Hem Underhållning Recension: Den spontana känslan saknas på Popaganda

Recension: Den spontana känslan saknas på Popaganda

förbi admin
0 kommentar

Popaganda är tillbaka, firar 20 år och har flyttat till gentrifieringens själva experimentverkstad i Slakthusområdet strax söder om Globen. Här har många grisar mött sitt öde, men nu växer det fram en plats för musik, upplevelser och mat som så sakteliga – när området är creddigt – kan växlas in i attraktiva och dyra bostadsrättsbyggen. Så ser manualen ut.

Området har tre scener, två inne i lokalen Fållan, som sedan ett tag redan är i gång som rätt lyckad konsertscen, och en ute på parkeringen utanför, inramad av barer inhysta i gamla fraktcontainers.

Det känns lite köpenhamnskt, men som alltid i Stockholm saknas något slags känsla av frihet och spontanitet. Jag börjar på allvar tro att alla dessa varumärken som svenska festivaler gjort sig beroende av har berövat branschen på kreativitet. Det är mycket enklare att ringa ett ölmärke som bygger ett barområde än att dra ihop ett gäng och skapa något själva – och på köpet kanske kunna hålla ned priserna.

Detta är ju en destruktiv spiral på många sätt; samarbeten med varumärken kräver stor publik, vilket gör att festivalen behöver kända namn, artisterna ser till att få bra betalt för att arrangemanget är genomkommersialiserat och festivalen blir dyr och exkluderar grupper som inte har råd.

Kanske är det likadant i Köpenhamn, men det känns inte så. Kanske är den största bristen bara att vi inte är danskar.

Hursomhelst är inte Popaganda det värsta offret i den här spiralen. Här är musiken fortfarande viktig, men när kvällens bästa band spelar kl 17 är det få som orkat masa sig dit, så det är glest i solgasset på parkeringen när Umeåbandet Winhill/Losehill gör sin första livespelning på många år. De återkom i början av sommaren efter sju år med ett tredje album; en bitvis glimrande fin popskiva.

Live är det långt ifrån utlevande utan snarare en välrepeterad saklighet. Utan att ha konceptualiserat sin musik har Winhill/Losehill landat närmare en intelligent kalifornisk radiorock än de flesta som försökt tidigare. Jonas Svennem sitter i mitten vid sin klaviatur och sjunger bättre än någonsin. Han har alltid varit en gudabenådad falsettsångare, men nu har han hittat sin botten också. Sin alldeles egna, mogna röst.

I jämförelse står sig Kalmarbandet Llojd rätt slätt, även om jag antar att varje tid behöver sina sånger om utekvällar och krossade hjärtan. Ett Kent för vår tid litegrann – svensk melankoli och stadig pop i kombination.

Avantgardet är ju däremot alltid imponerande, och det var faktiskt en lättnad att se dem under så pass fridfulla former. Deras konserter har ju annars alltid en tendens att resultera i kaos. De är hela Sveriges småstadsband, med en enkelhet nästan alla kan relatera till. Det är fullt ställ, fast publiken inte är så stor tidigt på kvällen, och bra skrål i refrängerna.

Senare framåt kvällen fylls det på, men inte så värst mycket framför den tyska DJ:n Roosevelt som inne i Lilla Fållan där trion Braids spelar väldigt kanadensisk elektropop som låter som en korsning mellan Broken Social Scene, Cocteau Twins och brittiska Saint Etienne, fast med en så mycket bättre sångerska. Raphaelle Standell-Preston loopar och processar sin röst i realtid. Mest elektronik, men trummorna är live.

Och apropå trummor. Visst var det Prince som lanserade det biffiga och hårt komprimerade trumljudet i soul och r&b? Seinabo Sey lutar sig överhuvud taget hårt mot Prince i sin allt mer supertekniska jazzpop. Varje sång är hårt producerad, aldrig linjär och väldigt amerikansk.

Liksom många andra artister var det länge sedan Seinabo Sey stod inför en större publik. Men den märks knappast, inte minst för att hon är så varm och proffsig. Det ekar mellan slakthusen när jag går mot tunnelbanan denna märkligt varma sista helg i augusti.

Du kanske också gillar