Så skapade Björn Carlberg ”Operation Klotty” och ”Peptalk”

Det surrar av förväntan i luften, de flesta har hittat sina platser och tittar förväntansfullt mot scenen. Alldeles strax ska föreställningen ”Peptalk” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm börja. ”Peptalk” är dockteater för vuxna, påhittad av Björn Carlberg – komikern som lyckats att skapa tygkaraktärer som blivit både kultförklarade och folkkära.

Några i den fullsatta salongen småfnissar redan, styrkta av ett fredagsglas i entrébaren. Men ett par fnissar verkligen inte. De utstrålar en arbetsvecka full av långa videomöten och snabba mikroluncher och viskbråkar intensivt med varandra. Har de verkligen kommit rätt? Kommer de uppskatta rätt urspårad humor … med dockor?

Man behöver inte fundera länge, för snart gör den första dockan gör entré på scen – den charmige men något misslyckade patriarken Tord iförd dubbeldenim och minst ett par rader guldkedjor. När han höjer solglasögonen för att hälsa publiken välkommen så börjar kvinnan som utgör ena delen av paret att gapskratta. Och hon slutar inte på en timme och femton minuter.

– Min publik är blandad, det är folk i alla åldrar, säger Björn Carlberg.

– Det de har gemensamt är tillräckligt med fantasi för att föreställa sig att de här karaktärerna finns. Det är premissen för att vi ska kunna ha kul tillsammans.

Carlberg har skrivit manus, uppträder med dockorna och regisserar sig själv. Trots det ägnar man honom inte en tanke under hela showen, för även om han sitter i strålkastarljuset så är det dockorna i hans knä som slukar all uppmärksamhet.

När Tord undrar om någon känner igen honom sedan tidigare, kanske från när han jobbade på möbelmässan i Älvsjö -92, som konferencier på onsdagen mellan halv fyra och fyra i Mios monter för att lansera bäddsoffor. Det var en ny modell som bara tog 40 minuter att fälla ut, så skrattar kvinnan så mycket så hon måste torka tårar.

Många av dockorna i ”Peptalks” ensemble är scen-, radio- och tv-veteraner och har medverkat i bland annat tv-serien ”Operation Klotty” på SVT, som pausunderhållning i Melodifestivalen och i ”Dockradio” i P4.

Den förtidspensionerade men formidabla dockan Birgitta är kanske den i gänget som hitintills synts i flest sammanhang. Dessutom är hon mamma till en av Björn Carlbergs (i samarbete med filmskaparen Daniel Eskils) mest älskade figurer – Kjell, dockan som banade vägen för dem alla med sin egen kultförklarade serie med samma namn.

Alla de här fullt utvecklade personligheterna och komiska rösterna är skapade av Carlberg, så när man får chansen att fråga honom om hur han gör är det svårt att veta vad man ska börja, helst vill man öppna hans huvud och titta in. Då det kan vara lite känsligt att just fråga om rösterna i någons huvud så är det lika bra att börja från början.

– Jag brukade spela in röster, ja, eller mig själv när jag gjorde olika bakgrundsljud till mina lekar som barn. Om legogubbarna skulle på krogen så blev det liksom bättre om det fanns restaurangsorl i bakgrunden, säger Björn Carlberg över det riktiga sorlet på en indisk restaurang med god mat men trist adress i centrala Stockholm.

Björn Carlberg växte upp i villaförorten Täby utanför Stockholm, men han och hans mamma bodde i en sommarstuga och hade en granne med får på tomten. Det var tidigt 1980-tal och Carlbergs pappa hade gått bort i en bilolycka när hans mamma var gravid.

– Hon fick mig som ganska ung så jag tycker att det är bra att hon också var ute och kunde ha kul när jag var liten. Så träffade hon Bosse och jag fick två syskon efter ett tag.

Björn Carlberg trivdes rätt bra med tillvaron under uppväxten. Han ansågs vara en kul typ men hade inte något behov av att vara roligast i klassen. Att spela pingis lockade mer än att uppträda på roliga timmen på fredagar, där det i linje med den rådande tidsandan ändå var mest tjejerna som mimade till Madonna eller gjorde skolgårdsdansen från tv-serien ”Ebba och Didrik”. Björn Carlberg blev jättebra på pingis.

– Jag kom rätt långt i distriktsmästerskapet, trea. Jag var elva år och trodde att jag skulle bli nästa J O Waldner. Min främsta styrka var att snabbt kunna läsa av människor och upptäcka deras svagheter. Jag såg fort vad de var bra och dåliga på. Jag har fortsatt med det – att observera folk. Jag är som en svamp, suger i mig hur någon är och låter. Är jag ute och kör och hamnar på en bensinmack någonstans försöker jag höra hur man pratar där, säger han.

Intresset för roliga röster, dialekter och att göra kul karaktärer ledde den unge Carlberg till den lokala teaterverksamheten för ungdomar, men det var inte de stora rollerna som lockade.

