Hem Underhållning Patricia Highsmiths dagböcker är rastlösa och blaserade

Patricia Highsmiths dagböcker är rastlösa och blaserade

förbi admin
0 kommentar

Patricia Higsmiths thrillrar var en sort för sig. De var intelligenta och makabra och personerna i dem kunde göra de gräsligaste saker utan att vare sig de eller författaren tycktes bry sig. Många av böckerna har filmats.

Highsmith skrev berättelserna omvärvd av kvinnor och ensamhet. Det intrycket ger ”Patricia Highsmith – Her diaries and notebooks 1941-1995”.

Patricia Highsmith var lesbisk och mängden av kvinnor i hennes liv är iögonfallande. Vid ett tillfälle skriver hon i sin dagbok att hon i morgon ska fira sin födelsedag. Det blir hon och åtta vänner: ”Mina vänner – Gud – det slog mig i dag att av de åtta har jag legat med sex.”

Hon fyller 24. Som läsare blir man inte förvånad. Hon var en målmedveten person.

Det är svårare att säga vad som får bilden av ensamhet att växa fram. Hon är social. Hon har reskamrater på sina många resor, hon gör lätt nya bekantskaper. Hon saknar aldrig någon att prata med eller skriva till.

Men även om två-tre förhållanden blir längre och mer betydelsefulla, håller inget i längden. De förefaller heller inte sätta djupare spår. Vidare, vidare, är Patricia Highsmiths livsstil, rastlöst resande, rastlöst träffande nya människor. Hon föddes 1921, så samlingen av dagböcker och anteckningsböcker täcker författarens liv från hennes tjugonde år. Den yngre Highsmith kan dagdrömma om hus, fru och barn men med tiden lämnar hon sådana funderingar bakom sig. Hon skriver sällan eller aldrig att hon känner sig ensam. Däremot uttrycker hon ofta irritation över människor som stör eller måste hanteras. Om att bli intervjuad: ”Varför måste livet vara så fasansfullt?”

Som ung, snygg, smart och åtrådd festar hon vilt men tycks också känna stor belåtenhet när hon stänger dörren om sig. Då är det hon och skrivandet.

Hon föddes i Fort Worth i Texas. När hon var tre flyttade mamman och Highsmiths styvpappa till New York. Under barndomen bodde hon växelvis hos dem och hos morföräldrarna i Fort Worth.

I tonåren flyttar hon till mamman och styvfadern. De bor i en lägenhet i bohemiska Greenwich Village i New Yorks Manhattan. Perfekt för en ung person som, skriver hon i en anteckning, läst sedan hon var tre och tidigt vet att hon ska bli författare. Hon målar också. Highsmith får ut det mesta av det kreativa New York. Det är många långa nätter med drinkar på löpande band, kvinnor som erövras, svartsjukedramer. En intellektuell hunger driver också henne ut i New York-vimlet. Hon vill lära sig mer, hon vill bli bättre: ”Jag ska vara bra, bra, bra!!! Jag ska bli fruktad!”

Matt Damon och Jude Law i 1999 års filmatisering av ”The talented mr Ripley” .

Matt Damon och Jude Law i 1999 års filmatisering av ”The talented mr Ripley” .

Foto: Photo 12 / Alamy Stock Photo

Det skriver hon då hon just fyllt tjugo. I efterordet beskriver Highsmith-biografen Joan Schenkar hur Patricia Highsmith gav sig in i relationer med äldre, begåvade och prominenta kvinnor, som förde in henne i intressanta kretsar. Innan trettio har Highsmith fått ihop dagboksanteckningar som kunde få en ordinär sextioårings dagbok att vilja gå hem och skjuta sig: ”Jag tycker om att gå ut med lille Truman: han är så omtänksam, och så berömd!”.

Lille Truman Capote har just kommit ut med debutromanen ”Andra röster, andra rum”. Alla förstår att han kommer att bli stor. Han är några år yngre än Highsmith.

Dagböckerna ger en bild av ett blomstrande lesbiskt New York. Kvinnor träffas lätt och ganska öppet. Det finns flera ställen att ses på. Bokens redaktör Anna von Planta skriver inledningar till olika perioder i Highsmiths liv. Enligt von Planta var det efter andra världskriget, när det kalla kriget tog vid, som amerikanska homosexuella blev mer utsatta. Inte bara socialister och kommunister utan avvikare av alla slag betraktades med misstänksamhet. Ett par år efter krigsslutet sökte sig Highsmith till psykoanalys för att se om hon kunde göra något åt sin homosexualitet.

