Hem Underhållning Kerstin Gezelius om mötet mellan Val Kilmer och Tom Cruise i ”Top Gun”

Kerstin Gezelius om mötet mellan Val Kilmer och Tom Cruise i ”Top Gun”

förbi admin
0 kommentar

Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på Val Kilmers skådespeleri, varit förtjust i hans utseende eller intresserat mig för hans person. Men han är den gemensamma nämnaren för flera filmer från sent åttiotal–tidigt nittiotal som hade något mycket speciellt utan att vara speciella. Joel Schumachers ”Batman forever”, till exempel, som gjorde fansen av Tim Burtons och Michael Keatons Batmanfilmer så besvikna, där Kilmer knappt kunde röra sig i den tunga, stela läderdräkten men ändå tillförde något oväntat.

”Tombstone”, ett på ytan lite plastigt försök att återuppliva westernfilmen blev oväntat suggestiv, mycket tack vare Kilmers Doc Holliday. Oliver Stones klatschiga ”Doors”, med en felcastad Meg Ryan levde helt på Kilmers nästan genanta symbios med Jim Morrisons ande.

Den testosteron- Amerika- och teknikbejakande publiksuccén ”Top gun” dominerades visserligen av Tom Cruise, men utan laddningen mellan dennes Maverick och Val Kilmers Iceman (som Tarantino hållit en berömd monolog om) hade filmen aldrig blivit mer än en hisnande åkattraktion i stridsflygplan.

Iceman (Val Kilmer) och Maverick (Tom Cruise) i ”Top gun” 1986.

Foto: Alamy

Uppföljaren, ”Top gun: Maverick”, har fått ett överraskande varmt bemötande av kritiker. Kanske för att den är lite mer mogen än originalet (Tom kör fortfarande väldigt snabbt på motorcyklar, segelbåtar och stridsflygplan men bryr sig också om kvinnor, barn och sjuka vänner). Det positiva bemötandet beror också på att det dröjt så länge för kassasuccén från 1986 att få en uppföljare. Det blir som att ha en första klassåterträff när somliga redan har börjat knacka på dödens dörr. En nostalgisk tårslöja är oundviklig.

Det gäller förstås särskilt den omskrivna scenen mot Val Kilmer. Det dröjer innan han gör entré, Det hänger ett foto av honom i Top guns foajé som förvarnar publiken för att Kilmer, till skillnad från Cruise, knappt går att känna igen. Hans strupcancer har berövat honom rösten och tjugofem års exil från Hollywood, där han klassades som ”besvärlig”, har gjort honom till en excentrisk Buddhafigur.

Val Kilmer 2021.

Val Kilmer 2021.

Foto: Entertainment Pictures/Alamy

Tydligen fick han tjata sig till rollen trots att han fortfarande tjänar ihop sitt uppehälle genom att signera tröjor med Icemancitat på Comic con-mässor. Under en tung scen i den vackra dokumentärfilmen om honom från 2021, ”Val”, rullas han i väg genom mässhallen på rullstol, med en filt över huvudet som om han redan vore död, för att vila upp sig i ett obekvämt förrådsutrymme mellan signeringssittningarna.

Rollen har skrivits om för att passa situationen. Iceman är döende och har också talsvårigheter. Rösten är hjälpligt återskapad med hjälp av sonen Jacks röst, gamla Kilmerfilmer och artificiell intelligens. En del av dialogen skrivs på dator medan han bara ser, genomträngande och ömsint, på sin spattiga gamla skolkamrat. Han har fått bisarrt bländvita tänder, en bylsig krage som täcker hålet i halsen, ett tjockt lager foundation som ska återställa hans en gång guldiga, nu cortisonröda, hy. Men scenen när de två sitter mitt emot varandra, en av dem praktiskt taget oförändrad, den andra fullständigt transformerad, hade varit märklig även om Kilmer hade varit fullt frisk. Man förstår att producenterna tvekade och att man jobbat så hårt på att bygga upp till mötet på rätt sätt: Kilmer är inte en del av illusionen längre. Han har lämnat skådespelarhimlen och blivit en dödlig, lite trasig människa. Sådant förlåter man inte så lätt.

