Hem Underhållning Marie Göranzon: Tror alltid jag ska dö före föreställningen

Marie Göranzon: Tror alltid jag ska dö före föreställningen

förbi admin
0 kommentar

Ingen på teatern kallar dem så, de där praktiska väskorna på hjul som äldre kvinnor packar i när de handlar, Marie Göranzon har åtminstone aldrig hört någon av sina kollegor använda namnet. Men nu står hon ändå där bredvid den uppvärmda Margaretha Krook-skulpturen med en röd dramaten i handen. I väskan har hon kläder, bland annat en krispig vit smokingskjorta som hon lånat av sin make Jan Malmsjö, men det vet han inte om. Han skulle bara ha protesterat om hon frågat om lov, trots att han knappast kommer att sakna skjortan denna måndag.

Vi är på väg till DN-huset där Marie Göranzon ska plåtas, men jag lyckas inte beställa en taxi, den automatiska röstbokningstjänsten förstår mig inte. Marie Göranzon säger att jag ska be att få tala med en människa. Jag gör ett klentroget försök. Hon gestikulerar att jag ska tala ut, tala tydligare.

”JAG VILL PRATA MED EN MÄNNISKA”, hör jag mig själv deklamera inför Nybrogatans förbipasserande kostymer.

Signalen ändrar ton. ”Taxi Stockholm, hur kan jag hjälpa dig?” säger en människa.

Marie Göranzon nickar nöjt.

– Första gången jag sade så där stirrade Janne på mig och frågade om jag hade blivit alldeles tokig. Men att säga att man vill tala med en människa funkar förvånansvärt ofta.

Hur kom du på det?

– Det var väl i affekt. Man blir så otroligt arg på de där rösttjänsterna, inte ens jag som vet precis hur man ska tala för att orden ska nå fram lyckas. Det är så dumt!

Det är mycket som gör Marie Göranzon arg. Utöver automatiska rösttjänster nämner hon elsparkcyklar, nej-sägare, politiker som ljuger eller aldrig erkänner att deras motståndare gör något bra. Hon styrs av känslor och av ett slags rättvisepatos, ilskan blossar upp, men går lika snabbt över.

Marie Göranzon gick mellan 1964 och 1967 på Dramatens elevskola och har därefter tillhört teaterns fasta ensemble.

Foto: Beatrice Lundborg

Just nu befinner sig hon, Krister Henriksson och Per Svensson i sluttampen av repetitionerna av ”Fröken Julie” som har premiär på Dramatens Lilla scen den 2 mars.

Det är en föreställning som skådespelarna och regissören Marie-Louise Ekman förberett under ett års tid genom samtal och analys av August Strindbergs text där den förfinade men förvirrade fröken Julie firar midsommarafton med tjänstefolket på herrgården, förför betjänten Jean och möter midsommardagen knäckt och fylld av kval. Sällan har Julie och Jean spelats av så gamla skådespelare som Marie Göranzon och Krister Henriksson.

– Det intressanta har varit att sila texten genom decennier av erfarenhet och Marie-Louises kunskap om konst och måleri. Att Per gör rollen som kokerskan Kristin har i det sammanhanget inte känts det minsta konstigt, säger Marie Göranzon.

Så är ju Marie-Louise Ekman heller ingen regissör i ordets konventionella bemärkelse. Till föreställningen har hon skrivit inslag och scener där publiken får träffa personerna bakom rolltolkningarna. Det kommer signaler utifrån, från hemmen och relationerna, skådespelarnas privatliv tränger sig på.

Marie Göranzon säger att hon för tillfället ifrågasätter sin egen förmåga, ja, hela sitt eget varande i pjäsen. Det är som det ska. En repetitionsperiod utan tvivel bådar inte gott, det är till stor del ifrågasättandet som får henne att tränga djupare in i gestaltningen, ta den på allvar. Men bekvämt är det inte.

– Folk tror att jag som spelat så många roller bara kan gå in och göra det här i en handvändning. Men nej! Jag kan inte säga att jag vet hur man spelar teater. Varje uppsättning är ny och jag har ingen aning om hur det ska gå till att få ihop rollen till en människa. Jag tror alltid att jag ska dö innan eller att hela föreställningen ska läggas ner. Och ibland önskar man ju att man skulle dö, att det skulle hända något med en själv så att man slapp kliva upp på den där scenen.

”Jag har varit med om förnedring, det har alla.”

”Jag har varit med om förnedring, det har alla.”