Hon skriver mycket noveller. Olika magasin köper; det var i decennier ett sätt att se till att pengar flöt in. Hon blev berömd redan med sin första bok, ”Främlingar på tåg” (1950). Två män stöter ihop på ett tåg, den ena vill bli av med sin far, den andra har en odräglig hustru. En idé uppstår: om de skulle byta mord?

I anteckningar från arbetet med ”Främlingar…” lever Highsmith upp till bilden av sig själv som en författare som är oroande förtjust i sina illgärningsmän. ”Är så glad varje gång Bruno dyker upp i romanen! Jag älskar honom!” skriver hon den 3 augusti 1947. Bruno är en livsfarlig galning.

28 december 1947: ”Tucker kommer att mörda i morgon.” Tucker döptes senare om till Guy Haines.

1951, ett år efter bokens publicering, kom Alfred Hitchocks filmversion. Jag har alltid undrat hur det kan ha varit att debutera och få första boken omhändertagen av två som var Hollywoods crème de la crème: Hitchcock som regissör, och som manusförfattare Raymond Chandler, stilist av Guds nåde och en av deckargenrens stora förnyare.

Jaha. Highsmith nämner det knappt. Vid amerikanska premiären är hon på resa i Europa. I München i oktober ser hon till sist filmen. Hon och hennes dåvarande flickvän, svårhanterliga Ellen, kommer för sent och missar de första fem minuterna.

Highsmith i pocket.

Highsmith i pocket.

Foto: Mick Sinclair / Alamy Stock Photo

Hur blaserad kan man bli? Det är en besvikelse att få så lite tankar kring filmatiseringarna. Highsmith och film hör ihop, Highsmithfilmatiseringar är en egen nisch inom filmen. ”Främlingar på tåg”, René Cléments ”Het sol” (1960), den första filmatiseringen av ”The talented mr Ripley/En man med många talanger”, och Wim Wenders ”Den amerikanske vännen” (1977) är klassiker i thrillergenren. 1999 års nyinspelning av ”The talented mr Ripley” är elegant, ”Carol” (2015), efter hennes först under pseudonym utgivna roman om en lesbisk romans, är en av flera intressanta Highsmith-filmatiseringar kretsande kring mer eller mindre laddade förhållanden. I synnerhet europeiska filmregissörer har inspirerats av Highsmiths förmåga att fånga människor i sadistiskt välspunna nät. ”Intriger är mina bästa tillgångar & det måste jag exploatera” skriver hon 1963.

Filmarnas kärlek till henne var tydligen obesvarad. Man får gå till hennes i bok utgivna essä ”Plotting and writing suspense fiction” (1983) för att se henne sträcka sig till att kalla Hitchcocks, Cléments och Wenders filmer för de ”mest lyckade”.

Vi är förstås utlämnade till von Plantas redigering. Highsmith hade oaptitliga sidor. Hon var antisemit och uttryckte sig även nedsättande om svarta och andra folkgrupper. Det nämns och ges exempel på. Men av biografier att döma finns mer och kanske värre än vad som kommit med här. Möjligen har von Planta inte velat visa så mycket av den aspekten av författarinnan.

Highsmith börjar sitt karakteristiska rastlösa resande redan i tjugoårsåldern. Från 1960-talet blir det Europa för gott, men inte heller här rotar hon sig. Hon flyttar runt, England, Frankrike, Schweiz. Hon antecknar inte så mycket om sitt skrivande men man tar inte miste på lyckan när det går bra. Inget var som att skriva den första boken om den samvetslöse Tom Ripley: ”Meningarna i den här boken går ner som spikar i papperet”.

I anteckningsböckerna samlar hon intryck som kan användas senare. Från ett möte med hennes agenter i New York 1945: ”Det är tre på eftermiddagen i ett varmt och sömnigt New York i augusti månad. En är i skjortärmarna, öppen krage, blank av svett, och slött nervös och alert, som efter en baksmälla …”. De två agenterna försöker övertala henne att ge en bok ”bara skuggan av ett lyckligt slut”. Det skulle göra det lättare att få manuset antaget. Det är ju sorgligt att skriva och inte bli utgiven, säger en av dem.

”Det är inte det minsta sorgligt att skriva och inte bli utgiven” tänker Highsmith.

Omkring fyrtio år senare är hon firad och prisad. På sista sidorna i sin essä om skrivandets konst lyfter hon fram författandet som ett värn: ”på sitt sätt kommer skrivandet av boken att skydda dig från alla möjliga sorters känslomässiga slag, av den destruktiva sorten, som annars kunde såra och distrahera.”

Människor tycks aldrig ha gett Highsmith så mycket som skrivandet.

Mårten Blomkvist är filmkritiker på DN Kultur.

Läs mer: Lotta Olsson tipsar: 5 x Patricia Highsmith

Du kanske också gillar