Tom Cruise är på sätt och vis också ett freak, knappt en skådespelare han heller, men åt andra hållet. som övermänniska. Scientologikyrkan som han representerar (och vid det här laget kanske till och med är den egentliga ledaren för) lär ut att man kan bli ”clear”, ren, stark; en hjälte i sitt eget liv, oföränderlig och opåverkbar. Befriad från trauman, svagheter (och de hjärntvättade thetansjälarna från yttre rymden) som håller människans gudomliga ande fången.

Val Kilmer är ett enda kluster av trauman och svagheter, fysiska som psykiska. Av självbiografin ”I am your Huckleberry” förstår man att han aldrig har strävat efter renhet, perfektion och hjältemod. Inte ens efter pengar. Istället har han kastat bort både sitt liv och sin karriär på en nästan patetisk och otidsenlig jakt på konsten, kärleken och Gud. Han återkommer flera gånger till hur rollerna han spelat lever kvar och tär på honom, kanske lite som thetanerna i scientologin. När han en gång frågar Marlon Brando hur man gör för att bli fri från bördan av gamla roller svarar Brando direkt: ”Det blir man inte.”

Bild 1 av 2
Val Kilmer som Batman 1995.

Foto: LANDMARK MEDIA / Alamy Stock Photo

Bild 2 av 2
Val Kilmer, steget bakom Robert De Niro i ”Heat” (1995).

Foto: United Archives GmbH / Alamy Stock Photo


Han hoppade av Batmanfranchisen för att få spela mot de Niro och Pacino i ”Heat” och få kalla legenderna ”Bob och Al”. (Jag minns honom knappt från den filmen. ”Bob och Al” tog över helt). Han följde med Brando till Australien och den katastrofala inspelningen av kalkonen ”The island of doctor Moreau”. Han sålde sina ägor i New Mexico och turnerade med en enmansföreställning för att finansiera en film om Mark Twain, ett projekt som avbröts av cancern, men som det är tveksamt att det blivit något av ändå.

Han var inte nån självklar kommersiell stjärna, men han såg kommersiell ut med sitt guldhår, sin pussmun och sitt fluffiga, blonda hår, så han dög inte som Johnny Depp/Sean Penn-artad rebell heller. Och Brad Pitts självförtroende kunde han bara drömma om. Han var en outsider på ett mycket jobbigare sätt: svag, öppen, sökande, men hade – kanske just därför – ett slags mjukt, inre ljus som lyste upp filmerna och som hans fans inte har glömt.

Ett stånd med Val Kilmer-konst i Tombstone, Arizona.

Ett stånd med Val Kilmer-konst i Tombstone, Arizona.

Foto: Alamy

Under en mörk scen i ”Val” drar han omkring bakom en utomhusbiograf i Texas där ”Tombstone” visas på en gigantisk duk. Han har ingen röst längre, bara ett hål i halsen som han måste hålla för när han pratar och döljer med exotiska sjalar och sin döda mammas stora turkoshalsband. Hans situation är förnedrande, säger voice-over-rösten som sonen har läst in. Att behöva försörja sig på att ta emot trogna fans beundran för trettio, fyrtio år gamla filmer. Skärvor av hans guldår i Hollywood. Det är en konstnärs mardröm. Det värsta är att han inte skäms som han borde göra. Han är tacksam över att det fortfarande kommer så många och att de fortfarande älskar honom.

Cruise mer effektiva, underhållande spelstil har gjort honom till superstjärna i fyrtio år, men han kommer aldrig att lämna efter sig de ambivalenta men starka känslor som gör någon till kult.

Deras upphaussade återförening i ”Top gun: Maverick” är ett möte mellan två andliga sökare och excentriker, en som försöker kontrollera livet till varje pris och en som har låtit livet äta upp och förbruka honom. Det är fascinerande. Dialogen visserligen är mest en nostalgisk upprepning av repliker från förr: ”Så vem är den bästa piloten?” ”Låt oss inte förstöra det här fina ögonblicket.” Om filmmakarna hade förstått potentialen i mötet borde de förstås ha låtit Iceman fråga en metafråga istället: ”Så, hur var det nu då, var du kär i mig när vi gick på Top gun?”

Men där går gränsen för Cruise generösa självironi.

Läs mer:

Helena Lindblad: ”Val” är en sensationell film som får mig att vilja störtgråta”

”Top gun: Maverick” – en högtflygande filmdinosaurie full av liv

Du kanske också gillar