– Jag var rätt obekväm med att synas, men det var kul när man blev sminkad. Då blev man liksom av med sig själv. Jag ville absolut inte spela några äkta känslor, mardrömmen var ju att spela en olyckligt kär kille exempelvis. Nej fy, säger Björn Carlberg och ryser åt minnena från när ungdomsprogrammet ”Bullen” besökte teatergruppen för att hitta medverkande till sina berömda brevfilmer.

I de övre tonåren kändes teatern töntig, dessutom fanns det något som lockade mer. Björn Carlberg hade lärt sig att programmera syntar hemma i pojkrummet i sommarstugan. Nu behövdes det bara ett band.

– Det gick tre killar i mitt gymnasium som såg så häftiga ut, de hade smala brallor och stora brillor. Jag tänkte, fan, vad gör de för något?

De låter coola.

– Nej, alltså de var ju inte coola i skolan i stort. Men i nördfacket var de det. Det var ju inte så att de fick tjejer eller så, men de gjorde musik. Jag dök upp med helt fel synt först. De körde ju med gamla analoga syntar och så kom jag där med en ny digital. Men, jag fick vara med.

Björn Carlberg verkar alltid ha gått sin egen väg, han berättar om hur han och en klasskompis drog på sig moderiktiga plastbyxor och drog in till innerstadens bögklubbar i stället för att haka på till hemmafesterna i Täbyvillorna. Carlberg inspirerades av utländska månadsmagasin som The Face och i-D Magazine.

– På 90-talet så var det gayvärlden som var punk. Det var där det hände. Folk klädde upp sig och dansade till skitbra musik i typ kilt och stora pälsar. Jag tyckte det var helt fantastiskt, en revolution mot det beigea som jag var omgiven av. Det var ett uppror mot allt trist och svennigt.

Björn Carlberg och killarna med stora glasögon bildade bandet Pluxus och intervjuades i tidningen Pop. Men under en turné i Norge med duon Röyksopp fick Carlberg nog av indiefasonerna. Han ville göra kommersiell musik och ta sig an bredare musikgenrer. Ingen annan verkade sugen så han bestämde sig för att göra det själv. Det gick så där.

– Nej, det gick ju åt skogen. Jag satt hemma ett år och försökte göra hits.

Hade barndomens blyghet försvunnit då, om du ville satsa på en solokarriär som musiker?

– Nej, nej. Och dessutom kunde jag inte spela. Jag kunde bara några få ackord. Hur som helst så höll jag också på med animerad film och blev något slags … bakgrundsanimatör för UR. Men, processen var för långsam – fast jag gillade verkligen att göra de olika rösterna och karaktärerna. Sedan träffade jag Petter Lennstrand.

Lennstrand, också dockspelare, regissör och manusförfattare ligger bakom karaktärer som Allram Eest, dockan som haft egen talkshow i SVT, tv-programmen ”Höjdarna” och förskolefavoriten ”Djuren på Djuris” plus julkalender.

Det var inför julkalendern med ”Höjdarna” som Björn Carlberg provade att spela rollen som dockan Lipton och det blev starten på ett kreativt samarbete som bland annat innefattat de två dockspelarnas gemensamma föreställningar ”Dockhumor 1” och ”Dockhumor 2” på Scalateatern i Stockholm.

– Vi spelar in en ny omgång av ”Djuren på Djuris” nu. Det häftiga med Petter var att han gjorde riktig humor, säger Björn Carlberg som bjuder generöst av sin portion indisk mat eftersom den var så god så den måste delas.

Carlberg svarar tålmodigt och noggrant på alla intervjufrågor, men slappnar synbart av när inspelningen stundtals pausas.

– Jag kanske är ett dåligt intervjuobjekt, jag vill ju svara korrekt. Det kanske inte är så roligt.

Är det en ledtråd till ett behov av att kontrollera bilden av komikern Björn Carlberg? Hur mycket business måste du vara, som egenföretagare i kulturbranschen?

– Jag går mest på lust, exempelvis i vad jag lägger ut i sociala medier men nu börjar jag få så många följare så jag har nog dragit mig lite för att spela in och dela vad som helst. Jag jobbade på reklambyrå i några år, det var intressant för alla var så öppet cyniska.

Fick du ut något av det?

– Det var ju en värld där man var rätt kalkylerad och smart, det var intressant för mig som var så spretig innan. Men, jag ville bara göra humorbaserade reklamjobb och så fick jag ett smeknamn för att jag vägrade göra en kampanj för Moderaterna.

Vilket då?

– ”Bolsjeviken”. Ja, och sedan fick jag sparken i samband med att det blev dåliga tider för hela byrån. I samma veva kunde jag börja jobba med ”Operation Klotty”.

Humorserien ”Operation Klotty” dök upp på SVT Play 2019 och blev en omedelbar succé. Handlingen kretsar kring den hunsade bilhandlaren Klotty och hans streberaktiga fru Renata och den är både ett relationsdrama och fartfylld action.

”Operation Klotty” är ett exempel på hur skicklig Björn Carlberg är på att parodiera överklassen och att hysteriskt kul och kärleksfullt också skildra motsatsen. Det krävs fingertoppskänsla för att kunna skapa både figurer som Ulf af Utterman (känd från sin programpunkt ”Finanseliten” i P4:s Dockradio) och Birgitta, som drar ut till travbanan för att tjäna pengar på en avelskupp.

