Silvia Sommerlath tog Sverige med en sådan storm att de flesta sveptes med i yran. Min kusin Rossie, som jag älskade, gifte sig 1977 i en brudklänning som skulle likna Silvias, men drottningens var ritad av Marc Boland på Dior och Rossies av en argsint sömmerska nedåt gatan.
Jag var nio år och kunde inte riktigt fatta att Rossie hade drottningen som riktmärke för sin stora dag. Rossie som inte ens kunde tänka sig att stanna till vid en Sibyllakiosk, eftersom korvkedjan hade fått namn efter kungens mamma, ”tyskan på slottet”, hon som ”nog nästan hade varit nazist”.
Det var en kamp för mig att få se kungens och Silvias bröllop, för just den helgen skulle jag vara med mamma, i stugan utan tv. Mamma fnyste åt all ”reaktionär rojalism”, hon var förbannad över att till och med Domus sålde blå t-shirts med gula kungakronor på.
– Snart säljer de väl sydstatsflaggan också!
Jag tjatade mig till att vi skulle hyra en tv, så att jag fick vara en av de 400 miljoner världen över som följde vigseln. På kvällen föreläste morfar om klang- och jubelfesternas skadliga inverkan på folket. Han citerade August Strindberg, och Karl Marx om Louis Bonaparte, och fick mig att skämmas lite.
– Jag ska bli journalist, flämtade jag till slut. Då måste man hålla koll även på sånt här.
Och det var just i egenskap av journalist, och historiker, som Warner Bros ville att just jag skulle göra en dokumentär i fem delar om Carl XVI Gustaf. Jag var så ivrig att jag glömde spela svår och upptagen, jag tackade ja på stående fot. Vilken chans att få ägna ett helt år åt kungen, samtidigt som jag skulle få lära mig göra dokumentärfilm!
Snart gick det upp för mig att jag långt ifrån var ensam om detta. 2023 har kungen suttit 50 år på tronen och det ska naturligtvis uppmärksammas överallt. Det här hade inte Warner bros koll på, upptäckte jag. De hade drabbats av The Crown-syndrome: berättelser om kungligheter drar publik.