Det viktigaste för en pick me-tjej är att särskilja sig från andra fnittrande, klassiskt feminina och pantade brudar för att själv framstå som attraktiv för killar.
Att vara skön, cool, som en av grabbarna – men inte för maskulin.
Så långt är jag med på att det är en väldigt pricksäker kategorisering av ”I’m not like other girls”-personerna vi växt upp med att se på tv och film, de som hånskrattar åt andra tjejer, allierar sig med killarna och hellre skulle dö än bära något rosa plagg.
Men jag tycker mig märka en förskjutning av begreppet.
Nu kan nästan vem som helst bli anklagad för pick me-beteenden.
Det kan vara att en tjej är ointresserad av smink, föredrar öl framför bubbel, inte gillade ”Barbie”-filmen eller känner sig obekväm på möhippor och baby showers.
Då finns etiketten där redo och klistrig att bara smacka på.
Rädslan för att bli stämplad som en pick me-tjej är befogad, eftersom det numera finns pick me-poliser i var och vartannat hörn. Det finns knappt en podcast som inte gjort ”spaningar” på ämnet, det är ett vanligt samtalsämne i mina kretsar och jag ser på Tiktok att det sipprat ner i skolåldern också.
Det som stör mig med inflationen som går i begreppet är att kvinnor fortfarande inte ses som egna personer med fria val och intressen.
Kendall Jenner har anklagats för att vara “pick me”-girl flera gånger, något som till slut fick henne att slå tillbaka och själv skämta om att hon är en “pick me”-girl.
Foto: Joel C Ryan / AP TT NYHETSBYRÅN
Det har blivit så accepterat igen, efter all liberalfeminism och girl power, att hänge sig åt feminina intressen och att vara en ”typisk tjej”, att den tjej som sticker ut från det anses göra det för att behaga killar.
Jag ser det som en identitetspolitik för Gen Z, där små internetpoliser anger, tillrättavisar och skammar varandra om de sticker tån utanför det normala.
Det är lite som att det anses vara ”queerbaiting” när Harry Styles har på sig kjol och nagellack utan att vara bög.
Eller att maniskt räkna upp alla ”icks” tjejer får av killar som beter sig kvinnligt. Eller som ens andas, rör sig, pratar på fel sätt.
Det är roligt till en viss grad, men efter ett tag liknar den samma trötta ”manligt och kvinnligt”-humor som vi dragits med i alla år. Den sortens humor som sätter sig någonstans i folks bakhuvuden.
Man blir lite mer rädd att göra fel. Det allmänna levnadsutrymmet krymper och blir tråkigare.
Det är bedrövligt att smarta, progressiva och roliga personer sitter i sina kanaler och basunerar ut budskapet som kvinnohatare och homofober sagt i alla år: Gör inte fel, stick inte ut. Var inte för mycket, var inte för feminin, inte för maskulin. Var inte en pick me.