Hem Underhållning Martin Nyström: Ungdomlig upphetsning i ”Midsommarvaka”

Martin Nyström: Ungdomlig upphetsning i ”Midsommarvaka”

förbi admin
0 kommentar

När Bruce Springsteen kom till Göteborg 2003, åtta år efter det att han hade skakat sönder Ullevi, var det midsommar i Sverige. På de nya låtar han hade med sig kunde han också påminna om en åldrande Calle Schewen i rusig längtan efter en lurvigare tid. Och ryktet gick att han hade farit ut till Evert Taubes Vinga och dansat ”Små grodorna”. Något som ansågs bevisat av den nio minuter långa och extatiskt vrålande ”Twist and shout” som han avslutade Ullevikonserten med. Att den längtan efter ohämmad sinnlighet och kollektiv utlevelse som den svenska midsommaren aktiverar har ett starkt släktskap med rockmusik blev fullkomligt uppenbart. En närhet som också får rockmusikern Ulf Lundell att vid flera tillfällen stanna till och hypnotiseras av Anders Zorns ”Midsommardans” från 1897: ”Den underbaraste av målningar. Ljuset. Musiken. Rösterna. Ett underverk av måleri.” skriver han i ”Vardagar 4”.

Sex år efter att ”Midsommardans” färdigställts, svarade Hugo Alfvén under en sommarvistelse i Skagen 1903 på Zorns målning med att komponera ”Midsommarvaka. Svensk rapsodi för orkester nr 1, Op. 19”. Det är svensk musiks mest omskrivna, men på djupet minst förstådda orkesterverk, enligt Tobias Lund som lagom till 150-årsfirandet av Alfvén nu i år kommit ut med biografin ”Speltoken. Hugo Alfvén och rosens klang” (Gidlunds) i vilken han belyser tonsättaren och dennes ”Midsommarvaka” på ett helt nytt sätt. Lunds skriver det inte själv, men efter att ha läst hans analys förbinder jag verket, med sin ungdomliga upphetsning och stegring av folklig glädje till kollektivt jubel, med just rockmusiken.

Inspirationskällan som Lund lyfter fram är den spretigt visionära reformationsrörelse som Alfvén vid förra sekelskiftet var en del av. De bultande framtidsdrömmarna om en kollektiv, jordnära och solbelyst befrielse som fördes fram av kulturradikaler och utopister som Ellen Key och Karl-Erik Forsslund, vilka i sin tur var inspirerade av Carl Jonas Love Almqvists originella tankar om landsbygden. Rörelsen förespråkade en alternativ och anti-urban modernisering, var samtidigt teknikoptimistisk, bejakade ny konst och dyrkade tanken på en allomfattande kärlek. Tron på livskraften och livskänslan var allt. Det är denna strömning i tiden som Lund ser som ”råmaterialet” till Alfvéns komposition.

Kompositören Hugo Alfvén vid sin flygel 1952.

Foto: TT

”Midsommarvaka” börjar med en yster schottis på en dansloge där upphetsningen tilltar ända tills smockan viner; ett skränande skrål i stämmorna som närapå förebådar Stravinsky. När Alfvén dirigerade stycket i Barcelona 1929 skall han ha sagt till de katalanska musikerna att det handlar om ”det svenska årets största fest, den natt, då solen aldrig går ner, då det älskas i varje buske, då man dansar och pokulerar så länge det finns något i flaskan, och då även kniven kan blänka i näven”. Och att inledningen skall spelas ”con molto acquavite nella gola” – med mycket konjak i halsen.

Men de berusade bråkmakarna i ”Midsommarvaka” kastas ut och dansen fortsätter. En flicka slinker ut från logen och följs av en pojke. Ut i midsommarnatten, ”bort från det stojande livet, in i den djupa skogen, där gran och björk drömma kring tjärnens mörka, orörliga vatten”, enligt Alfén själv. Här bryts nu det civiliserade mot det trolska då flickan och pojken stäms om av skogens ljud, av själva susandet, och blir till ren natur i ett mollstämt ljusdunkel, innan gryningen kommer. Det är en återkommande gränszon i mycket svensk och nordisk konst och kultur, vibrerande av lika delar lust och bävan.

Efter utflykten följer flickans och pojkens saliga återtåg till gemenskapen på logen, i ett ”hejdundrande efterspel i dur” som leder till att musiken landar i en vild tretakt, i den ”Jössehäradspolska” som blev känd redan på 1840-talet genom sångspelet ”Värmlänningarna”. I sitt program till ”Midsommarvaka” skriver Alfvén om hur sulorna smäller och kjolarna svänger i finalen när ”havets vildaste virvelstorm” går över golvplankorna. Det kunde vara en beskrivning av ”Twist and shout”.

Få svenska tonsättare har älskats och föraktats mer än Alfvén, menar Tobias Lund. Från jordfästningen i Leksands kyrka den 15 maj 1960, som Alfvén själv hade författat manus till, skrev DN: ”Hela Sverige sjöng farväl till jublets härold Alfvén.” Och vid kistan stod ”Kungens krans till musikens kung”. Men tidskriften Nutida musik, det viktigaste språkröret för de samtida svenska tonsättarna, nämnde inte Alfvéns död med ett ord.

Ett år tidigare hade också Karl-Birger Blomdahls opera ”Aniara” haft urpremiär på Kungliga Teatern, samma scen där ”Midsommarvaka” hade uruppförts. I ”Aniara” finns ett förvrängt citat från de fyra första takterna i ”Midsommarvaka”, som skall framföras ”allegro e stupido” eftersom det betecknar verklighetsflykt och lögnaktigt trams under rymdfarkostens midsommarfirande. 1959 kunde detta inte ses som något annat än en nidbild och en spark mot Alfvén. I dag kan vi lägga till ytterligare en betydelse. Även den absurdistiska midsommaren i ”Aniara” har sin stund av ”Twist and shout”  tack vare Hugo Alfvén.

Läs fler texter av Martin Nyström och mer om klassisk musik.

Du kanske också gillar