Hem Underhållning Recension: Lena Andersson har roligt i ”Koryféerna”

Recension: Lena Andersson har roligt i ”Koryféerna”

förbi admin
0 kommentar

En president har begravts och vid graven står en grupp äldre män och diskuterar vem som nu skall bli den fria världens näste ledare. Det är i slutet av filmen ”Finnas till” från 1979 och en tydligare illustration av begreppet ”deep state” har jag aldrig sett. Denna anonyma grupp män är de som styr landet i bakgrunden, medan presidenter kommer och går.

I Lena Anderssons nya roman ”Koryféerna” sitter socialdemokraternas partisekreterare och läser Jerzy Kosinskis roman, som filmen bygger på. Han är på väg till en konferens. På återresan läser han Thomas Mann. Det är eftermiddag, fredagen den 28 februari 1986, och senare på kvällen skall Sveriges statsminister mördas på öppen gata.

Lena Andersson ger i denna politiska satir sina huvudfigurer andra namn. Den mördade heter Carl Stjärne och hans befattning är inte statsminister utan försteminister. Detta är alltså en nyckelroman om det traumatiska mordet och eftersom somliga av de inblandade fortfarande är vid liv så har Andersson bäddat in intrigen i flera lager, för säkerhets skull.

Det yttre lagret är en ramhandling, i vilket en journalist i nutid får i uppdrag att skriva ett reportage om mordet i samband med en av årsdagarna. Journalisten får kontakt med en pensionerad jurist i Spånga som tycks veta en hel del om omständigheterna. Det är denne jurists berättelse om hur det hela gick till som bildar underlag för intrigen.

En rafflande historia blir det, sannerligen. Lena Andersson bygger en konspiration som utgår från den mångåriga socialdemokratiska hegemonin i Sverige, där partiets företrädare ser partiet och nationen som synonyma. Nu på 1980-talet har barska vindar börjat blåsa från väst: Reagan och Thatcher har en ny generations aggressiva filosofer i ryggen. Samtidigt har Sovjetimperiet drabbats av svårigheter och den nye presidenten Gorbatjov tittar mot Sverige och socialdemokratin som en möjlig lösning på problemen.

Detta är vansinnigt frestande för försteminister Carl Stjärne. Han håller både offentliga och hemliga möten med diplomater från öst. Här finns hans chans att sprida den svenska modellen över världen, och förekomma det återfall i tsarism som annars hotar ett sprucket Sovjetimperium.

Det finns mäktiga män i den svenska djupstaten som tycker att detta är en fruktansvärt usel idé. De vill att Stjärne självmant avgår. Den där kvällen den 28 februari vill de inskärpa allvaret i rekommendationen.

Det är en mycket Lena Anderssonsk skröna. Hon har verkligen roligt när hon låter Partisekreteraren, Polischefen, Redaktören, Ambassadören och Finansministern diskutera arvet från förr och de nya ekonomiska teorier som man måste ta ställning till. Roligast har hon när hon tecknar ett infamt porträtt av en ung, kvinnlig streber som Partisekreteraren tar under sina vingar. Allting är formidabelt elakt och framförs med den där retliga von oben-tonen som Andersson är suverän på. Vill man hitta en liknande ansats spekulativ statsvetenskap – men utan tonen – kan man gå till Klas Östergrens ”Gentlemen” och ”Gangsters”.

Det är ett genomgående drag hos Andersson att det hon skriver nästan alltid har ett drag av personligt sökande. Det är som om hon med största möjliga allvar diskuterar statsvetenskap och filosofi med sig själv och att detta skrivande är det bästa sättet att komma underfund med de egna frågorna. Det finns inte en enda person i ”Koryféerna” som inte låter som en – mer eller mindre begåvad – doktorand i något. Ett vittne till mordet som ansätts av den djupa staten kan låta så här: ”Jag är inte orolig av det jag såg, men måste medge att jag blir det av det här samtalet som jag har svårt att tro kan äga rum i detta land.”

Det är en underhållande roman, och analysen är helt nykter och redig. Jag vill inte berätta om Anderssons journalist får reda på vem som sköt. Men mordvapnet är upphittat: det är det som polischefen håller i handen på tv när han skall visa hur mordvapnet ser ut.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Du kanske också gillar