Hem Underhållning Markus Larsson om P3 Soul och att inte banta public service

Markus Larsson om P3 Soul och att inte banta public service

förbi admin
0 kommentar

”P3 Soul” leds av programledaren Mats Nileskär.
”P3 Soul” leds av programledaren Mats Nileskär.

Här är en anledning att aldrig någonsin banta public service:

”P3 soul” med Mats Nileskär.

Det behövs inga fler argument.

För vissa säger namnen säkert inte ett smack.

För andra är de heliga:

The Staple Singers, Roebuck ”Pops” Staples och Mavis Staples.

Det går, utan större överdrift, att kalla dem för första, andra och tredje Moseboken av gospelsoul.

The Staple Singers har en fascinerande historia. På 60-talet befann sig gruppen mitt i korsningen mellan världslig och sakral musik, kyrkan och politik, den svarta medborgarrättsrörelsen och livescenen, politik och psalmer, det urbana Chicago och landsbygden i amerikanska Södern. Alltid med Martin Luther King som kompassriktning och Polstjärna.

Bandet var en familjeaffär, bildat av pappan Pops Staples. Och det dröjde inte länge förrän en av döttrarna, Mavis Staples, blev den största stjärnan. Det finns en anledning till att Bob Dylan en gång gick ner på knä och friade till henne. Hon tackade artigt nej.

Hon står även i centrum i ett nytt radioprogram på ”P3 Soul”, där programledaren Mats Nileskär i två avsnitt på sammanlagt fyra timmar vecklar ut den hårda, turbulenta och vackra historien om The Staple Singers.

Som vanligt liknar programmen inget annat.

Det är inte radio. Det är inte en podcast. Det är inte en dokumentär. Det är inget gräv.

Det är allt på samma gång. En lång och episk film för öronen som varsamt och noggrant tar med lyssnaren till plantager och bomullsfält, legendariska musikstudior och Mississippifloden, baserat på flera egna och exklusiva intervjuer.

Och musiken, herregud, musiken:

”I’ll take you there”, ”Uncloudy day”, ”Swing low sweet chariot”, ”Respect yourself”, ”Long walk to DC”, den sublima covern på ”For what it’s worth”, ”This world”, ”Be what you are”.

Radiojournalisten Mats Nileskär har rattat en världsledande bevakning av soul, r’n’b och hiphop sedan slutet av 70-talet. Kvaliteten har inte gått att rubba på fem årtionden, och det finns inga tecken på att Nileskär tänker lägga av och lämna över facklan, tvärtom. Bara i år har han släppt flera stycken lika långa och ingående porträtt av Curtis Mayfield, Chic och Sade.

Nileskär sitter på ett arkiv som i dag uppskattningsvis består av över 6500 intervjuer. Det ger honom en unik tyngd. Han kan alltid berätta om vår tids största artister med egna förstahandskällor och citat som ingen annan har tillgång till.

Hur hittar han i sitt jättearkiv?

”Allt finns i mitt huvud” svarar han i ett mail.

Nu låter det kanske som att Nileskär har blivit en dödgrävare som bara skottar historisk jord, men inget kunde vara mer fel. För varje dokumentär om Mavis eller Sade finns det också ett program om exempelvis Greentea Peng, Little Simz och Ezra Collective, tre namn som på varsitt håll får London att koka precis just nu.

Poängen är att Mats Nileskär är rätt ensam om sin musikjournalistik i dag, en genre som i flera år har monterats ner och kapats bort. ”P3 soul” är själva definitionen av public service. Det är ingen som vågar, vill och kan göra lika bra journalistik om svart populärkultur.

Vem skulle ha råd och tid med det?

Om någon frågar vad han, hon eller hen får för sina skattepengar – här är svaret.

Jag är inte den enda som har kallat Mats Nileskärs program och källmaterial för en kulturskatt. Men det ordet räcker inte längre.

Det är ett svenskt världsarv.

Du kanske också gillar