Hem Underhållning Pet Shop Boys hitkavalkad kan sammanfattas med ren lycka

Pet Shop Boys hitkavalkad kan sammanfattas med ren lycka

förbi admin
0 kommentar

Sista extranumret ”Being boring” blir en särskilt stark påminnelse om att inte bara pandemier, utan även tiden sätter sina spår. ”Med den här vill vi minnas alla som vi förlorat längs med vägen”, säger Neil Tennant. För några veckor sedan tillägnades låten Depeche Modes nyss bortgångna Andy Fletcher, ett oväntat frånfälle som nog gör att många av oss i publiken sätter extra stort värde på just den här kvällen.

Pet Shop Boys greatest hits-turné ”Dreamworld” skulle ha rullat in på Avicii Arena redan 2020 och två år i träda är mycket för två femtiotalister med en fyrtioårig karriär i bagaget. Men den 67-årige sångaren låter oförskämt oförstörd mellan klädbyten värdiga en musikalshow.

Den visuella inramningen är inledningsvis minimalistiskt stram som en modern konstutställning. Men precis som de blippande synthljuden i ”Can you forgive her?” är det statiskt på ett snyggt sätt när lyktstolpar och marscherande ”Linus på linjen”-figurer i svartvitt sätter ramen för storstadspulsen.

Den urbana utopin har varit den brittiska duons signum sedan 1980-talets ”Suburbia” och ”West End girls” som spänner bågen kring en räcka listframgångar – fler än vad som får plats i den här spalten. Minst lika typiska är alla covers som de gjort till sina, från U2/Frankie Valli-syntesen ”Where the streets have no name (I can’t take my eyes off you)” till Stephen Sondheims ”Losing my mind”.

Och nog bor det en hel del musikalnerv även i många av Pet Shop Boys egna alster. Inte minst i duettpärlan ”What have I done to deserve this?”, där körvokalisten Clare Uchima axlar Dusty Springfield-partierna med den äran och två lyktstolpar som enkel scenografi.

Med scenarbetare i bygghjälmar gör Pet Shop Boys dessutom ommöbleringarna till en show i sig. När det musikaliska snillet Chris Lowe flyttar in i mitten av en komptrio med live-trummor och annat slagverk blir även ljudbilden mer organisk. Housepianot och ”Left to my own devices”-raden ”Che Guevara and Debussy to a disco beat” sammanfattar på något sätt också hela ideologin av politiskt medveten eskapism.

Det går att ha invändningar mot en del av låtvalen. ”Single-Bilingual”/”Se a vida é (that’s the way life is)” och senaste skivans ”Monkey business” är mer festliga än musikaliskt fräscha. Men däremellan får man en stuffande pärla som ”Domino dancing” – introducerad med en anekdot om hur låten fick sin titel efter dominospelande under en semesterresa till Karibien. Mest överraskande är en oväntat stämningsfull ”You only tell me you love me when you’re drunk” på akustisk gitarr.

Pet Shop Boys har annars förblivit vitala genom att röra sig mellan synthpop, klassiska kompositionsprojekt och modernare klubbmusik. Samtidigt har de alltid tagit med sig världsproblemen ut på dansgolvet. Som i Sterling Voids ”It’s alright”, sömlöst sammanlänkad med ”Vocal” från 2013 på snarlikt tema om tron på musikens betydelse som sådan. ”Dreamworld”-turnén länkar elegant samman dået och nuet i en hitkavalkad som i stort kan sammanfattas med ren lycka.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson

Du kanske också gillar