Hem Underhållning ”Morsan och farsan försvann bort. Påg och tös kom in” – Sydsvenskan

”Morsan och farsan försvann bort. Påg och tös kom in” – Sydsvenskan

förbi admin
0 kommentar

Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Vad händer med en skåning som flyttar till Stockholm? Det vet kriminalförfattaren Anders de la Motte. Man börjar prata Patrick Ekwall-skånska.

I början av 1990-talet flyttade de la Motte till huvudstaden för att göra militärtjänst. Han blev kvar i elva år och insåg tidigt att hans dialekt inte funkade.

– Man försöker beställa en Kåcka och så tittar servitrisen på en och undrar: ”Vill du ha en kaka?”

Han skrattar gott och berättar att han snabbt lärde sig uttala Coca Cola med ett töntigt, rikssvenskt uttal: Kåååla.

Vi träffas hemma hos de la Motte i Lomma. Frun och barnen är bortresta men hunden Alba – en Welsh springer spaniel – håller honom upptagen i det rymliga huset eftersom hon är skendräktig och aningen kinkig.

Annons

Vi ska prata om tv-versionen av hans kriminalroman ”Slutet på sommaren” som precis har spelats in och ska sändas på Viaplay nästa år. Anders de la Motte var tydlig inför tv-projektet: Alla skåningar i serien måste tala skånska.

Annons

Men vi börjar med att prata om hans egen dialektresa. Den har varit händelserik.

– Känn dig som hemma. Vill du ha vatten ”mä’ bybblor” eller utan, som vi säger i Helsingborg?

Inspelningen av Anders de la Mottes kriminalroman ”Slutet på sommaren” skedde i och runt Helsingborg. Tv-serien har premiär 2023.

Bild: Sven-Erik Svensson

Anders de la Mottes ursprungsdialekt är rotad i nordvästra Skåne – han växte upp i Billesholm och gick gymnasiet i Helsingborg. Han ger ett exempel på hur han pratade från början: ”Får man ta hynden på byssen till Lynd?”

Dialekten gick inte direkt hem när han flyttade norrut. Innan Anders de la Motte debuterade som författare 2010 arbetade han länge som polis i Stockholm. Han insåg att han som polis inte hade råd med några språkliga missförstånd.

– När man pratar med allmänheten vill man att de ska förstå vad man säger. Samtidigt ville jag inte gå över till att prata rikssvenska.

Så han ändrade uttal på vissa ord men insåg att han även behövde justera sin satsmelodi.

– Den skånska satsmelodin pendlar inte särskilt mycket och vanligen går vi ner på slutet. Vi avslutar i källaren i en vanlig mening. Men det gör ju inte stockholmskan, den är mycket mer melodisk och går uppåt i slutet av meningarna.

Hur kändes det? Det är ju helt olika sätt att prata.

– I början kändes det lite underligt. Jag fick tänka mig för: De förstår inte vad jag säger men om jag går upp på slutet trillar plötsligt poletten ner hos alla. Efter hand kommer det automatiskt. Man gör det för att bli förstådd utan att behöva göra alltför stora avsteg från den man egentligen är.

Anders de la Motte har flera namn för hybriddialekten: export-skånska, Stockholms-skånska och Patrick Ekwall-skånska (efter den kände skånske sportjournalisten som har jobbat i Stockholm i nästan trettio år).

Annons

Annons

Anders de la Motte läser på stockholms-skånska och väljer skånskans vackraste och fulaste ord:

Inbäddat innehåll

När Anders de la Motte flyttade från Stockholm kom han lustigt nog hem med en tredje dialekt som han pedagogiskt kallar ”flytta tillbaka till Skåne-skånskan”.

– Jag har putsat bort mina pyss och byss och hynd och Lynd. Jag har något slags utslätad mitt-skånska i stället. Men även om man skruvar i den litegrann säger min dialekt tydligt att jag är skåning.

Dialekter ändrar sig med tiden, säger han och tillägger att det kanske är en anledning till att de hörs oftare i offentligheten nuförtiden. Många dialekter har blivit mer lättförstådda.

Men det fanns länge en beröringsskräck inför skånska i tv och film. Anders de la Motte nämner gamla filmer där Edvard Persson var den enda som fick prata skånska.

– Vi har inte heller en enda Wallander som pratar skånska. Har du tänkt på det? Det finns ente en Kurt Wallander som är skåning.

Och vad tycker vi om det?

– Det tycker vi inte alls om, vi som är skåningar. Dialekter är härliga på så sätt att de skapar en gemenskap. Vi kommer från samma landsända och förstår varandra. Men pratar man väldigt mycket dialekt och använder ord som ingen annan förstår hamnar den andra gruppen per definition utanför. Det är väl kanske så man har tänkt från början, vi ska inte utesluta någon och hålla oss till någon slags rikssvenska. Men då utesluter man dem som pratar dialekt vilket ju motverkar hela syftet.

