Hem Underhållning Oisín Cantwell om årets nobelpris i litteratur

Oisín Cantwell om årets nobelpris i litteratur

förbi admin
0 kommentar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Annie Ernaux, årets nobelpristagare i litteratur.
Annie Ernaux, årets nobelpristagare i litteratur.

Den ängsliga övre medelklassen fick klockan 13 i dag höstens viktigaste besked.

Då öppnade Mats Malm, Svenska Akademiens ständige sekreterare, dörren till börssalen, klev ut inför de blixtrande kamerorna och tillkännagav vilken författare det är som ska ligga framme på vardagsrumsbordet de kommande månaderna.

Annie Ernaux?

Att det skulle bli den franska författaren hade hyfsat bevandrade kremlologer i församlingen räknat ut tio minuter tidigare, då den inhyrde moderatorn Lisa Tallroth i sin redogörelse för vad som stundade lade ut spår som jag är för dum och för okunnig för att dra relevanta slutsatser av.

Men mer om detta senare. Låt oss ta denna show, denna udda tillställning som en gång om året lockar journalister från världens alla hörn, från början.

Redan klockan tio i morse öppnade Börshuset i Gamla stan en bakdörr på en sidogata och släppte in fotografer som behövde tid på sig att montera utrustning, dra sladdar och testa att tekniken fungerade.

En av alla drygt 100 ackrediterade journalister var Ito Silninji, reporter på den japanska nyhetsbyrån Kyoto news, influgen från London.

– Det här är världens största litteraturpris. Och min landsman Haruki Murakami nämns som vinnare varje år. Det här är stort hemma, berättade han.

En hel del var sig likt från tidigare år. Spänningen i luften. Viskandet. Trängseln.

Annat är annorlunda. Som att allmänheten inte längre släpps in. Äldre damer i grannskapet, lodisen som kommit in från höstkylan på parkbänken för att värma sig, de intellektuella originalen, sådant folk är inte längre välkommet.

Glädjande nog var dock barn från två skolor i Tensta och Rinkeby på plats. En tradition som går in på sitt 34:e år.

– Det är jättekul att vara här, sa tolvåriga Ioannis, en av fem utvalda elever.

Vid tolvsnåret började Börssalen fyllas. Det skulle ännu dröja en timme tills alla blickar fästes vid dörren, den magiska, som bara öppnas en gång per år.

Rykten kom och gick, kom och gick, kom och gick.

– I år är det väl ändå Salman Rushdies tur, suckade någon.

– Michel Houellebecq, kontrade en annan.

– Don Delillo, drömde en tredje.

Att denna show har återfått en hel del av sin forna glans och mystik råder det ingen tvekan om.

Det har rimligen inte undgått någon att Svenska Akademien haft besvärliga år bakom sig.

Jean-Claude Arnault, intriger, bråk in för öppen ridå, läckor, avhopp.

Men en dag som denna var det nog ingen som tänkte på att den ansedda tidningen Süddeutsche Zeitung i mars 2018 beskrev ledamöterna som en ”hop pretentiösa småstadsgangsters”.

Kanske har tiden börjat få oss att glömma. Kanske är det av betydelse att hälften av de aderton antingen dött eller sagt upp sig sedan det bråkades som värst. Kanske är det så enkelt som att det inte går att älta det förflutna hur länge som helst.

Det mest spektakulära som har hänt inför årets prisutdelning är att en bettingsajt råkat sätta odds på ett par nyligen avlidna författare.

Inte ens det faktum att den utsparkade ledamoten Katarina Frostensons hämndroman “K” i helgen har premiär som pjäs i Göteborg drog ner stämningen.

Sanningen är troligen att dagens tillställning kom som en räddning för kulturknuttarna, som den senaste tiden har idisslat frågan om huruvida det har skrivits för mycket om SD eller ej, ett gräl som på kultursidevis nu har nått stadiet av debatt om debatten om debatten.

”Att skriva att det skrivs för mycket om SD är fördummande”, som någon uttryckte det i ett inlägg så sent som i dag.

Kvart i ett drällde Björn Wiman, kulturchef på DN, in i salen.

– Flytta in dig, muttrade han och slog sig ner bredvid mig.

– Du är sen, väste jag tillbaka.

– Fint folk kommer sent.

Ytterligare några minuter senare var det så dags för Lisa Tallroth, moderatorn, att dra förhållningsreglerna:

”Först kommer ständige sekreteraren Mats Malm att tillkännage 2022 års vinnare. Sedan blir det en presskonferens där ledamöterna Anders Olsson och Ellen Mattsson besvarar era frågor.”

– Aha, Matsson ska vara med. Då blir det Annie Ernaux, viskade kulturchef Wiman.

Jag nickade tillbaka och försökte se initierad ut.

Några minuter senare skred ett antal ledamöter in i salen, ställde sig längst bak och såg ut att vara roade av uppståndelsen.

Med en exakthet som skulle imponera på Fröken ur öppnades så dörren, den magiska.

Malm, klädd i grå kostym, gjorde entré, plockade fram ett papper och började läsa.

”Annie Ernaux…för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingsskap och kollektiva ramar”.

Ito Silninji, den japanska reportern, såg ut som att han hade svalt en citron.

– Min kollega åker på Fredspriset i Oslo, suckade han på god engelska med en röst som längtade bort.

Wiman hade en min som anstår kulturchefen på den malliga morgontidningen.

– Glöm inte att nämna vem som tippade rätt, mös han.

Reportrar knuffades, ledamöter och experter intervjuades, engelska, franska, tyska.

Den ängsliga övre medelklassen kan andas ut.

Det går inte att med trovärdighet ha en obskyr kinesisk poet liggandes framme på vardagsrumsbordet. Gästerna kommer inte att för ett ögonblick tro på att diktsamlingen ens blir ögnad.

Annie Ernaux, läst i tämligen breda kretsar, är en helt annan sak.

Du kanske också gillar