Hem Underhållning Louis C.K. går allt längre ut i de absurdistiska våtmarkerna

Louis C.K. går allt längre ut i de absurdistiska våtmarkerna

förbi admin
0 kommentar

Tisdag den 14 juni utgjorde ett utmärkt tillfälle att öva på den alltmer pockande uppgiften att skilja på verk och person. För här nedanför Lilla Cirkus branta läktare står en luggsliten ståuppare som för fem år sedan hade allt.

Louis Szekely var världens största komiker och superlativen haglade; briljant, genialisk, ekvilibristisk – och en schysst kille. Firad skådespelare, manusförfattare, regissör. Pappa till två döttrar. Nominerad till Emmy 25 gånger. Enormt rik.

Men så briserade metoo och det visade sig att han också var en blottare – han hade ägnat sig åt självbefläckelse utan att vara själv. Inte bara hade övergreppen pågått länge och med brutala metoder tystats ned – som brukligt med dollarmaskiner till celebriteter – utan också inför kvinnor i direkt beroendeställning.

Att ha ”frågat om lov” innan han drog ned gylfen var inte samtycke. Så, den vassa, roliga, smarta, brumbjörnmysiga gästen i de största pratshowerna var ett inte längre välkommet kräk. Bokningar ställdes in, filmer lades ned och Joe Bidens presidentvalskampanj betackade sig för ett ekonomiskt bidrag. Bland mycket annat. Han blev en förlorare.

Men så gick tiden och så kom coronaviruset och så står han igen, Louis C.K. Förvisso på en scen som vilken Lundahumorist som helst skulle fylla flera gånger om och inte på en arena men dock – på turné.

Så vad har han förlorat egentligen?

Stora delar av sin publik, tempot, självförtroendet, är ett försök till svar. Har glöden helt falnat, rent av? Inledningen är åtminstone direkt svag, han hänger sig åt det äldsta, och tristaste, öppningstricket i boken – att skämta om de skojiga nationaliteterna han möter på turné. Givetvis berättar han på Sverigebesök att en norsk pilot låtit lustigast av alla piloter han hört. Jesus Kristus.

Men publiken har ju med sitt biljettköp redan skilt på verk och person – hur svårt detta än är då en ståuppares verk ofta baseras på det egna jaget – och det är som om detta gradvis går upp för Louis C.K. Han skruvar upp, inte tempot, den nedtonade gamla stilen är närmast nere på sedativnivå, och går allt oftare allt längre ut i de absurdistiska våtmarkerna.

Den gamla tekniken sitter, om den alls varit försvunnen. Han har en extrem förmåga att lugnt och obrytt plötsligt klatscha till oss med något fruktansvärt motbjudande för att med en enkel handgest direkt efteråt visa att han skojar. Den enkla men perfekt tajmade handlingen fungerar gång på gång, år efter år.

Han driver med sin egen bakgrund, mexikansk-ungersk-judisk-katolsk-amerikansk, och med det faktum att hans mor är död men fadern vägrar att släppa taget. Som något slags genomgående tema kan väl sägas att han – av alla människor – har sexuell parafili. Även om han nu är varm i kläderna av det enorma gensvaret i salongen och volymen stiger, även om det är intelligent och prövande på precis det sätt som ståupp ska vara, så blir det svårt att glömma den där gylfen som åkte hiss ner och upp fram till åtminstone 2017. Det uppstår en krock i huvudet.

Apropå Jesus Kristus så ägnas denne en avsevärd tid, och Louis C.K. sätter på sig läsglasögonen och reciterar mirakel ur Bibeln. De mindre lyckade. Kanske har han vänt sig till den Heliga skrift under krisen, kanske är han bara fortsatt en smart, beräknande, briljant ståuppare. Tillbaka är han hur som helst, även om det aldrig har handlat om någon total kancellering. Världen har som bekant en förmåga att vända blad, men gissningsvis kommer de resterande sidorna i boken om Louis C.K. att vara knappare skrivna.

Läs fler scenrecensioner och andra texter av Niklas Wahllöf

Du kanske också gillar