Hem Underhållning Maria Edström läser Jon Fosses dramatik

Maria Edström läser Jon Fosses dramatik

förbi admin
0 kommentar

RECENSION. Den norske dramatikern och författaren Jon Fosses enorma produktion har för mig alltid liksom tagit kropp i det landskap som format honom. Det norska Vestlandet med sitt hav, sin vind och sina kobbar, öar och skär. Romanerna är öarna, massiva monoliter. Kobbarna och skären är dikterna, essäerna, de korta historierna. Och så är havet dramatiken, ständigt i rörelse, far ut i världen och känner inga gränser, böljar likt den musik som finns i Fosses pjäser. Dramatiken gjorde honom världsberömd men höll också på att ta kål på den ständigt Nobelpristippade – alla premiärer och mingel runtom i världen gjorde den notoriskt blyge och inåtvände Fosse till alkoholist, enligt honom själv. 

Gudskelov övergav han spriten men inte dramatiken, och nu har vi glädjen att kunna läsa såväl äldre pjäser som hans återkomst till dramatiken på svenska. Faethon förlag ger nu ut ”Teater I–III” med ett urval av Fosses pjäser från 1992 till 2021. Det är en bragd. 

Fosse skriver på nynorsk, detta sjungande idiom som betonas av replikernas lyriskt brutna rader. Min läsning av Fosse har till slut lärt mig att läsa på nynorsk och att läsa långsammare än vanligt, ibland högt för mig själv för att förstå, likt ett barn, vilket gjort att jag kommit så nära klangen och rytmen. 

För Fosse själv har detta att skriva på nynorsk varit essentiellt, men det handlar inte om någon bigott nationalism

På svenska har flera översättare tagit sig an Fosse och här finns alla; gästspel av Steve Sem-Sandberg och Lars Norén, poeten Marie Lundqvist står för flera av de finaste. Men den mest strävsamme är ändå Svante Aulis Löwenborg. Sammanlagt har 15 stycken – en bråkdel av Fosses alla pjäser – översatts. På svenska ljuder replikerna lite kyligare och formellare, men nästan lika vackert. 

För Fosse själv har detta att skriva på nynorsk varit essentiellt, men det handlar inte om någon bigott nationalism. Hans verk springer ur det lokala som vänder sig ut mot det universella och detta landskap vid den norska kusten och dess människor lyckas han få att angå hela världen.

Med ”Teater I–III” kan man också följa en dramatik som alltmer öppnar sig i formen. Flera av de tidiga pjäserna har unga par, familjebildning och relationerna till den äldre generationen i fokus. Titlar som ”Namnet”, ”Sonen”, ”Barnet” – med den sistnämnda introducerades Fosse i Sverige 1997 på Teater Giljotin när ingen annan vågade ta sig an denne knepige norrman. Pjäserna handlar om människor som har stora svårigheter att bara leva ett till synes vanligt liv. En tvekan och en ambivalens finns alltid. ”Nu/när vi till slut hade fått tag i det hus/som vi drömt om så länge/hade det kommit/en oro/ett mörker/över honom” som kvinnan säger i ”En sommars dag” (1997).

Fosse har träffande kallat sig en skrivandets country-sångare, alltid med sentiment men aldrig sentimental.

Fosse ägnar sig åt de mänskliga villkorens grundforskning: att växa upp, älska, skapa och dö. Hans ointresse inför att ha bäring på samtiden är nästan provocerande. I hans dramatiska universum är tiden något helt annat än kronologisk tid, mer av ett existensens fluidum där vi kan vistas och tala med såväl det förflutna som framtiden. Och där vi inte alltid vet om vi är levande eller döda. Det kan se realistiskt ut på ytan men replikerna öppnar sig alltid mot ett slags repetitiv sång, där teman upprepas och återkommer i variationer. Fosse har träffande kallat sig en skrivandets country-sångare, alltid med sentiment men aldrig sentimental. 

Jon Fosse i Stockholm.

Foto: Jessica Gow / TT NYHETSBYRÅN

En av mina favoriter är den thrillerlika ”Sonen” (1996) med sin svarta komik, där en ung man som efter att troligtvis ha suttit i fängelse kommer hem till sina gamla föräldrar och där deras i stort sett enda granne inte kan låta bli att vara näsvis med ödesdigra följder. ”Inget ljus i ett endaste hus/nu längre” som fadern säger.

Och precis som hans husgud Beckett förmår Fosse fånga en hjälplös förtvivlan som paradoxalt nog gör en upprymd.

Fosses magnum opus ”Septologin” som kommit ut i sin helhet i Norge har också gett dramatiska utskott i ”Så var det” (2020) där en av romansvitens två Asle får sin egen lilla beska scenmonolog inför döden, ensam med hemtjänsten och sina minnen.

Redan i pjäsen ”Dödsvariationer” (2000) fanns temat, en ung flickas sorgliga dödslängtan. I den sprillans nya pjäsen ”Stark vind” (2021) som nyss haft premiär på Det norske teatret finns ett sug att kasta sig från 14 våningar rätt ut i vinden. Och precis som hans husgud Beckett förmår Fosse fånga en hjälplös förtvivlan som paradoxalt nog gör en upprymd.

Regissören Ole Anders Tandbergs uppsättning av den helgjutna ”Jag är vinden” (2013) på Stockholms stadsteater är den mest kongeniala Fosse-uppsättning jag sett. En liten publik satt runt ett sammanträdesbord där Den Ene och Den Andre, sittande vid var sin kortända – samtidigt som det hela utspelar sig under en tur med båten eller kanske på ”andra sidan” – diskuterar livets glädje och dödens sug. Den Ene dras mot att bli natur, en sten, vind, ner i djupet: världen är så svår med allt sitt liv och kiv. Den Andre är rädd för havet, vill vara i värmen bland människorna, men kan inget göra: 

”Den Andre:

Nu är du borta

Den Ene: 

Nu är jag borta

jag är borta med vinden

Jag är vinden” 


Bara Fosse, dramatikens egen countrysångare, kan ro i land slikt.


DRAMATIK

JON FOSSE

Teater I-III

Översättning Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Lars Norén, Steve Sem-Sandberg

Faethon, 1219 s.


Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.



Lunch med Montelius: Heliga Birgitta på Pride

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/230-heliga-birgitta-pa-pride-129902/light?platform=podplay

PODCAST. Martina är en faghag, att gå i kloster kan ha sina fördelar och därför blev det en sådan backlash mot Bee Gees och discomusiken. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om saker som kulturtanter pratar om.

Du kanske också gillar