Hur kan du göra alla dessa olika karaktärer med så skilda bakgrunder så bra?

– Jag har ju sett båda sidor på något sätt, när jag var liten så kanske … Överklassen verkade ha det ganska problemfritt, vilket inte stämmer men det är lätt att tänka så. Jag är kanske kvar i den där världen, i min nittiotalsuppväxt. Jag gör nog mycket ur det perspektivet. Jag tror att man gillar mina dockkaraktärer för att de har så uppenbara svagheter, oavsett klassbakgrund.

Många av karaktärerna du skapar är lite till åren, jag tänker på Gloria Janman och Ulf af Utterman, väninnorna Margareta och Renata från ”Operation Klotty”. Inte så många yngre människor får vara med.

– Nej, nej. De är inte alls lika roliga. Det är så kul att spela folk som är över 60, det där med att vara pigg och gammal – det tycker jag är så fantastiskt. Gloria har en bra fart i sig, jag tänker att hon är runt 90.

Och de är gamla och ofarliga.

– Exakt. Jag provade att göra en ung influencerkaraktär som skulle ha fokus på smink, men den flög aldrig riktigt kände jag. Helt enkelt för att jag inte har tillräckligt mycket koll på vad jag egentligen parodierar.

Känner du dig gammal?

– Inte för gammal, men jag börjar få svårare att ha saker gemensamt med 20-åringar. Jag vet inte längre vad de lyssnar på och häromdagen var det en ung person på tv-produktionen som inte visste vem Lill Lindfors var. Då förstår man att många av ens referenser inte är direkt dagsfärska …

Alla dockorna med sina säregna personligheter och unika drag sys och tillverkas av Björn Carlbergs flickvän Katia Serrander som är dockmakare, lärare, kreatör och mamma till parets två barn. Det börjar ofta med att Carlberg får en idé som Serrander spinner vidare på och tillsammans tar de fram en typ av person, från ansiktsuttryck till frisyr och kläder. Dockan får sin röst när Björn Carlberg sitter med den och improviserar framför en spegel. Han berättar att hemmet är fullt av tyg, dockor och synålar.

Träffades ni på någon konstnärlig utbildning?

– Nej, nej, nej. Vi träffades på Spybar. Och jag vill föra till protokollet att vi jobbar väldigt bra ihop. Men, när hon gör dockor för någon annan tycker jag inte det är lika roligt med alla sygrejor som ligger överallt, haha.

Era barn måste tycka att det är jättekul med alla dockor hemma.

– Njae, de har kommit över det.

Är du en rolig pappa?

– Min sexåring tycker nog fortfarande det. Elvaåringen är jag mer osäker på.

Det kommer nog inte att dyka upp en barndocka i Björn Carlbergs dockuniversum, men det har hänt att han smugit in i barnens rum och lånat exempelvis en gosedjurshund för att göra en filmsnutt till Instagram som avhandlar teaterns betydelse i det moderna samhället med regissören Lars Jarmklint, spelad av en mupp.

– Om jag varit hemma och haft tråkigt hela dagen och ska i väg och hämta barnen, det är ofta då jag får en idé som måste ut. Ja, och så får det bära eller brista. Jag filmar en liten snutt och lägger ut, säger Carlberg.

Carlberg jobbar dock inte hemifrån – idéerna, manusen, monologerna och allt annat skrivs från ett anspråkslöst skrivbord i ett frilanskontor ett stenkast från restaurangen där maten nu nästan är slut och ingen orkar en enda munsbit till.

Under lysrören på kontoret sitter han som vilken medelålders reklamkille som helst, omgiven av andra killar i reklam och mediebranschen, fast det har visst varit en tjej som hyrt en plats någon gång.

Stämningen är vänlig och glad när Björn Carlberg visar runt i lokalerna, men det är svårt att ta in att det är här, på ett så vardagligt och Stockholmstypiskt ställe som Tords bästa repliker eller den holländske romantikern Geert Geevertsklaus drömmar blir till.

– Det går jättebra, försäkrar Carlberg. När jag måste vila hjärnan så lägger jag mig på en soffa och spelar mobilspel tills jag får en ny idé.

Det går inte att fullt förstå hur någon får sina idéer men efter en kväll i hans sällskap kan man föreställa sig hur alla de olika dockorna skapas just ur Björn Carlbergs fantasi. Han verkar leka sig fram till nya karaktärer och tillåter sig ibland att improvisera under föreställningen ”Peptalk”.

– Det är så jäkla skönt att fabulera ihop någon annans livshistoria, slippa ta från mig själv. Det är mycket roligare att jobba så, säger han.

Tillbaka till Stadsteatern och fredagskvällens föreställning, publiken har spelat rollspel och haft frågesport och när Tord avslutar med att riva av sin version av Survivors ”Eye of the tiger” så är det mannen i det nu före detta sura paret som skrattar mest av alla.