Hem Underhållning Ruben Östlund chockar Cannes med spyorgie

Ruben Östlund chockar Cannes med spyorgie

förbi admin
0 kommentar

Fem år efter vinsten med ”The square” har Ruben Östlund återigen guldvittring i Guldpalmstävlingen. Åtminstone om man får döma av reaktionerna efter lördagens galapremiär i festivalpalatset. Efter visningen möttes ”Triangle of sadness” av en stående ovation som varade i åtta minuter – tre minuter längre än vad Tom Cruise fick för ”Top gun: Maverick” som visats utom tävlan.

Sedan fem år har den målstyrda svenska regissören haft siktet inställt på att komma tillbaka och försvara sin tungviktstitel från 2017.

– Jag är Kungen av Cannes, men kungen kan ju avsättas, sa Ruben Östlund med glimten i ögat dagen när han mötte den svenska pressen före premiären.

– Klart att jag vill ha en till Guldpalm när jag ändå är igång. Men jag är förstås glad och tacksam bara över att vara med i tävlan vilket var målet. Allt annat är bonus.

Vicki Berlin, Woody Harrelson och Ruben Östlund på röda mattan inför världspremiären för ”Triangle of sadness”.

Foto: Loic Venance/AFP

Två år efter inspelningen återförenades han för första gången med filmens internationella ensemble i en hotellträdgård i Cannes – på bekvämt avstånd från vimlets yra och stadens stora yachthamn. På plats i Cannes är bland andra Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Charlbi Dean, Harris Dickinson, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Carolina Gynning och den filippinska Dolly de Leon som möttes av största applådloskorna under premiären.

”Triangle of sadness” är frätande social satir som tar avstamp i den skönhetsfixerade modevärlden och även utspelar sig på en lustjakt för superrika i Karibien. En vass och tragikomisk studie över mänskligt beteende som har element av alltifrån ”The white lotus” och ”Borgarklassens diskreta charm” till ”Castaway” och ”Flugornas herre”.

Titeln är hämtad från den kosmetiska kirurgins nya sköna värld där en ”triangle of sadness” – ”bekymmersrynka” – mellan ögonen snabbt och lätt kan fixas med lite botox.

– Jag tyckte att uttrycket var en passande metafor för filmens teman som bland annat kretsar kring vår besatthet av skönhet. Hela den här idén att man kan fixa ett trasigt inre genom att putsa den yttre fasaden. Det är ju komiskt förstås, men det kanske också stämmer, man blir väl lite lyckligare när man ser snygg ut, skrattar Ruben Östlund.

Charlbi Dean i ”Triangle of sadness”.

Charlbi Dean i ”Triangle of sadness”.

Foto: Plattform produktion

Första fröet till filmen såddes för åtta år sedan när han träffade sin nuvarande partner, modefotografen Sina Görcz, som öppnade dörren till sin skönhetsfixerade bransch.

– Det är ju något med skönhet som är både skrämmande och attraktivt på en och samma gång. Skönhet är också en sådan stor del av hierarkier. Min mamma sa att skönheten inte spelade någon roll, men redan i fyra års ålder fattade jag att hon ljög, ler Östlund.

– Jag ville titta på skönhet som en valuta som man kan växla in för att få andra förmåner. En ”fysisk begåvning” kan användas för att klättra i samhället – även om man inte har pengar eller utbildning. Modevärlden är också intressant ur ett könsperspektiv – bland annat är det en av få branscher där männen tjänar mindre än kvinnorna, säger Ruben Östlund.

Just detta faktum skapar också enorma spänningar i relationen för det unga modellparet Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean) som också är en framgångsrik influerare. I filmens andra del hamnar paret på en lyxyacht i Karibien under befäl av en marxistisk amerikansk sjökapten (Woody Harrelson).

Charlbi Dean och Harris Dickinson i ”Triangle of sadness”.

Charlbi Dean och Harris Dickinson i ”Triangle of sadness”.

