Hem Underhållning Recension av Diktarhjärtat – Lotten von Kræmers litteraturliv

Recension av Diktarhjärtat – Lotten von Kræmers litteraturliv

förbi admin
0 kommentar

Anna Williams har skrivit den definitiva biografin över grundaren till ”Samfundet De Nio”

Anna Williams har skrivit biografin ”Diktarhjärtat – Lotten von Kræmers litteraturliv”.
Anna Williams har skrivit biografin ”Diktarhjärtat – Lotten von Kræmers litteraturliv”.

Om inte Lotten von Kræmer hade varit en dålig poet, så hade förmodligen Samfundet De Nio aldrig grundats. Riktigt så drastiskt uttrycker sig inte Anna Williams i sin biografi om (naturligtvis) nio kapitel över samfundets grundare. Kontrafaktiska spekulationer leder ingen vart, men sannolikheten finns där.

Lotten von Kræmer (1828–1912) föddes under goda ekonomiska förhållanden, något som underlättade hennes livslånga intresse för litteraturen. Ekonomin satte alltså inga hinder, men det fanns annat som kostade henne oersättliga förluster: äktenskap och respekt som poet hon uthålligt, för att inte säga envist strävade efter.

Fadern Robert von Kræmer var landshövding i Uppsala och som barn kunde Lotten på nära håll lyssna till tidens berömdheter som umgicks med föräldrarna. Geijer och Atterbom, eller Malla Silfverstolpe, salongernas okrönta drottning, hörde till besökarna i hemmet på Uppsala slott.

Men till Lotten von Kræmers tragedi hörde också en tidigt begynnande dövhet. Hon uppsökte i åratal läkare över hela Europa. Ingen kunde hjälpa henne. Det blev värre med åren och hennes favoritsysselsättningar, att lyssna till högläsning och delta i samtal blev med åren allt svårare och till slut omöjligt.

Hon hyste, till och med för sin tid, radikala idéer kring kvinnans jämställdhet

I tjugoårsåldern förälskade hon sig djupt i estetikdocenten Sten Johan Stenberg, en av allt att döma mycket korrekt man, men konservativ och med en ”fatal brist på sensuella utförsgåvor”, med Inge Jonssons ord i Samfundet de Nio 1913–2013, som kan läsas som en fortsättning på Williams biografi. Stenberg kunde inte fördra att Lotten publicerade sig. Poesi och litteratur, sådant kunde man som kvinna diskutera och högläsa i familjen eller bland nära vänner, men inte i offentligheten. Förbudet har bibliska anor. Likväl älskade Lotten Stenberg livet ut, hon gifte sig aldrig.

Med familjen reste hon runt i Europa, senare på egen hand eller i sällskap. Hon blev bildad, öppen för nya idéer och med avundsvärd självsäkerhet tvekade hon inte att högt och tydligt ta ställning för sin rätt att som kvinna skriva och publicera sig. Hon hyste, till och med för sin tid, radikala idéer kring kvinnans jämställdhet.

Att hennes poesi inte höll måttet enligt samtidens, oftast manliga kritiska blickar, var inget hon lyssnade till. Oftast bekostade hon själv publiceringen av sina böcker. Williams menar att trots att hon följde med sin tid, beundrade Strindberg och uppskattande läste kvinnliga, radikala författare, så var hennes egen smak alltför tillbakablickande, idealistisk i stället för framåtblickande och radikal i estetiskt hänseende.

Med åren blev hon alltmer isolerad, sedd av grannar i kvarteret kring bostaden på Villagatan som en tokig tant. Sjavigt klädd, smutsig och i princip döv var hon ett tacksamt objekt för glåpord. Men hjärnan var glasklar. Hon testamenterade en stor del av sin förmögenhet till det sällskap som efter diverse arvstvister blev Samfundet de Nio, en akademi som skulle bestå – och består – av lika många män som kvinnor.

Anna Williams tecknar inte blott ett porträtt av Lotten von Kræmer, lika mycket skriver hon fram den litterära miljö och det kulturrum kring de tidiga feministerna hon tillhörde, om än i marginalen. Välskriven och generöst redovisande måste denna biografi över samfundets grundare betraktas som definitiv för lång tid framåt.

Du kanske också gillar