Hem Underhållning Lena Philipsson om sin nya bok ”I händelse av min död”

Lena Philipsson om sin nya bok ”I händelse av min död”

förbi admin
0 kommentar

Varför har Lena Philipsson inte en katt?

Hon tycker väldigt mycket om katter. En katt skulle kunna skänka henne glädje. Det finns egentligen inga hinder för att ha en, förutom Lena Philipsson själv. ”Ansvaret skulle kännas som ett trassligt nystan som jag inte skulle reda ut förrän katten var död”, skriver hon i en passage i sin nya självbiografiska bok.

Lena Philipsson står inte ut med det oavslutade. Räknar ned tills hon kan bocka av från listan: Små saker som städning och matlagning, stora saker som en pågående turné eller en show. Sätta punkt, stuva undan, vara färdig. En katt skulle inte gå att bocka av från listan på många år.


Foto: Thomas Karlsson

– Jag ser allt i flera steg framåt hela tiden för att undvika överraskningar. Det gäller hela min tillvaro, jag har det draget: Jag vill bli klar någon gång. Men man blir ju aldrig riktigt klar, livet fungerar inte så! Ändå försöker jag strukturera upp tillvaron precis hela tiden. Jag räknar ner, och räknar ner, tills det är färdigt. Varför? Är det först då jag slutar tänka? Vidare till nästa sak.

Lena Philipsson är 56 år gammal och har haft en lång, framgångsrik artistkarriär sedan hon var tjugo. Det stora genombrottet kom 1986 när hon kom tvåa i Melodifestivalen och fick en Svensktoppenhit med ”Kärleken är evig”.

Sedan tog allt fart. Skivkontrakt med Bert Karlssons Marianne Records, ett mångårigt samarbete med låtskrivaren Torgny Söderberg. Rocktåget, krogshower, fler Melodifestivaler och till slut en seger med ”Det gör ont” 2004. Stora konserter. Ett tjugotal Svensktoppenlåtar och ungefär lika många Trackshittar. Programledarjobb, musikalroller, skådespelarjobb. Totalt 14 album; det senaste var ”Maria Magdalena” 2020.

Ändå är det väl ingen som riktigt vet så mycket om Lena Philipsson. ”Speciell”, kan hon beskrivas som av människor som mött henne. ”Bestämd.” Vaga ord, men de säger ändå en del.

Hennes bok heter ”I händelse av min död”. Hon inleder den med en fiktiv konversation med Margaretha Krook-statyn som står utanför Dramaten i Stockholm.


Foto: Thomas Karlsson

– Jag kom plötsligt att tänka på henne, och på att man inte visste så mycket om henne. Jag har alltid tyckt om henne, hon var kul, duktig på dramatik. Men hennes privatliv var aldrig ute i det offentliga, inte ens efter att hon gått bort. Hon ville väl ha det så.

– Och så tänkte jag att så kommer det att bli med mig också. Jag är hemlig. Privat.

Varför var det en jobbig tanke?

– Den var inte jobbig, jag bara förstod att det skulle bli så. Och jag ville ge en komplett bild av mig. Det är klart att jag har funderat på om det här verkligen är nödvändigt. Vem ska läsa det här? Men det är väl för dem som är intresserade av vem jag är, hur mitt språk ser ut. Och så var det kul att skriva. Kul att formulera mig, kul att glänta på dörren till ämnen jag inte nuddar vid i vanliga intervjuer.

Boken består av personliga små essäer på olika teman. Familjen och uppväxten avhandlas, relationen till skapande och artistskap, tankar om att bli äldre och om förändring. Fram träder en bild av en människa med stark integritet. Kontrollbehov, om man så vill.

Arbetet med boken var en befrielseprocess, säger hon. Ett utbrytarförsök. Främst från henne själv och hennes egen personlighet.


Foto: Thomas Karlsson

– Jag har ju varit offentlig i hela mitt vuxna liv, och jag har funderat över vad det har gjort med mig. Jag är introvert, lågmäld, har hukat mig och gömt mig och tittat ner i marken så fort jag rört mig utanför mitt hem. Om någon ropar mitt namn på stan kan jag genomsköljas av en känsla av pinsamhet, det känns genant. Jag tänker mig för, så att det inte ska bli några konstiga rubriker. Men ska några få tidningar få styra mitt liv? Jag har blivit lite äldre och orkar inte gömma mig lika mycket längre, orkar inte hålla upp garden.

– Nu är jag mogen att skriva det. Jag hade aldrig gjort det för tio år sedan, men det är mindre laddat nu. Det är plötsligt möjligt.

Att bli äldre är att bli någon annan. Lena Philipsson beskriver det som att hon har ”kopplat om sina synapser” – blivit tryggare och mindre känslig.

Vid några tillfällen i boken skriver hon om något annat som dykt upp det senaste decenniet – hälsoproblem. Hjärtklappningar och dubbelslag. EKG och blodtrycksmätningar. Jag frågar om den krisen är en del av anledningen till att hon skrivit boken – men för första gången under vårt samtal svarar hon kort och avspisande.


Foto: Thomas Karlsson

– Nej, det hade inget med det att göra, absolut inte. Det var en period av långvarig stress som slutade på det där viset.

Hur mår du i dag?

– Bra. Bara bra. Det var stressiga år som tydligen kom åt mig. Jag blev överraskad själv, men så var det.

Man kan undra varifrån Lena Philipssons kontrollbehov kommer. Själv tänker jag att det kanske handlar om den där incidenten i ”Jacobs stege”.

