Hem Underhållning Recension: ”Kulturbärarna” på Oscarsteatern – DN.SE

Recension: ”Kulturbärarna” på Oscarsteatern – DN.SE

förbi admin
0 kommentar

Vem bryr sig om en garderobiär? En statist? Eller eufoniumist? Kanske inte så många. Men Andreas T Olsson har bestämt sig för att dessa, likt sex andra typer som spelar andra-, tredje- eller för den delen femtefiolen i kulturen, ska ges sin egen kvart i strålkastaren. I denna flermansmonolog, som den kallas, är budskapet alltså att skådespelarna, regissörerna, dansarna, förstaviolinisterna i all ära, men utan de som verkar i mellanrummen ingen kultur. Till och med en autografjägare ges här en egen roll.

Det är bakom disken hos garderobiären som allt börjar, och som vi ska återkomma till under hela föreställningen. En oklanderligt klädd man, som tar sitt yrke på fruktansvärt stort allvar, en man som tiden sprungit ifrån förstås, men som med näbbar och klor vidhåller sin stolthet, noggrannhet och moral som gardien des robes, klädernas väktare. Garderobiären är lite eljest, helt enkelt, en lite skev, komisk, typ och detta gäller samtliga i ”Kulturbärarna”. Alla har halkat litegrann på sniskan i inte bara yrket, utan tillvaron i stort. Det vilar ett vemod, till och med sorg, över flera av gestalterna och det blir ömmande levnadsöden som den väloljade kostymbytaren Andreas T Olsson ikläder sig.

Hos flera av karaktärerna vilar en klar kulturpolitisk kommentar

Detta är det kanske finaste i ”Kulturbärarna”, solidariteten gentemot de hel- eller halvsorgliga som befinner sig så långt från stjärnorna att de närmast betraktas som rudiment i vår tid. De som behövs som mest när de märks som minst. Därmed blir det någon roll för många här, vi hinner inte ens skymta botten i respektive rollfigur.

Det övergripande är dock konsternas hälsostatus. Vår tids allt snabbare erosion mot det vulgära fläska på-samhälle som fått fäste i de gamla demokratierna på sistone och som ser direkt ned på kulturen som obetydlig, eller osedlig, förströelse. Hos flera av karaktärerna vilar en klar kulturpolitisk kommentar, och en och annan företagsmagnat i premiärpubliken kanske skruvar besvärat på sig när Andreas T Olssons garderobiär visar sig vara biblioteksaktivist här eller pratar om nyliberalism där. Eller så skrattar de bara. För humorn har om inte huvudroll så en stor vikt i ”Kulturbärarna”, så pass att det ibland gränsar till publikfrieri. Alldeles i onödan, sällan har väl någon ägt sin föreställning, sin publik, varenda vrå av teaterrummet, som Andreas T Olsson gör här.

Det vilar en traditionstrogen yrkesheder över såväl skådespeleri som rollfigurernas syn på sina uppdrag här i livet

Och det är något med hela hans framtoning, något som också går igen i karaktärerna. Det vilar en traditionstrogen yrkesheder över såväl skådespeleri som rollfigurernas syn på sina uppdrag här i livet. I deras fall kanske det är vad de måste klamra sig fast vid för att stå ut med att alltmer ses över axeln på. I Olssons fall är det teaterkonsten i sig. Det måste det vara. För allt är närmast exakt. Från spel till språk, intonation, manus, scenografi, ljud – till och med musiken (jodå, Olsson sjunger, och det bra, till sist) sitter helt rätt. Det gör också balansen.

”Kulturbärarna” blir aldrig fars, trots att somliga i salongen väljer att dokusåpatjuta sig ditåt föreställningen igenom, men heller aldrig preciös Nybroplansdramatik. ”Kulturbärarna” landar i en sorts purteater som kunde tjäna som skolexempel inför morgondagens kulturbärare: Så här spelar man teater, barn. Ta hand om den.

Läs fler texter av Niklas Wahllöf och fler scenrecensioner.

Du kanske också gillar