fel att 2022, i en föregivet upplyst tid, känna en längtan efter de lite bredare greppen som vågar utmana och problematisera berättelserna om ondskan? Något som lyfter blicken, åtminstone lite grann? Kanske till och med anlägger ett samhällsperspektiv eller orkar intressera sig för alla som drabbats? Offren, till exempel? Hur är det ens möjligt att det inte finns fler djuplodande skildringar av överlevarna, av de anhöriga, av de efterlevande och traumatiserade? Räknas de inte?

Den anglosaxiska true crime-genren har jag redan gett upp hoppet om. Och i väntan på ett större trendbrott vänder jag mig tills vidare till fiktionen. Michael Hanekes film ”71 fragment” till exempel, som skildrar vägen till en masskjutning. ”Elephant” av Gus van Sant.

Eller Justin Kurzels lysande och verklighetsbaserade karaktärsstudie ”Nitram” som just nu går på bio och på ett närmast mirakulöst sätt aldrig blir spekulativ, trots att den, som så många andra, försöker komma under huden på sin djupt störda huvudperson.

Men så är det för att den aldrig kopplar loss den blivande mördaren från det samhälle som han snart kommer att rikta all sin vrede mot.

Samtidigt på Disney+: den käcka musikalstjärnan och amatördeckaren Kristin Chenoweth luskar runt i ouppklarade mord på flickscouter i Oklahoma.

Läs fler texter av Johan Hilton.

Du kanske också gillar