Två icke-skåningar som spelat kriminalkommissarie Kurt Wallander: Krister Henriksson och Adam Pålsson Foto: Göran Stenberg/HD och Fredrik Sandberg/TT.

När Anders de la Mottes bok ”Slutet på sommaren” skulle bli tv-serie var han därför tydlig: de skånska figurerna skulle självklart prata skånska. Han beskriver den initiala responsen från produktionsbolaget Harmonica som ”nja”.

Annons

– Det var inte tvärnej men det var inte något som hade satts upp som en första punkt när man diskuterade projektet.

Annons

de la Motte hade samarbetat med Harmonica tidigare. Han var poliskonsult för tv-serien ”Jägarna” som hade premiär 2018. Där pratade skådespelarna en slags riksnorrländska, men när man började diskutera filmatiseringen av ”Slutet på sommaren” för några år sedan var skånskan inte självklar. Vid den tidpunkten fanns det inte heller någon riktigt bra satsning där de flesta talade skånska.

– Det här var innan ”Tunna blå linjen” hade kommit, konstaterar Anders de la Motte.

Inför produktionen fanns ytterligare en oro. Det är väldigt svårt att lära sig prata skånska jämfört med att lära sig norrländska, menar han. Det fanns därför en fråga kring castingen – skulle man lyckas fylla de skånska rollerna?

– Det visade sig inte vara svårt. Ganska många skådisar är skåningar men man har aldrig sett dem i skånska roller.

De befann sig alltså i den rikssvenska garderoben?

– Precis! Och så fick de äntligen kliva ut. Vi spelade in i somras och var framförallt i nordvästra Skåne, intill Söderåsen, där boken utspelar sig. Det var jättefint väder och alla skådisar fick prata sitt normala tungomål. Det var fantastiskt bra stämning på inspelningen. Jag hoppas att det litegrann var för att de äntligen fick lov att vara i Skåne och prata skånska. Det var i alla fall några som uttryckte att det var så.

– Det gav rätt dimension till serien också. Sedan kan man fråga: Är då alla från Nordvästskåne? Nä, vi kunde inte vara så precisa och nöjde oss med skånska. Vi har någon som är från Malmö och någon från Lund. Vi har någon som får fuska lite – jag säger inte vem – men det är passabelt, tycker jag.

***

”Jag är den enda skåningen i ”Jägarna”, säger Anders de la Motte. Han spelade rättsläkare i säsong 2 och var övertygad om att hans tre repliker på skånska skulle dubbas till norrländska. Men det blev de inte.

Bild: Tom Wall

Annons

Anders de la Motte är tv-seriens exekutiva producent och säger med ett skratt att det vanligtvis innebär att man får vara med i rummet när besluten fattas. Men han hade ett väldigt gott samarbete med produktionsbolaget och fick läsa alla manus.

Annons

Berättelsen växlar mellan tidigt 80-tal och år 2004 och utspelar sig till stor del i den fiktiva skånska orten Reftinge som inspirerats av hans hemtrakter. Svårigheten var dubbel: att få till rätt slags skånska såväl geografiskt som tidsmässigt. de la Motte kom alltmer att titta på de dialektala bitarna i manuset.

– Manusförfattarna är stockholmare och lite yngre så då blev det mamma och pappa eller morsan och farsan, vilket vi aldrig säger här för vi sch-ar ju inte. Farsan, säger vi ju inte. Då blir det Kal P Dal: ”Gräd ente fassan!”

– Det var sådana grejer vi diskuterade. Morsan och farsan försvann bort. Påg och tös kom in. Och mor och far. Det är väldigt tydliga landsbygdsmarkörer. Jag höll på en hel del med det. När skådisarna kom in kommenterade de också hur saker skulle sägas. Vi har haft ett gemensamt jobb kring det.

Anders de la Motte nämner fler formuleringar som tvättades bort. Som det stockholmska uttrycket ”Det är inte läge.”

– Det finns inte i den skånska vokabulären och definitivt inte om vi backar i tiden. Sedan tog vi även bort mitt icke-favorit-ord: törs. Vi säger inte törs i Skåne, man drunknar ju fonetiskt i det. Vi säger våga.

Från inspelningen av Anders de la Mottes krimroman ”Slutet på sommaren” som blir tv-serie 2023.

Bild: Sven-Erik Svensson

Hans intresse för språk är tydligt. Anders de la Motte debuterade som författare 2010 och de fem första böckerna handlade om Stockholm. Men när Årstidskvartetten inleddes 2016 med kriminalromanen ”Slutet på sommaren” fick berättelserna utspela sig mer i Skåne. Han var mån om att få in dialekt i dem, men det krävdes en del trixande.

