Hem Underhållning Recension: Ikoniska porträtt av Bowie på Kulturhuset

Recension: Ikoniska porträtt av Bowie på Kulturhuset

förbi admin
0 kommentar

Det råder ingen brist på bra fotografier av David Bowie. Under sin femtioåriga karriär poserade han för några av vår tids främsta fotografer, från Mick Rock till Bruce Weber, Frank Ockenfels och Anton Corbijn.

Men den japanske fotografen Masayoshi Sukitas porträtt av den androgyna rockikonen sticker ändå ut i mängden.

Sukita följde Bowie under nära fyrtio års tid, och kom därför ovanligt nära den upphöjda stjärnan. Hans bilder har också en stark, grafisk känsla, med ett distinkt formspråk och hög konstnärlig halt.

Bild 1 av 3

Foto: ©Photo by Sukita 2023

Bild 2 av 3

Foto: © Photo by Sukita 2023

Bild 3 av 3

Foto: © Photo by Sukita 2023


Nu i helgen öppnade Kulturhuset en stor retrospektiv med Sukitas bilder – även om det förstås är Bowies namn som står först i marknadsföringen. Här visas ett hundratal av Sukitas Bowie-porträtt, från tidigt 70-tal fram till år 2009.

Redan innan han började porträttera den brittiske rockartisten var Sukita en etablerad modefotograf hemma i Tokyo. I utställningen visas också några fina, svartvita bilder med lätt surrealistiska motiv från 60-talets slut.

Men det var när han fick syn på en affisch med David Bowie som Sukita tog de första stegen mot internationell ryktbarhet.

Vy från ”Bowie by Sukita” på Kulturhuset Stadsteatern



Foto: Magnus Hallgren

Som historien förtäljer det var Sukita sommaren 1972 i London för att fotografera glamrockaren Marc Bolan. På väg hem från studion fick han se en poster som gjorde reklam för en konsert med David Bowie och Lou Reed, med en bild hämtad från omslaget till ”The man who sold the World” (det finns flera olika, men det är en annan historia).

Han köpte genast en biljett till spelningen, och blev omtumlad av upplevelsen. Tack vare stylisten Yasuko Takahashi, som arbetade med modeskaparen Kansai Yamamoto, lyckades Sukita få kontakt med Bowie och fotografera honom inför ett par konserter på Rainbow Theatre samma sommar.

De gryniga, svartvita bilderna visar en ung Bowie med drömmande blick, korslagda ben, blommig skjorta och uppstudsig frisyr. Detta var mitt under Ziggy Stardust-eran, när Bowie lämnat sin folkrockiga fas och börjat experimentera med olika karaktärer och stilar.

Masayoshi Sukita, ”Watch that man III”, 1973, döpt efter en låt på Bowies album ”Aladdin Sane”.



Foto: © Photo by Sukita 2023

I en spontan backstagebild från teatern står Bowie avspänt med en cigg i handen, precis före eller efter en spelning. Från och med det ögonblicket följde Sukita tätt i Bowies fotspår. I New York tog han en serie klassiska bilder med Bowie klädd i Yamamotos spektakulära svarta byxdress med ballongben mot en knallröd fond.

Samma år hängde han med på turné i Japan – där han plåtade Bowie på scen endast iklädd ett par avslöjande glamkalsonger.

I Tokyo gick de dessutom och såg kabuki, en traditionell teaterform vars stiliserade estetik och flytande könsroller kom att inspirera Bowies scenshower och skivomslag. Han var ju själv skolad i mimteater hos artisten Lindsay Kemp, vilket också syns i hur bekvämt han poserar framför kameran.

Masayoshi Sukita,” The Next Moment”, 1977. Porträtt av Bowie i direkt anslutning till ”Heroes” kända omslagsbild



Foto: ©Photo by Sukita 2023

Särskilt tydligt är det i omslagsfotot till skivan ”Heroes”. Albumet förknippas med Bowies Berlin-period, dit han flydde från kokaindimman i Los Angeles 1975, och är inspelat i stadens legendariska Hansa-studio.

Men omslagsbilden tog Sukita i Tokyo. Han hade lånat en liten studio av en kollega, och bjöd in såväl Bowie som dennes bästis Iggy Pop för en improviserad fotosession.

Resultatet blev en serie porträtt som inte kan kallas annat än ikoniska. I bilderna framstår Bowie som en ung Marlon Brando eller James Dean, i lånad skinnjacka och slickat hår.

Som Sukita påpekar i en av de texter som skådespelaren Leif Andrée läst in till utställningen ansträngde sig inte Bowie för att framstå som snygg – tvärtom rufsade han till håret och såg medvetet trött och uttråkad ut på en del av bilderna.

Masayoshi Sukita, ”A Day in Kyoto 2 - Hankyu Train”, 1980.



Foto: © Photo by Sukita 2023

Dagen efter hyrde Bowie och Sukita en bil och drog i väg till Kyoto. Sukita hade förstås med sig kameran, och plåtade den uppklädda världsstjärnan i vardagliga situationer – på tunnelbanan, på en dansklubb, på en matmarknad, i en telefonkiosk.

Dessa avslappnade foton hör till utställningens bästa. Bowie var uppenbarligen ännu tillräckligt okänd i Japan för att kunna röra sig obehindrat på stadens gator, och bilderna har en dokumentär kvalitet som saknas i studioporträtten.

Under 1980-talet växte Bowie till en världsstjärna i klass med Madonna, Bruce Springsteen och Prince. Men framgången hade sitt pris. Skivorna hamnade på topplistorna, men hade inget av den innovativa upptäckarlusta som präglat hans tidigare karriär.

Även hans beryktade stilkänsla svajade. På ett formellt porträtt från 1989 poserar han i blank kostym och slips, som någon börs-vd på magasinet Forbes förstasida.

När han väl kom ur den kreativa svackan i 10-talets början var det inte längre Sukita som stod bakom kameran – kanske på grund av tilltagande ålder. I dag är Masayoshi Sukita 84 år gammal och saknar ork att komma till Stockholm för att inviga utställningen.

Vy från ”Bowie by Sukita” på Kulturhuset Stadsteatern



Foto: Magnus Hallgren

Curatorn Maria Patomella på Kulturhuset har tillsammans med galleriet Ono Arte i Bologna gjort urvalet av bilder. Hon har också ritat utställningens genomtänkta scenografi, med starkt målade väggar, texter på japanskt rispapper och persienner som hänger i taket i en blinkning till albumomslaget för ”Lodger”.

Arkitekten Peter Celsings betongbrutalistiska arkitektur från 1974 samtalar dessutom fint med de gråsvarta porträtten från Bowies Berlintid.

Det är dock mindre lyckat att fotona visas som digitala lambdaprintar. Går man nära inpå bilderna är de påfallande oskarpa, och de fina kornen i de gamla svartvita bilderna flyter ihop till en odefinierad grötighet.

De signerade och numrerade bilderna är uppenbarligen avsedda för den kommersiella marknaden, och har inget av den autentiska känslan i en vintageprint från tiden. Det är lite som att lyssna på en kassett i stället för en lp-skiva.

Bortsett från det är detta en ambitiös och fint gestaltad utställning. Bowie-fansen lär flockas från när och fjärran, och förhoppningsvis faller en del av spotlightljuset även på mannen bakom kameran.

Du kanske också gillar