Mammor ska sluta lyssna till mom shaming, mammaskammande.

På bilden finns det lyckade snygga paret med sina glada och välartade barn. Miljön är antingen ett småtjusigt hem, möjligen med lite bohemiskt chict stök, eller från ett resmål där sanden och havet gnistrar ikapp under en blå himmel.

Så är livet som småbarnsförälder – inte.

– Nej, de tillrättalagda bilderna visar inte sanningen. Vi måste få erkänna att det också kan vara svårt att vara förälder, utan att utsättas för mom shaming, säger Ulrika Linder.

Ulrika Linders barn är åtta och sju år. De är efterlängtade och älskade, men livet som tvåbarnsförälder startade tufft.

– Jag hade ett spädbarn som skrek så fort så fort jag lade det ifrån mig, samtidigt som jag hade en 1,5-åring som hade blöja och som också behövde mig mycket. Jag stod där i kaoset och undrade hur jag skulle klara av detta.

Ulrika Linder beskriver hur hennes enda mål var att försöka vara en bra mamma, men att hon tyckte att hon misslyckades hela tiden.

– Jag tappade humöret och bet i saker för att avreagera mig.

Det var då som suget att börja teckna vardagen väcktes. Hon började ”stjäla” små stunder när hon fyllde kuvert eller andra pappersbitar som hon hade nära till hands med svarta linjer som visade hennes verklighet.

– När jag sedan startade mitt Instagramkonto och publicerade bilderna var det som om jag fick ett eget rum. Folk började följa mig, skrev att de kände igen sig och tackade för att jag beskrev hur det var.

Själv hade hon börjat avfölja vissa bekanta och andra konton. Hon orkade inte ta del av filtrerade bilder av småbarnsliv.

– De fick mig bara att känna mig misslyckad eftersom jag inte skrev offentliga kärleksförklaringar till min partner och visade upp vårt charmiga hem. Samtidigt som sådana inlägg fick mig att känna mig misslyckad tyckte jag också att de var tråkiga. Jag vill inte vara en sådan person som de bilderna visar upp.

Ulrika Linder visar det nakna och oretuscherade livet. Det är stökigt och smått kaotiskt. Hon är hålögd av bristen på sömn och benen har inte rakats sedan vemvetnär. Och mitt i allt slitet, mellan nedspydda kläder, bajskladd, diskberg, lämningar och multitasking, finns de andra bilderna – de av kärleken och lyckan. Stunderna som fyller hjärtat med varm glädje och får röran, stressen, tröttheten och känslan av otillräcklighet att blåsa bort.

Hon tycker inte att det är lätt för moderna mammor att vara just mammor. Det finns ett ständigt hot att utsättas för öppet eller förtäckt mamma-skammande, framför allt i kommentarsfält.

– Jag har verkligen varit rädd för att bli dömd när saker har gått åt skogen. Som när jag hade glömt förskoleavslutningen. När jag kom på det skyndande jag till förskolan, men kom alldeles för sent. Då bröt jag ihop utanför grindarna. I mitt huvud hörde jag hur andras kritik skulle vara, som att varför skaffar man barn om man inte vill ha barn, det vill säga glömmer en sak som en avslutning.

Det som spökade i hennes huvud var de elaka kommentarer som hon alldeles för ofta sett flimra förbi i sociala medier. Verkligheten visade sig dock vara bättre. Två mammor kom och tröstade Ulrika där hon stod och grät vid förskolans grind. Ingen sade någonting taskigt, de var bara förstående.

– Jag har den där rösten i mitt huvud där jag ständigt tvivlar på mig som mamma. Den lirar med den mom shaming som jag så ofta ser exempel på. Jag har faktiskt aldrig träffat någon som verkar tycka som det står i kommentarfälten, så jag och många andra går nog omkring och är rädda i onödan.

Trots det har hon svårt att tysta den inre rösten. Som när en kompismamma ringde och undrade var de var, var de på väg till födelsedagskalaset? Ulrika fylldes av skam, att hon, mamman, hade glömt.

– Jag och min partner delar på det mesta, men ändå har jag den här känslan av att det är mitt jobb att ha koll på allt.

Hon tror att det nog tyvärr är så i många barnfamiljer. Det är jämställt, men ändå inte. Om något missas eller glöms hamnar skulden ofta först, och kanske främst, hos mamman.

– Min syster säger att hon ska satsa på att bli en bra pappa, för det känns som om det är omöjligt att vara en bra mamma.

Det är i den känslan som teckningarna blir en ventil, och ett slags vapen i den kamp som hon tycker borde föras – att mammor och pappor är föräldrar på lika villkor, fullt ut. Så att ett bortglömt kalas inte enbart blir mamma-skam, och helst inte en skam alls.

Ulrika Linder tyckte att det var underbart att börja arbeta efter sin andra föräldraledighet, då när det var dags för partnern att vara föräldraledig i ett år.

– Jag har aldrig skämts för att säga det. Det var jättekul att vara med barnen och underbart att hitta på saker med dem, men det var också underbart få vara vuxen med andra vuxna. Vi har en tyst zon på jobbet och det var så skönt att sitta där och arbeta och ha det alldeles tyst runtomkring mig, ingen skulle ropa och behöva uppmärksamhet.

Hon tror att många mammor strävar efter att uppnå ett mamma-ideal som borde skrotas.

– Det idealet är en person som inte har någon personlighet. Det där att bara vara till för familjen och barnen, så funkar det ju faktiskt inte. Mammor borde vara snällare mot sig själva.