Hem Underhållning Recension: ”The sadness” – DN.SE

Recension: ”The sadness” – DN.SE

förbi admin
0 kommentar

Smittande spottloskor, avhuggna lemmar, sadomasochistiskt gruppsex, fontänorgasmiskt blod. Med prisvinster på de respekterade genrefestivalerna Fantasia och Fantastic Fest blev ”The sadness” känd som en av de våldsammaste filmer som någonsin gjorts. Den som kan sin tyska splatterfilm vill kanske protestera, men långfilmsdebutanten Rob Jabbaz gör tappra försök att nå upp till extremerna.

Ett virus sprids i Taipei, men det råder delade meningar om hur farligt det är. En ung man följer en hätsk debatt på mobilen innan han skjutsar sin flickvän till jobbet. Senare tar kaffesuget honom till ett lunchhak, där chockerande våld bryter ut och en växande skara ansluter till galenskaperna.

Först liknar det en zombieinvasion, men med skillnaden att dessa monster är människor som ännu är vid liv – i allra högsta grad. De svär, sticker hål i varandra och använder öppningarna för sexuell njutning. Hela staden förvandlas till ett hämningslöst helvete.

Killen måste navigera genom kaoset för att återförenas med sin flickvän. Ungefär samtidigt får hon sig ett otrevligt uppvaknande i tunnelbanan. Sexuella trakasserier från en påflugen gubbe – som väl smittad och med sin gula slips dränkt i blod intar en klängig nemesisroll – sätter otäck ton för en splatterfest utan dess like.

Kollapsen skildras utan pardon.  ”The sadness” är ett inferno av Hieronymus Bosch-proportioner som borde dyka upp när man bildgooglar ”helvetet på jorden”. Den sataniska stämningen eldas på när den ena huvudpersonen får lång- och fingret kapade med häcksax, stoppar blödningen med tejp, avlägsnar de provisoriska tryckförbanden och ser de kvarblivna fingrarna bilda djävulstecknet.

Scenariots covidparalleller är uppenbara, men ur genrelupp kan filmens pandemi spåras längre bak än så. I slutet av 1970-talet skrev den Freudvurmande kritikern Robin Wood en artikel i Film Comment om ”the return of the repressed”, det bortträngdas återkomst. Med skräckgenren sedd som uttryck för våra kollektiva mardrömmar såg han filmer som ”Motorsågsmassakern” (1974) och ”The hills have eyes” (1977) som raseringar av det normala – en frizon för att leva ut det förbjudna.

Teorin kan enkelt appliceras på olika sorters invasionsskräck, där apokalypsen brukar provocera fram människans lägre jag och brutna tabun bli det nya normala. För att skapa engagemang för kaoset kan det dock behövas viss kontrast i sönderfallet – ett ”före” och ett ”efter”, en känsla av vad som gått förlorat.

Saker och ting spårar förvisso snabbt ur i ”The sadness”, men även på kort tid lyckas prologen vagga in en i huvudpersonernas tvåsamhetslugn. Viss paus får man även under killens senare mopedturer, med suggestiva skymtar av en söndervittrande vardag.

Det kanske mest obehagliga i filmen är hur de smittade, trots välsminkade skönhetsfläckar, är så talföra att de kan misstas för ”vanliga” människor. Deras filterlösa flockbeteenden visar med intensitet hur krisiga situationer kan föra samman och förändra människor – på gott och ont (fast bara ont i det här sammanhanget).

Samhällsoron i ”The sadness” skruvas så långt över maxvolym att vissa lär vilja dra ut tv-sladden, men andra kommer att frysa fast. Slaskeffekterna är så välgjorda, misantropin så svarthjärtad. Det är svårt att slita ögonen från vidrigheterna. Man vill ju se hur djupt det går att dyka ner i avgrunden. Där någonstans, i den trögflytande becksvärtan, väntar det som titeln utlovat. Sorgen.

Tänk att man kan bli så drabbad av splatter.

Se mer. Det bortträngdas återkomst i våldsfilm: ”Night of the living dead” (1968), ”Frossa” (1976), ”[REC]” (2007).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Du kanske också gillar