Foto: Plattform produktion

I passagerarlistan finns också en jovialisk rysk oligark (Zlatko Buric) med två kvinnor i släptåg (Carolina Gynning, Linda Anborg), en asocial svensk tech-miljardär (Henrik Dorsin) och en brittisk mysfarbror (Oliver Ford Davies) som visar sig vara vapenhandlare. När det blåser upp till storm förvandlas Captains diner till ett spykalas av gammaltestamentliga proportioner – något som alltså både roade och chockade galapubliken på lördagskvällen.

Tredje delen kretsar kring de som överlevt skeppsbrott. Nu har alla gamla hierarkier vänds helt upp och ner. Kvinnan på täppan är lustjaktens filippinska toalettstäderska (Dolly de Leon) som visar på överlägsna överlevnadsfärdigheter.

– Filmen har en sociologisk approach med en marxistisk teori i bakgrunden. Jag ville undersöka hierarkier och hur vårt beteende förändras beroende på vår position inom strukturen. Jag tror att vi behöver lyfta blicken och se världen mer ur en sociologisk synvinkel än den individcentrerade, säger Ruben Östlund.

Ironiskt nog finns hierarkierna också i filmvärlden. Hollywoodstjärnan Woody Harrelson var den enda av ensemblen som inte dök upp till den skandinaviska pressträffen i Cannes.

– Det är en del av spelet. Som regissör måste man bara hantera att vissa har varit stjärnor under lång tid att de lagt sig till vissa vanor. Jag tror att många stjärnor har potentialen att bli svin eftersom de ges förutsättningar.

Men det går ju att ändra på dynamiken med små enkla trick. Under inspelningen av ”The square” kom storstjärnan Dominic West alltid senare till tagningarna än Claes Bang som inte var lika känd då. Så jag bad helt enkelt Claes att komma efter Dominic för att ändra lite på dynamiken, berättar Östlund och ler nöjt.

Om inte annat så tar det trailerfria Film i Väst i Trollhättan, där båtens interiörer spelades in,  snabbt ner vilken stjärna som helst på jorden.

– Vi har en plattare svensk hierarki så de anpassade sig alla väldigt snabbt, även Woody Harrelson. För honom är det ju lite ovant att underställa sig regissören – i USA bygger hela finansieringen på skådespelarna. Vi kände lite på varandra först, men det var viktigt att förklara att han måste lita på mig eftersom jag vill bestämma. I USA finns en risk att regissörerna blir för artiga mot stjärnorna eftersom de är beroende av dem, säger Ruben Östlund.

Arvin Kananian och Woody Harrelson i ”Triangle of sadness”.

Arvin Kananian och Woody Harrelson i ”Triangle of sadness”.

Foto: Plattform produktion

Precis som Ruben Östlund väntade sig, väckte den spektakulära och utdragna spyorgien ombord på lustjakten störst uppståndelse bland den smokingklädda publiken. Scener som får den kaskadkräkande Mr Creosote i Monty Pythons ”The meaning of life” att likna en amatör.

– Jag har aldrig tidigare sett en film där rollfigurerna sitter på toan och spyr samtidigt. Om man inte tar det för långt så blir det ingenting. Jag ville dra det så långt att publiken till slut ska tycka synd om dessa brackiga rika människor, säger Östlund.

Som vanligt gillar Östlund också att gå emot de invanda föreställningarna.

– Det förväntade perspektivet är ju att man ska tycka illa om superrika människor. Men vi har en både en amerikansk och brittisk miljardär som har satsat pengar på ”Triangle of sadness” och det är jättetrevliga människor. Jag har inte gått in i den konventionella förklaringsmodellen om de rika människorna som svin. I min film är den brittiska vapenhandlaren den mest sympatiska av dem alla trots att han säljer minor och handgranater, säger Ruben Östlund och tillägger:

– Fast man vill ju hellre hänga med filmens ryska oligark Dimitri, ler han

Dimitri är en sorglöst skrattande livsnjutare som inte har några problem med att basunera ut hur han blivit stenrik på att sälja gödsel.

– Dimitri är den rollfigur som är mest krass och inte har några skrupler eller gömmer sig bakom fejkade fina idéer eller poserar med de rätta åsikterna. Det gör honom inte cynisk. Från början hade jag tänkt honom som mer bufflig men Zlatko Buric gjorde honom till något helt annorlunda och roligare än vad jag tänkt, säger Östlund.

