Hem Underhållning Recension: Haphazard gör minifestival på Rönnells.

Recension: Haphazard gör minifestival på Rönnells.

förbi admin
0 kommentar

Det är inte helt uppenbart vad som kännetecknar musikkollektivet Haphazard. Men låt säga att de flesta av musikerna har en viss framtoning gemensamt. De är liksom prydliga men integritetsfulla, något akademiska men egensinniga, unga men tydligt upplysta. Inga punkare i jazzkostym, alltså. Men de är definitivt jazzmusiker – om än med en stilistisk spridning på vad de spelar som i stort motsvarar samma beskrivning som den där framtoningen.

Nu är de tillbaka på Rönnells Antikvariat, där de också presenterade sig under Stockholms jazzfestival 2020. Den första av två kvällar i rad framför bland andra trion Honeywolf en musik som kunde definieras som både pop och visa om den inte hade en så klar resonansbotten i jazzen. Sångerskan Lili Holényi, basisten Mauritz Agnas och pianisten Milton Öhrström tycks heller inte försöka tona ner den aspekten, eller för den delen sin hantverksskicklighet som instrumentalister. Snarare förefaller de obrydda av själva begreppet genrer.

Efter dem – och en inledande ouvertyr av Mauritz Agnas med ensemble – följer Red House Tapes. Mauritz Agnas är med igen, vid sidan om brodern Max på piano och kusinen Nils på trummor – alla med samma återkommande efternamn. Och här blir det mer direkt jazz. De tycks ha lyssnat på allt från Thelonious Monk till Chick Corea. Inklusive Lennie Tristano, även om de knappast reflekterar det intresse för just cooljazz (också specifikt Tristano) som flera musiker kring Haphazard tidigare har gett uttryck för.

Finns det någon musikalisk röd tråd så återknyter den nog ändå ditåt. Via cooljazzen kommer man till klassisk musik och en idé om att musiken som den är skriven och strukturerad kan tala för sig själv mer än vad bebopen gjorde gällande. Det vänds också många notblad på Rönnells. Men det åsidosätter ju varken integritet, egensinne, ungdom – eller att man faktiskt bryter ny mark, om inte annat för egen del.

Andra kvällen spelas först fyra stycken av gitarristen Kasper Agnas. Samtliga påminner i någon mån om tonsättaren Steve Reichs arketypiska minimalism; mest så det första, för två violiner och en virveltrumma, som nära nog parafraserar ”Violin phase”. Har man följt denne Agnas en smula känns det samtidigt logiskt att han går åt det här hållet. Där finns både ett undersökande av klanger och en återkoppling till jazzen.

Minifestivalen avslutas med Emil Strandbergs Prosodier. Utöver Strandberg på trumpet är instrumenteringen kontrabas, cello, trumset och gitarr. Precis så subtilt udda, främst på grund av cellon, som musiken i sig. Den rör vid cooljazzen med sin detaljerade noggrannhet och – ja, till och med en ordagrann referens till Gustav Mahler. Men den är också innerlig och passionerad. Sista låten innan extranumret heter ”Apropå tjäle” och är en ljuvlig liten variant lagom tills att marken har tinat i Humlegården alldeles runt hörnet från Rönnells.

Läs fler konsertrecensioner här och fler texter av Johannes Cornell.

Du kanske också gillar