Som 21-åring, efter genombrottet med ”Kärleken är evig”, utsågs Lena Philipsson till Sveriges sexigaste kvinna. Den manliga motsvarigheten blev Sven Wollter. De båda bjöds in till Jacob Dahlins populära pratshow. I klippet från programmet sitter Sven Wollter – vid tillfället lika gammal som Lena Philipssons pappa – i kostym i en skinnfåtölj och suger på en pipa. Lena Philipsson ligger på en tigerfäll på golvet och sjunger ”Teach me tiger”, åmar sig kattlikt runt Wollter. I efterhand har hon sagt, kanske inte att hon ångrar det, men att det var bortom hennes kontroll.

Jag frågar om det ögonblicket, om det var då hon bestämde sig för att alltid tänka tre steg framåt. Hon värjer sig mot den, kanske förenklade, förklaringen. Men något lärde hon sig av det.


Foto: Thomas Karlsson

– Jag visste inte om det i förväg. Ingen hade sagt något. Och jag ville komma ihåg det till nästa gång: Bäst att fråga vad som ska hända, inga mer överraskningar. Om man tittar på klippet nu så ser man att jag egentligen inte var så lättklädd, jag hade skjorta och slips. Men jag var 21, blyg och skitnervös och generad, och skulle förföra Sven Wollter. Jag tyckte om Jacob Dahlin väldigt mycket, och jag visste ju att han hade humoristiska inslag i programmet. Men det scenariot hade inte hänt i dag. På grund av metoo och mycket annat.

– Men det hände då. Och jag kan väl bjuda på det. Det är ett klipp alla kan skratta åt.

I sin föreställning ”Jag är ingen älskling” använde Lena Philipsson sig själv av just den scenen, men vände på rollerna. Hon satt i fåtöljen med pipa. En kille låg i små glittriga kalsonger på en fäll.

– Det var väldigt uppskattat. Jag tycker att jag oftast har tagit kontroll över min plats som kvinna på en scen. Det var väl precis i början som jag följde strömmen och tänkte att de vuxna väl vet hur det ska gå till, jag ifrågasatte inte så mycket.


Foto: Thomas Karlsson

Hon började skriva låtar och sjunga som mycket liten. Hon växte upp i ett kreativt hem, pappan spelade trummor och mamman sjöng, båda målade. Men det var inte ett hem där man drömde stora drömmar. Det var heller inte ett hem där man visade sina känslor.

– Inte med ord. Det var kärleksfullt på så sätt att det aldrig var någon tvekan eller osäkerhet om att det var ett stabilt hem. Men de fina känslosamma orden användes inte så mycket. Jag har utvecklats under min resa i musikbranschen – där kramas man, känslorna ska upp på bordet när man står på scenen. Jag har börjat utforska den sidan mer, vänjer mig vid att vara känslosam.

Hon säger att hon aldrig riktigt hade någon vision om artistskapet. Att hon inte kunde föreställa sig hur det skulle se ut. Att hon bara tog chansen när hon fick den. Att motsägelsefullheten som följt henne genom hela livet – att vara en djupt offentlig person och samtidigt sky offentligheten – ändå fungerar, för att det inte fanns något annat alternativ.


Foto: Thomas Karlsson

– Grunden till att jag gör det jag gör är att jag har en begåvning och en talang. Jag kan sjunga, jag kan skriva låtar och manus, jag är duktig på scenen. Jag fick en möjlighet och en chans – det får inte alla, därför måste jag ta den och försöka, fast det är läskigt.

– Allt det kreativa, musik, färg, bild, form, humor, kläder – det tycker jag är jättekul. Det är det som är själva arbetet. Sedan kommer andra saker på köpet, intervjuer, bli bedömd, offentligheten, att bli igenkänd på badstranden. Men det har varit värt det.

I en passage i boken skriver du om klyschan där alla kända människor ska dela med sig av sitt trauma. Och så leker du med tanken att ”tänk om hela min karriär är ett stort övergrepp”. Det är skrivet på ett raljant sätt – men jag har känslan av att det finns ett korn av allvar där ändå?

– Den är menad precis så som du beskriver den – med humor, men det finns också en uppriktig undran inför den frågan. Det har krävts en viss ansträngning från min sida för att klara av att stå där och titta rätt in i kameran, med allt vad det inneburit för mig. Men … Jag har inget svar på det. Det enda jag vet är att jag inte skulle vilja vara utan alla år i branschen. Det är så mycket som varit underbart, att utvecklas som människa, få leka och vara kreativ och skapa musik, mötet med publiken. Så det är nog inget övergrepp. Jag kan bara konstatera att jag har min personlighetstyp. Det har kostat på lite, det har det.


Foto: Thomas Karlsson

Jag frågar vad det finns för nackdelar med att leva som hon gör, så medveten om ekvationen insats/belöning, så fokuserad på att bocka av listan.

– Nackdelen är att jag inte har en katt.

– Jag kanske missar roliga saker om jag avstår något för att det känns trassligt. Jag är alltid fascinerad av andra, som har katter, hundar, gör massa saker. Sedan känner jag: Vad skönt att slippa.

Fascinerad och nöjd samtidigt?

– Ja, det är inte för mig. Men vad fantastiskt att vara så, och kunna skratta ändå. Jag skulle ha fullt upp med att få ihop allt.

Boken slutar med orden ”någon gång kommer jag fram”. Kommer du att veta när du är framme?

– Bra fråga. Jag trivs egentligen väldigt bra där jag är i dag. Men jag har väl en dröm om att jag ska bara … att det ska sluta kännas som ett trassel som måste redas upp. Men vi får se. Jag kanske redan är framme? Det kanske bara är så jag är.

Siw Malmkvist: ”Som artist har jag varit en riktigt feg jäkel”

Du kanske också gillar