Hem Underhållning Karnevalisk Askungen charmar till sist

Karnevalisk Askungen charmar till sist

förbi admin
0 kommentar

I tre år har Kammaropera i Syd kämpat för att få upp sin ”Askungen” på scenen: när det äntligen blir premiär på Ystad teater så råder yster spelglädje. En ensemble av namnkunniga sångare och artister tar sig an den kristidsoperett/musikalhybrid som Rickard Söderberg tråcklat ihop, medan det musikaliska pusslet orkestrerats av Nils-Petter Ankarblom och Jonas Hugosson.

”Askungen” klär tidsandan i verklighetsflykt: ”i sagans värld finns inget mörker”, insisterar sagoberättaren, Harald Leanders rare bibliotekarie, och jagar beskäftigt iväg de onda karaktärer som väntar i kulisserna. Så börjar kvällen som platt studentspex, med tröttsamma grötrim på rad, bock i kanten för alla konservativa Disneyklichéer, och nattstånden satir över kungaskandaler och champagnevaskande överklass à la Svensk Damtidning. Men pjäsen utvecklas till en regnbågsfärgad omtolkning av filmsagor som ”Törnrosa”, ”Skönheten och odjuret” och ”Trollkarlen från Oz”, och går i mål som karnevaliskt glädjetjut.  En galen final, där ensemblen hyllar rätten att leva och älska precis hur man vill med dvärgarnas sång ur ”Snövit” filmen – där de tre féernas gnistrande soprankoloraturer blir musikaliska utropstecken, istället för originalets tutande orgelpipor.


Foto: Andreas Paulsson

Det börjar med att bibliotekarien Mats-Peter, inramad av Ystad teaters idylliska 1800-talskulisser, försöker berätta Askungesagan. Han blir avbruten av bråkiga sagokaraktärer, som dessutom visar sig ha ett normbrytande sexliv. Matilda Paulssons Snövit är gravid med dvärgen Toker och vill skiljas från sin prins, medan Askungens styvmor, hårdsminkad och lite för kylig i Rickard Söderbergs tolkning, försöker snärja Martin Vanbergs narcissistiske Prince Charming. Lars Arvidsons ljuvliga, guldpaljetterade kung har kronan på sned, en ”V-Gurra” som suktar efter kaffepojkarna; medan Carolina Sandgrens skåpsupande drottning hänger med sin långhårige tränare. Spännande blir det först när de onda karaktärerna bryter sig in: Alexander Groves Groucho Marx-inspirerade Kapten Krok och Hans Christian Duráns praktfulla, vinpimplande Ursula (bläckfiskhäxan från ”Lilla sjöjungfrun” i drag), som löser upp balen på slottet i infernaliskt kaos.

Den bräckliga dramaturgin i Rickard Söderbergs libretto till ”Askungen” är skyldig både Stephen Sondheims ”Into the woods” och Bruno Bettelheims sagoläsningar en hel del, och lånar frikostigt ur Disneys skafferi (är rättigheterna lösta?). Den musikaliska mosaiken av Gilbert & Sullivan, Offenbach, Oscar Hammerstein och wieneroperett är dessutom rakt igenom oidentifierad i programmet. Och det är väl här som skon (bokstavligen) klämmer: upphovspersonerna må vara döda, men eftersom ”Askungen” approprierar hela operettgenren utan att nämna ett enda namn, så blir den inget bra skyltfönster.

Visst förtjänar operetten att komma ut ur garderoben, om inte annat för att släppa loss operans komeditalanger. Men att inte kalla den vid dess rätta namn är historielöst, och fråntar publiken rätten att veta exakt vad det är man applåderar när Nina Pressings charmigt jordnära Askungen äntligen hittar hem, och får sin prins.

Du kanske också gillar