Hem Underhållning Recension: ”Undkom ensam” och ”Tänk om om bara” på Stadsteatern

Recension: ”Undkom ensam” och ”Tänk om om bara” på Stadsteatern

förbi admin
0 kommentar

Ett fönster i tiden öppnar sig i den svarta scenrymden. Vi ser in i några rollfigurers liv i en stund, lyssnar till deras vardag. Sedan ytterligare ett fönster, till ett annat liv. För det är en dubbeluppsättning som inleder hösten på Kulturhuset Stadsteatern: de två korta och relativt nyskrivna ”Undkom ensam” och ”Tänk om om bara” av Caryl Churchill. Båda stiliserade ögonblick av äldre människors eftertankar, nukänslor och framtidsbilder.

Sedan 1950-talet har Churchill bidragit till brittisk samtidsdramatik med ett stort antal verk för både scen, tv och radio. 1980-talshitten ”Top girls” sattes upp på Stadsteatern 2012, med en blick på karriärkvinnan som då kändes lätt daterad om än i ett fyndigt drömspelskoncept. Churchills signum ickenaturalistisk formlek med maktperspektiv och feministiska teman syns även i dessa två pjäser.

I ”Undkom ensam” från 2016 kliver Chatarina Larssons fru Jarret in i tre grannkvinnors eftermiddagste i trädgården. Det puttrande samtalets korta överlappande repliker bygger en alltmer oroande poesi: Sally (Monica Stenbeck) har kattfobiska tvångstankar, Vi (Eva Millberg) råkade döda sin man i självförsvar, Lena (Eva Ahlberg) har svårt att komma ut, att se meningen med något. Ensamhet vilar över dem.

Fru Jarrets roll innehåller plötsligt avbrytande monologer som rapporterar om absurda dystopiska apokalypsscenarier. Kanske ska de ske, kanske har de redan skett och hon undkom ensam för att berätta? I vilket fall syftar greppet till att sätta fingret på en kluvenhet mellan individ och kollektiv, personlig och global politik. Undergången pågår och vi fikar.



Foto: Sören Vilks

”Tänk om om bara” från 2021 inleds sömnigt med funderingar om att måla av ett äpple (en övertydlig bild av att förgäves föreviga det förgängliga) men så laddas luften. En saknad hos Lars Linds ”N” blir plötsligt så stark att den frammanar spöken av vad som kunde ha varit. En ung kvinna, ett barn och en hel damkör (skolkamrater från Adolf Fredrik på 1970-talet som framför Joel Sahlins körverk) kräver att få manifesteras.

I Ole Anders Tandbergs uppsättning framstår den första pjäsen som den intellektuellt intressantaste i teorin, medan den andra arbetar mer känslomässigt med sitt tankeexperiment. Men ingen av dem når här riktigt ända ut. Det intima tilltalet blir så lågmält i kontrast mot stora scenens vida salong. Och det till en början snygga greppet med en in- och utzoomande svart ram kring scenbilden överanvänds och medverkar till en sval distans. En lyckoinjektion, utöver den fina kvinnokören, är Hedvig Sahlin som barnet ”B”, som står för hopp i hopplösheten.

Läs fler scenrecensioner och andra texter av Maina Arvas

Du kanske också gillar