Annons

– Jag kan inte skriva på skånska. Det finns inget gemensamt skånskt skriftspråk som vi är överens om. Det är alltid fonetiskt, att man skriver som det låter. Och ändå försöker jag skapa illusionen i texten av att det här pågår på dialekt.

Han beskriver några av sina illusoriska tricks, som att lägga in uttryck som ”rullebör” och”få på flabben”.

– Ett annat knep är att ha en huvudperson som inte är skåning och som reflekterar över att ”Mannen pratade så grov skånska att hon hade svårt att förstå vad han sa. Men hon log och nickade på vad hon hoppades var rätt ställen”. Då förstår vi att mannen pratade grötigt trots att det står på svenska.

Annons

Sissela Benn och Magnus Schmitz i radiodramat ”Giftskandalen 1975”.
Foto: Lina Arvidsson

De senaste åren har skånskans ställning i offentligheten fått ett uppenbart lyft. Från att ha behandlats styvmoderligt vågar nu fler satsa på produktioner där nästan alla talar skånska. ”Tunna blå linjen” är ett tydligt exempel, liksom den kommande filmatiseringen av de la Mottes bok.

Ytterligare ett exempel är ”Giftskandalen 1975”, P1:s nya dramaserie som inspirerats av miljöskandalen som orsakades av företaget BT Kemi i Teckomatorp.

– Jag bad alltid pappa berätta om de nergrävda gifttunnorna när vi åkte förbi Teckomatorp med tåget, minns Jenifer Malmqvist som har skrivit manus och regisserat serien som hade premiär i veckan.

Hon är själv uppvuxen i Landskrona, nära Teckomatorp, och har gjort gedigen research inför serien. Hon har läst hela brottsutredningen och förgäves försökt få tidigare anställda personer att berätta men ämnet är fortfarande känsligt, slår hon fast.

I produktionen var det viktigt att det lät autentiskt. I rollerna skiner bland andra skådespelarna Sissela Benn, Sandra Stojiljkovic och Magnus Schmitz.

Annons

Jenifer Malmqvist har precis samma erfarenhet som Anders de la Motte, att inspelningen förhöjdes av att många fick prata sin ursprungsdialekt i stället för rikssvenska.

– Vi hade väldigt roligt. Att få släppa loss sin skånska gjorde att det blev kul.

”Jag kan bli trött på att det är så mycket tv-serie-stockholmska”, säger Jenifer Malmqvist som har regisserat ”Giftskandalen 1975” för P1.
Foto: Lina Arvidsson

Jenifer Malmqvist skrattar till när hon tänker tillbaka på sina instruktioner till skådisarna.

– Jag tror aldrig att jag i regi tidigare har sagt: Kom ihåg skånskan! Fram med skånskan!

Och precis som Anders de la Motte har hon lagt in tidstypiska skånska uttryck. Som kifft – slang för coolt – som var ett vanligt ord i uppväxtens Landskrona.

– Det var många som trodde att det hade med keff att göra men kifft för mig var ett renodlat ”wow” så det kom med. Jag tror inte att det är någon som säger kifft i Landskrona längre. Det betyder ännu mer coolt än vad coolt betyder.

Annons

För de flesta är nog Jenifer Malmqvist mer känd som filmregissör, just nu är hon även aktuell med den hyllade dokumentären ”Döttrar”. Dialekter är något som hon har kämpat för länge.

– Jag har undervisat med Goran Kapetanović på Teaterhögskolan i Malmö och då har jag alltid sagt till studenterna att de måste behålla sina dialekter.

Hon kan förstå att de måste lära sig rikssvenska för att klara sig i branschen, men nämner Storbritannien som ett föredöme där utrymmet för fler dialekter är mycket större. Där är vi ännu inte i Sverige.

– Jag kan bli trött på att det är så mycket tv-serie-stockholmska. Den är överrepresenterad. Jag vill alltid ha många dialekter, säger Jenifer Malmqvist.

Frågan är dock hur den dialektala återväxten ser ut. Nuförtiden bor hon i Malmö och berättar att hennes barn pratar med tungrots-r men saknar diftonger. Något som inte är helt ovanligt i innerstads-Malmö.

Annons

– Det sägs vara många barn som har skånska föräldrar men som inte pratar skånska. Jag tycker att det är synd.

Det är en fråga som vi förmodligen får anledning att återvända till. Sedan vi inledde artikelserien ”Skånskan slår tillbaka” har flera hört av sig med samma spaning.

