Hem Underhållning Recension: Jonas Grens ”Kromosomparken” kunde varit längre

Recension: Jonas Grens ”Kromosomparken” kunde varit längre

förbi admin
0 kommentar

En tredjedel av Pakistan ligger under vatten, säger landets klimatminister. Mer än 1 000 människor har dött, hittills.

Medan rapporterna från ett dränkt Pakistan tar sig in i nyhetsflödet läser jag Jonas Grens ”Kromosomparken”.

Det är Sverige, kanske 20 år framåt i tiden. Världen har gett upp om att nå utsläppsmålen, i stället försöker man få ut värmen i atmosfären, i alla fall har man avancerade lösningar för detta i de rika länderna. Konsekvenser på sikt av manipulationen? Ingen vet, men rädda vad som räddas kan, så länge det alls är möjligt.

”Kromosomparken” är Jonas Grens debut som romanförfattare, men han är redan känd som poet, med diktsamlingar som ”Antropocen” (2016) och ”Dälden, där de blommar” (2018), liksom han med jämna mellanrum deltar i klimatdebatten.

Ändå är romanen inget styvnackat ideologiskt inlägg i en diskussion. Snarare är den en vemodig föreställning om ett Sverige lite framåt i tiden.

37-åriga Ella arbetar i en anläggning i Norrlands inland, som är kopplad till denna högteknologiska kamp mot undergången. I hennes vardag figurerar klimatkollapsen mer i bakgrunden. Hon kämpar med att få sin rullstol att fungera i snö och på grus, med att ta sig till bilens förarsäte utan hjälp, och med att finna något slags existentiell styrsel på sitt isolerade liv i den gamla sommarstuga hon har flyttat till.

Romanen är berättad i presens, medan en parallellberättelse, som är utdrag ur boken Ella jobbar med, är skriven i imperfekt. Där framträder hennes bakgrund: från Göteborg, med en nästan jämnårig syster. Båda systrarna är bärare av en genetisk sjukdom som till en början drabbar lederna.

När jag läser ”Kromosomparken”, tänker jag på hur berättelser om till exempel moderskap och förlossningar tog sig in i litteraturen. Politiskt, så till vida att skildringar av sällan skildrade, förbisedda mänskliga erfarenheter skulle kunna kallas estetisk aktivism. Ellas liv, hennes perspektiv på att röra sig i världen, är just den sortens händelse i litteraturen – fler liv får utrymme. Gren är tydlig när han gestaltar vissa typiska situationer för en funktionsvarierad person, möjligen övertydlig här och var, å andra sidan är erfarenheten underberättad.

Romanen skapar två samtidiga intryck hos mig. Jag är tagen av den starka stämning som präglar texten. Gren frammanar oro, sorg över förlusten av rymdstenen vi bebor. Här finns magi i framtiden, men också en vardag med förhöjning, därför att den utspelar sig så tätt inpå marken, ljuset, mörkret, årstiderna, träden och så det märkliga diset i himlen som skapats för att skydda Sverige från solen.

Jag hade gärna stannat längre i ”Kromosomparken”, i stämningen av stilla förlust och ett litet, litet hopp om livet

Mitt andra intryck är att ”Kromosomparken” har anslaget hos ett epos, eller i alla fall en betydligt tjockare roman. Det är så mycket som ingår: klimat, teknik, genetisk sjukdom, att leva med rullstol och andras blickar uppifrån, framtidens arbetsmarknad, liksom syskonskap. Uppräkningen är inte menad som ett avfärdande, trådarna knyts fint samman.

Men det är som om berättelsen ändå har greppet hos en betydligt längre roman och som om de 189 sidorna är bärare av utsnitt ur en hel värld som inte riktigt får utrymme att växa fram, som om poeten Gren ännu inte helt har omfamnat romangenren. Jag vet inte när jag senast önskade att en roman var längre; nu gör jag det, jag hade gärna stannat längre i ”Kromosomparken”, i stämningen av stilla förlust och ett litet, litet hopp om livet.

Läs fler texter av Malin Ullgren och fler recensioner av aktuella böcker.

Du kanske också gillar