Många kanske minns Zlatko Buric i rollen som den underbart bisarra och livsfarliga knarkbossen Milo i Nicolas Winding Refns ”Pusher” som med inkasso-repliken ”Du är min vän, Franke” fick Kim Bodnias skuldsatta smålangare att känna dödsskräck.

– Nu har jag spelat i två riktigt bra filmer. ”Triangle of sadness” sätter fingret på allt det som gått helt snett under de senaste decennierna som varit mer galna än vad man kunnat föreställa sig. Att vi ser en grotesk obalans i världen med enorma klyftor mellan människor, säger den kroatiskfödda skådespelaren Zlatko Buric.

När jag frågar honom hur han lyckades hitta sin inre oligark, svarar han med sitt karakteristiska bullrande glada skratt.

– Erfarenhet och marxistisk teori, hahaha. Med min bakgrund i forna Jugoslavien så jag har upplevt övergången från socialism till den här galna vilda västern-kapitalismen. Jag byggde min rollfigur med hjälp av en kroatisk vän som senare blev ambassadör i Ryssland och skapade en bakgrundsstory kring Dimitri och hur han tjänade sina pengar. En enormt rolig figur att spela. Synd att jag inte fick större utrymme. Men det blir nästa film ”Dimitri is back”, säger Buric och fyrar av en ny skrattsalva.

Zlatko Buric och Linda Anborg i ”Triangle of sadness”.

Zlatko Buric och Linda Anborg i ”Triangle of sadness”.

Foto: Plattform produktion

I filmen har han flera scener med Henrik Dorsin som spelar en svensk kodare som råkat ha turen att bli tech-miljardär.

– Jarmo är ett socialt missfoster på båten trots att han är en av de rikaste på båten, han är dömd att vara längst ner i hierarkin trots att har pengar. Han är bara rik, inget annat, säger Henrik Dorsin som kom till Cannes med en skolväska med Hulken.

Den svenska komikern tidigare berättade för DN om hur han tvingades lära sig kräkas trovärdigt och släpa ett åsnekadaver över en stenig paradisstrand femtioelva gånger i gassande sol. När han möts av beskedet att scenen är borklippt ser han ut som en fågelholk.

– Va?? Det här är ju ren ondska, hahaha. Men det gör ju också historien bättre. Problemet är bara vem ska få titta på dessa scener nu när ingen längre tittar på dvd-er med bonusmaterial. Men jag hade det på känn, det var ingen bra scen, säger den svenska komikern som fått mersmak av att jobba med den svenska Guldpalmsregissören.

Om han är med i nästa Östlund-film återstår att se. Den ska heta ”The entertainment system is down” och utspela sig på en långflygning där alla digitala skärmar slås ut.

– Jag vill undersöka vad som hände med den moderna människan när hon inte längre kan få sin distraktion från skärmar. En 15 timmar lång flygning utan digital underhållning skapar spänd stämning eftersom ingen längre vet vad man gör i den analoga världen. Helvetet brakar loss ordentligt när passagerarna erbjuds en ostmacka och mineralvatten som kompensation, berättar Ruben Östlund och kan inte låta bli att skratta åt sin nya idé.

Filmvärldens minst spoilerängsliga regissör har heller inga problem med att avslöja slutet.

– Vill ni veta hur filmen slutar? Planet kraschar och alla dör. Så alla trivialiteter före kraschen spelade ingen som helst roll. Herregud, ni bråkar om en ostmacka men kommer alla att dö. Jag är inte särskilt intresserad av handlingen utan mer om hur folk beter sig och hur det är gjort.

Läs mer texter från Cannes:

Tom Cruise: ”Jag vill inte att publiken ska se mödan bakom mitt jobb”

Tarik Saleh: ”Västvärlden är besatt av islam utan att förstå”

Rysk regissör protesterar i Cannes mot Putins krig

Alicia Vikander: ”Jag och Mira har en del gemensamt”

Du kanske också gillar