Foto: Beatrice Lundborg

Hon har spelat ”Fröken Julie” förut, det var mot Peter Stormare i Ingmar Bergmans uppsättning på Dramaten i mitten av 80-talet. Marie Göranzon var då 42 år och det var på många sätt en känslomässigt svår, men viktig upplevelse. Några veckor före premiären sade Bergman till henne: ”Nu ska du ta ett rejält kliv. För det kan du. Och gör du det inte nu så gör du det aldrig.” Han syftade på den trygga spelstil han tyckte sig ha sett alltför ofta hos henne.

Helgen som följde var ångestriden, Marie Göranzon promenerade på Djurgården, grät och svor över Bergman, fast hon visste att han hade rätt. Kanske just därför.

Så kom måndagen och veckans första repetition. Hon var livrädd, men spelade som hon aldrig hade spelat förr.

– Klivet var att våga släppa fram en bit av mitt inre och omsätta det i rollen. Jag hade väl förstått lite av vad skådespeleri handlar om, men jag behövde en knuff och den kom Ingmar Bergman med.

Menar du att du inte hade varit sårbar som skådespelare tidigare?

– Jag hade väl snuddat vid sårbarheten, men inte släppt fram den fullt ut. Du vet när jag går på teater och ser unga människor på scen vill jag ofta skrika till dem: Do it! Släpp fram det! Men de måste få hjälp. Till skillnad från i operan finns inom teatern inget riktigt mentorskap. Vi skådespelare stänger ofta om oss och har svårt att dela med oss av erfarenheter och teknik, man kanske inte vågar störa helt enkelt. Det är så synd.

Och nu som fröken Julie, hur bär du dig åt då?

– Ja, det gäller att försöka komma in i Julies känsla av förnedring. Jag har inte varit tillsammans med en man ur en klass långt under min och upplevt att jag därmed fallit eller förlorat mig själv, men jag har varit med om förnedring, det har alla. Det gäller att återskapa det förnedrande minnet, som en inlevelse.

I snart sex decennier har Dramaten varit en fast punkt i Marie Göranzons tillvaro. Inför ”Fröken Julie” delar hon och skådespelarkollegan Irene Lindh en liten loge med tvättfat, två sminkbord och en soffa, det är där vi har suttit och pratat före taxitrasslet. Under många år huserade hon och maken Jan Malmsjö, som jag aldrig hör henne kalla något annat än Janne, i en av husets största loger på första våningen, alldeles intill stora scenen.

De träffades när båda medverkade i Vilgot Sjömans föreställning ”Pojken i sängen” på Scalateatern 1969. De blev mycket förälskade. Sedan den gången har de spelat mot varandra i ett tjugotal pjäser, bland annat i ”Hamlet”, Lars Noréns uppsättning av Strindbergs ”Dödsdansen” och Edward Albees alkoholstinna äktenskapsdrama ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”.

Det har funkat alldeles utmärkt. Aldrig att de fortsatt de giftiga grälen från scenen när de kommit hem, dessa har snarare fungerat som en ventil som berett väg för ett slags harmoni.

Senaste gången Marie Göranzon och Jan Malmsjö stod på scen tillsammans var 2020 i Tennessee Williams ”Katt på hett plåttak” på Maximteatern. Jan Malmsjö gjorde birollen som doktor Baugh men hoppade av föreställningen innan de spelat färdigt, det blev för slitsamt.

– Janne var ju aktiv till 87-88 års ålder, men så plötsligt dök ett annat liv upp som vi inte var riktigt beredda på. Det är svårt att förstå att mycket av det man kan och förmår en dag bara ska tas ifrån en. Jag är elva år yngre än Janne, säger Marie Göranzon.

Hur skulle du beskriva ert liv tillsammans?

– Vi har jobbat mycket båda två. Hushållsarbetet har legat på mig: mat, tvätt, städ, föräldramöten, läxläsning, allt gjorde jag och mina jämnåriga vänner, för den delen. Jag har ju kämpat för att det ska bli mer jämställt men personligen misslyckats totalt med det. Jag hade väl höga krav också, ville att allt skulle vara perfekt så att ingen skulle kunna klandra mig för att mina barn inte var rena och snygga.

Vad har hållit er samman?

– Vi har faktiskt frågat oss det själva många gånger. Janne spelade ofta i Malmö, då fick vi sakna varandra. Vi rotade inte i den andras liv när vi var isär, det var ganska skönt för båda, tror jag. Men det finns en stor kärlek och passion i botten. Vår första upplevelse av varandra var väldigt stark och den finns kvar som ett minne i kroppen. Det har nog varit avgörande, för ingen av oss har varit beroende av den andra ekonomiskt.