***

Det är löjligt, säger radioproducenten Manal Masri om uppländska klagomål på att skånskan är svår att förstå.
Foto: Emma Larsson/Arkiv

Men hur kommer då radiolyssnarna norrut reagera på att dramat ”Giftskandalen 1975” till stor del är på skånska? Manal Masri, som har producerat serien tillsammans med Dražen Kuljanin tror inte att reaktionerna blir så starka. Hon har kollat med sin kollega på Sveriges radio som tar emot lyssnarreaktioner.

– Det har inte kommit in ett enda klagomål på skånskan på senare tid.

Det var vanligare förr i tiden, berättar Manal Masri. Den vanligaste kritiken brukade vara att folk inte förstod repliker på skånska i radiodrama. Vilket är löjligt, kommenterar hon.

– Nu när det börjar bli mer och mer skånska verkar det som att folk förstår bättre. De har lärt sig, som barn som plötsligt kan engelska för att de har sett på Youtube.

Annons

Hon nämner att explosionen av poddar kan ha påverkat.

– Det finns så många plattformar nu och det är fler röster som hörs. Ju mer man hör det, desto mer normaliserat blir det.

Som anställd på Sveriges radio Drama, med bas i Malmö, har Manal Masri länge kämpat för mångfald – både vad gäller hur folk pratar och vilka som får skådespelarjobben. Hon tar ”Giftskandalen 1975” som exempel. Den delen av berättelsen som utspelar sig i nutiden måste låta som Malmö låter idag.

– Man får följa berättelsen och vad den kräver. Varje produktion har sina behov, säger Manal Masri och tillägger:

– Jag älskar Malmö och Skåne. Jag kommer alltid jobba för att vi ska få mer plats oavsett om det handlar om våra röster eller berättelser.

Annons

***

Hemma hos Anders de la Motte har robotdammsugaren precis gått igång. Och den talar italienska.

– Det är ett skämt hemma hos oss. Min fru är halvitalienska, säger han.

Han noterar att dammsugaren inte kan prata skånska. Inte heller finns den skånska flaggan som emoji, vilket han ofta har stört sig på.

Precis som Jenifer Malmqvist och Manal Masri betonar han vikten av autentiska berättelser.

– I takt med att vi gör fler berättelser som är lokala blir det också viktigare att det är rätt dialekt.

Även han nämner att det finns fler plattformar än förr.

– Det produceras mycket mer media idag: tv-serier, poddar, radiodrama. Då vågar man ta ut svängarna mer. När man förr bara hade tre stora satsningar per år vågade man inte. Nu handlar det snarare om att vi måste göra något som ingen annan har gjort.

Skåningarna tar över! Farah Abadi och Jesper Rönndahl är programledare för Melodifestivalen 2023. Foto: Nils Petter Nilsson/TT

Varför har då skånskan blivit mer accepterad i offentligheten på senare tid? Anders de la Motte säger att komikerna har gjort en stor insats och börjar rada upp kända namn. Även Melodifestivalen och Allsång på Skansen – SVT:s största flaggskeppsprogram – har ofta letts av skåningar.

– Jag tror att vi har passerat den kritiska punkten. Nu har man öppnat dammluckorna och släppt på dialekten. Jag hoppas det i alla fall.

Annons

Alla dammluckor har dock inte öppnats. I veckan hävdade Lasse Brahme, vd på förlaget Bokfabriken, att skånska röster i ljudböcker skrämmer bort 90 procent av lyssnarna.

– Jag håller nog med Lasse där. Det riskerar snarare att utesluta läsare och det vill man inte. Framförallt inte nu när man känner att läsningen är på väg ner. Det handlar om att inkludera så mycket man kan och samtidigt försöka smyga in det dialektala för att sätta sin prägel.

Annons

Han nämner några av orden som han använt för att återskapa 80-talets skånska på landsbygden: Tösabid och pågablära. Det sista ordet får han översätta för undertecknad. Fotografen Tom Wall, bördig från Trelleborg, erbjuder sig att tolka för exil-smålänningen.

Anders de la Motte testar fler ord:

– Sjatte, kan du det? Det är någon som är lite ynklig. ”Åh, din sjatte. Varför köpte du inte ut på Systemet åt mig?”.

När vi ses är det några få dagar kvar innan de la Motte reser till en litteraturfestival i Norge. Han brukar alltid inleda sina författarpresentationer med att han är skåning.

– Det är en väldigt viktig del av min identitet. Är jag i Stockholm kan jag säga: ”Det är inte fel på ljudanläggningen – jag pratar skånska.” Är jag i Danmark eller i Norge kan jag säga: ”Jag är skåning. Vi är motvilliga svenskar sedan 1658.”

Läs tidigare avsnitt i artikelserien ”Skånskan slår tillbaka” som tar tempen på dialektens ställning i kulturen:

Du kanske också gillar