Medan regimen i Iran tar till allt desperatare metoder för att göra landet alltmer slutet fortsätter Nassim Soleimanpours manussidor att fladdra fritt över gränserna. När han skrev sin tidigare pjäs ”Vit kanin, röd kanin” var han belagd med utreseförbud men lyckades få den spridd över världen. Under stort hemlighetsmakeri spelades den av en skådespelare, ny för varje föreställning, som varken repeterat eller läst den innan. Även om dramatikern själv numera lever i exil är premisserna för hans nya självbiografiska pjäs ”Nassim”, som hade premiär i London 2017, desamma.
I Hallunda är det Eva Röse som öppnar den bruna arkivlåda som, tillsammans med skrivbordet den står på, utgör föreställningens enda scenografi. En 90 minuters föreställning med en ensam skådespelare vars blick aldrig lämnar manus låter kanske som en mardröm. Tvärtom blir den ett lysande exempel på hur orden inte bara har makt att skapa en omedelbar kontakt mellan människor utan också att bokstavligen styra oss.
För även om skådespelaren, tillika lekledaren, Eva Röse är en van publikdomptör kan hon inte mäta sig med dramatikern själv. Med eleganta och snillrika medel hamnar han i direkt dialog med både publik och skådespelare. I stället för att läsas ur ett fysiskt manus projiceras sidorna, frambläddrade med scenanvisningar och kommentarer i kursiv, på en duk i fonden. Samtidigt som Röse läser hans ord för första gången gör alltså även publiken det. Slinter hon i replikföringen möts det genast av en unison teaterviskning från ett helt hav av självutnämnda sufflörer. Sällan har väl teatern varit så uppenbart här och nu.
Sakta men säkert släpper dramatikern oss allt närmare in på livet där saknaden efter språket och hemlandets nära omsätts i rena språklektioner. Varken Eva Röse eller vi i publiken kommer förmodligen glömma ordet för mamma på farsi eller att Nassim betyder bris.
Och visst känns Nassim Soleimanpours pjäs som en frigörande bris i sitt humoristiskt manande tilltal som får oss att vilja förstå och lära oss. Men även om ”Nassim” begripliggör den fulla vidden av betydelsen i att ha och få uttrycka sig på sitt modersmål, är pjäsens verkliga förtjänst hur den bidrar till ett tillsammansskap bortom språkets begränsningar.
Läs fler scenrecensioner och fler artiklar av Anna Håkansson