”Jag har kämpat för att det ska bli mer jämställt men personligen misslyckats totalt med det”, säger Marie Göranzon.

”Jag har kämpat för att det ska bli mer jämställt men personligen misslyckats totalt med det”, säger Marie Göranzon.

Foto: Beatrice Lundborg

De bor på Östermalm, bara ett par hundra meter från teatern. På samma gata, närmare bestämt på hotell Diplomat, bodde Marie Göranzon med sin pappa en av de första gångerna hon besökte Stockholm. Seco skulle välja en ny ordförande och Marie hade länge varit engagerad i elevrådet, men när hon fick frågan om att ta över ordförandeposten sade hon tvärt nej: ”Det går inte, jag ska ju bli skådespelare!” Orden bara slank ur henne.

Diplomat var egentligen långt över familjens budget. Föräldrarna drev ett enkelt hotell mitt emot järnvägsstationen i Linköping. Gästerna bestod av handelsresande med traktamente, at-läkare och turnerande teatersällskap. Familjen bodde i en lägenhet högst upp i huset. Om helgerna hjälpte Marie sin mamma att städa rummen. Flera av stamkunderna var ensamma och sällskapssjuka, de tog med sin tekopp ut i korridoren, satt där och berättade eller ljög om sina liv för varandra eller för den i familjen Göranzon som hade tid att lyssna.

Hotellet var en skola i sig, det har hon förstått med åren.

– Det var där jag snappade upp alla historier och hur olika man kan berätta dem. Min barndoms trygghet bottnade i att det alltid fanns gott om mat och människor omkring mig, jag var aldrig ensam, säger hon.

Själv intresserade hon sig mest för revyskådespelarna och dansarna. Flera gånger fick hon följa med ensemblerna när de skulle uppträda på mindre orter i närheten av Linköping, de satte henne i orkesterdiket under föreställningen och framme hos chauffören i turnébussen. I en uppsats i femte klass skrev Marie Göranzon att hon skulle bli operettskådespelare.

”Kära Marie, jag tror nog att Dramaten eller något sådant skulle passa dig bättre”, kommenterade svenskläraren i marginalen.

Marie Göranzon är aktuell i titelrollen i Marie-Louise Ekmans uppsättning av August Strindbergs ”Fröken Julie”.

Marie Göranzon är aktuell i titelrollen i Marie-Louise Ekmans uppsättning av August Strindbergs ”Fröken Julie”.

Foto: Beatrice Lundborg

– Dramaten – tänkte jag – åh, så tråkigt det låter. Min dröm var att komma ner för en trappa iklädd plymer och paljetter, det är förresten fortfarande en dröm, säger hon och gör en sådan divig gest med armen som Marilyn Monroe gör i ”Herrar föredrar blondiner” innan hon fortsätter:

– Men jag kan inte sjunga och det visste min svensklärare. Det har faktiskt varit något av en sorg för mig.

Vad sade dina föräldrar om teaterdrömmarna?

– De var båda fantastiskt bra på att uppmuntra. Enligt mamma var jag det sötaste som hade visat sig på denna jord och bra på precis allt. Det slog nästan över åt andra hållet, för när jag klev av tåget på Stockholms central 1960 för att söka till teaterskolor så fattade jag att det inte stämde, det fanns så många som var sötare och bättre än jag. Men jag fick en gnista av mamma, hon ingöt en känsla att det mesta nog kan gå vägen, ändå.

Har du försökt föra den gnistan vidare till dina barn?

– Det har jag, men kanske inte riktigt lyckats. Mina barn hade ju nackdelen att växa upp i ett teaterhem och sedan själva slå in på liknande banor. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag hoppades att de skulle välja det som min mamma kallade för ”vanliga yrken”. Man vill sina barns bästa, och skådespelaryrket är inte det bästa, det är mycket utsatt och man ska bara göra det om man inte kan låta bli, om det är på liv och död.

”Jag tror faktiskt inte att jag skulle passa som chef heller, jag tror att man ska vara lite mer slipad.”

”Jag tror faktiskt inte att jag skulle passa som chef heller, jag tror att man ska vara lite mer slipad.”

Foto: Beatrice Lundborg

En av de regissörer Marie Göranzon arbetat mest och allra helst tillsammans med är Stefan Larsson. Hon säger att han är den bästa personregissör hon stött på, för att han liksom Ingmar Bergman fokuserar totalt på skådespelarna men ändå lyckas hålla fast i sina visioner.

