Hem Underhållning Recension: Nina Stemme med GSO

Recension: Nina Stemme med GSO

förbi admin
0 kommentar

Det är naturligtvis mezzosopranen och världsstjärnan Nina Stemme som är publikdragaren under denna konsert med Göteborgssymfonikerna, där olika dimensioner av det senromantiska tonspråket står i fokus. Stemme gör en ytterst elegant och virtuos tolkning av Richard Wagners fem Wesendoncksånger. I minutiöst återgivna detaljer får såväl de expansiva passagerna som de återhållsamt förbiglidande ögonblicken precisa och tydliga gestaltningar.

Här går det verkligen att höra den musikaliska förbindelsen mellan den avslutande sången ”Drömmar” och kärleksduetten i ”Tristan och Isolde”, komponerad under samma tid. De lidelsefulla klangerna fylls med poetiskt drömmeri, och framförd på det här viset är det inte svårt att förstå varför Baudelaire blev en fanatisk Wagnerdyrkare.

Men det som gör det största intrycket under denna konsert är den amerikanske dirigenten Ryan Bancrofts i alla bemärkelser skärpta och äventyrliga tolkning av Alexander von Zemlinskys symfoniska fantasi ”Sjöjungfrun”. Det är ett verk som de flesta i publiken troligtvis aldrig har mött tidigare, en gömd nyckel till det som äger rum kring 1900 och leder det romantiska rätt in i modernismen.

De lidelsefulla klangerna fylls med poetiskt drömmeri, och framförd på det här viset är det inte svårt att förstå varför Baudelaire blev en fanatisk Wagnerdyrkare.

Verket är baserat på HC Andersens saga med samma namn och komponerades 1902–03. Det uruppfördes i Wien i januari 1905, under en konsert där även Arnold Schönbergs ”Pelleas und Melisande” framfördes för första gången. Förbindelserna mellan Schönberg och Zemlinsky är inte bara musikhistoriskt intressanta. Här befinner sig det senromantiska tonspråket vid en gränslinje, där skönheten och de kromatiska spänningarna gör musiken både sällsam och skrämmande.

Bancroft har en speciell förmåga att få stegringarna i förloppen att nå explosiva höjdpunkter och just här får tystnaden ta vid, som ett slags gungfly mitt i det flödande spelet. Ambivalensen i dessa kollageartade snitt gör musiken sensationellt laddad. Det märks hur musikerna i orkestern skärper sig till det yttersta i mötet med detta sällan framförda verk. Inte minst träblåssektionen gör fantastiska insatser, och konsertmästaren Philip Zuckerman får flageolettspelet och de längtansfulla passagerna för soloviolin att skimra. En fröjd att vara med om och orkestern visar verkligen sin konstnärliga nivå.

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Brudköpet” på Göteborgsoperan

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Sandvargen” på Göteborgsoperans Skövdescen

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Återskapa: Svenne” på Göteborgsoperan

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.

Du kanske också gillar