När Marie-Louise Ekman lämnade Dramaten 2014 var många övertygade om att Stefan Larsson skulle ta över som teaterchef. Så blev det inte, i stället rekryterades Eirik Stubø, som då bara hunnit vara teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern ett halvt år.

Det var en skräll som skakade både Dramaten och Stadsteatern. Marie Göranzon uttryckte öppet sin besvikelse och chock över det omoraliska i att rekrytera en chef som just börjat bygga upp något med en annan ensemble.

– Vi som jobbar här hade önskat Stefan Larsson som chef i många år och det är extremt tokigt att det inte blivit så. Jag skulle vilja kalla det en stupiditet hos dem som bara har bestämt sig för att det inte ska bli Stefan Larsson.

Vad handlade det om?

– Ja, det handlade om att styrelsen inte ville att vi som är teatern, alltså skådespelarna, scenarbetarna och regissörerna, skulle tro att vi kunde bestämma över Dramaten. Jag har nog aldrig i mitt liv blivit så förbannad som när Eirik Stubø fick jobbet och så gick det ju som det gick sen. Jag blir förbannad bara jag pratar om det. Jag slutade den gången, ville inte spela mer här. ”Fröken Julie” är det första jag gör på Dramaten på sju år.

Hur är det i huset nu?

– Nu håller Mattias Andersson på att bygga upp huset igen. Han vill inte riva ner, han vill bygga upp. Jag känner honom inte och jag är bara här temporärt, men som jag förstår det har han en vision, han vill göra detta till en folkets teater, det är inget fel med det, det är bra!

”När jag var så där 50 år insåg jag att man faktiskt inte räcker till, till allt.”

”När jag var så där 50 år insåg jag att man faktiskt inte räcker till, till allt.”

Foto: Beatrice Lundborg

En gång har hon själv tillfrågats om att bli teaterchef. Det var efter Jarl Kulles begravning 1997. Efter kyrkan, på mottagningen i Gregersboda kom Sandrews vd fram till henne och undrade om hon skulle kunna tänka sig att ta över den anrika Vasateatern som vid den tiden ingick Sandrewskoncernen. Hon invände att hon inte kunde något om ekonomi, men det var inget hinder, enligt vd:n. Hon fick en månads betänketid.

Veckorna gick, Marie Göranzon ringde aldrig upp den där vd:n, men han ringde henne efter en månad. Hon tackade nej, sade att hon skulle göra ”Lång dags färds mot natt” och en annan pjäs och att det inte fanns någon tid att förbereda sig.

– Det var lögn, jag var livrädd. Det stora, optimala ansvaret är inte min grej, det har funnits en för stor rädsla i mig. I dag skulle jag kanske klara pressen, rent känslomässigt, men nu är jag för gammal. Fast jag tror faktiskt inte att jag skulle passa som chef heller, jag tror att man ska vara lite mer slipad, lite mer …

Diplomatisk?

– Ja, jag tror nog att man behöver vara det.

”Jag tror att jag föddes med en rädsla i kroppen att inte räcka till, men den har väl varit en drivkraft också.”

”Jag tror att jag föddes med en rädsla i kroppen att inte räcka till, men den har väl varit en drivkraft också.”

Foto: Beatrice Lundborg

Det är så lätt att förväxla frispråkighet och pondus med en inre tillförsikt, särskilt när det gäller en skådespelare som Marie Göranzon, tänker jag.

Andra, som kollegor, vänner eller främlingar på gatan, har hon sällan varit sen att försvara mot orättvisor eller översitteri. Men för egen del har hon ofta duckat, hon säger att hon har varit rädd för allt och velat vara till lags.

– Rädslan berodde inte på någon människa eller någon särskild omständighet. Jag tror att jag föddes med en rädsla i kroppen att inte räcka till, men den har väl varit en drivkraft också.

Det har förändrats med åldern, låter det som?

– Ja, allting som jag gjorde förut gör jag mycket mindre av nu. När jag var så där 50 år insåg jag att man faktiskt inte räcker till, till allt. Det är ingen idé att kämpa så att man sliter ut sig. Man måste styrsla sig ibland, som Lars Norén sade till mig en gång när vi repeterade ”Dödsdansen”. Nu gör jag så mycket jag orkar och vill. Räcker inte det får det vara. Ingen behöver längre säga till mig: ”Vad duktig du är, Marie.”

Läs mer:

Krister Henriksson siktar på att dö på scenen

Marie-Louise Ekman: ”Barn och jag har samma smak”

Du kanske också gillar