Sofia Nyblom: ”Hela galan känns som ett farväl”

Det är så mycket som är rätt, när Kungliga Operan firar 250 år: en musikhistorisk kavalkad transporterar publiken från Gustavs dagar till Carl XVI Gustafs, i en sångarfest med dansade utropstecken. Stråkkvartett i foajén, gratis champagne, och kungafamiljen på sällsynt besök. Men är det bara jag som förnimmer ett stråk av vemod genom kalaset?

Kanske är det för att dramaturg Katarina Aronsson tillsammans med regissören Mårten Forslund snickrat en föreställningsmosaik som berättar mer om historien, än den gör om framtiden. Kvällen kräver att Gustav III:s vålnad släpas in på scenen i Dramatenskådespelaren Rasmus Luthanders gestalt, och monarkins relation till konstarten är en röd tråd.

Men det känns onödigt redovisande att dra med publiken tillbaka till det första, gustavianska operahuset. Uttinis ”Thétis och Pélée” och Glucks ”Don Juan”-balett avslöjar att varken dirigenten Alan Gilbert, Hovkapellet eller Kungliga Baletten är bekväma med att hitta svänget i en repertoar som aldrig spelas här. Och den skrala akustiken kräver smartare scenbyggen.

Det är dags att sjösätta ett modernt operahus, som kan ta konstarten in i framtiden

I stället lyfter stämningen i andra akten. Förträffliga Hannah Husáhr i rosa sidenblåsa, gör ett av Christina Nilssons paradnummer, Ofelias vansinnessång ur Thomas ”Hamlet” – och Daniel Frank släntrar in med lutan för François vandringssång ur Korngolds ”Kathrin”.

Skira björkar pryder Carl Grabows målade fond till Stenhammars ”Tirfing”, och Karl Magnus Fredriksson i Arnljots hälsningssång hör till kvällens ljuvligaste ögonblick. Men i ett distraherande scenbyte för öppen ridå görs klart att det inte är fosterlandet som är målet för hans längtan – utan operascenen.

Gott så. Men i trängseln vid garderoben hör jag en röst säga: ”inte kändes det så mycket som gala …?” Rösten bekräftar det jag känt: det är inte världsläget som lägger sordin. Hela galan känns som ett farväl.

Nina Stemmes eftertänksamma Kundry påminner om ljudet av en Rolls-Royce som körs ut ur garaget för näst sista gången (sångerskan har själv gått ut med att hon trappar ner på sin karriär) och den himmelska slutkören ur Karin Rehnqvists opera ”Strandad”, med sina bibliska rader om att ”allt har sin tid”, känns som en vink om att det är dags att lämna det daterade oscarianska operahuset.

För elefanten i Kungliga Operans fullsatta salong är frågan om husets framtid, och vad det bräckliga skalet med sitt läckande tak och trånga sidoscener ska innehålla för att behålla sin relevans. Visst är nya verk som barnoperan ”Sova vaken” och Larsson Gothes ”Löftet” tecken på en levande konstart. Men trots att autokraten Gustav III sköts av sina hovmän, och trots metoo, så fortsätter hierarkiska maktstrukturer att reducera scenkonstnärer till servicepersonal.

Mest applåder drar visserligen Kungliga baletten ner, med Ekmans dråpliga ”Cacti”. Men de sprittande unga kropparna kan inte maskera att talangflykten gör förlängningen av balettchef Nicolas le Riches kontrakt till en skandal.

Dessutom: en författare som Henrik Dorsin hade lätt kastat ihop en sketch om turerna kring husets ombyggnad eller nybyggnad. Efter tio års velande och 200 skattemiljoner saknas fortfarande en lösning, samtidigt som fördelarna med ett nytt operahus vinner mark.

Bristen på handlingskraft säger lika mycket om Operans ledning, som det gör om det klena intresset från politikerhåll för den största posten i kulturbudgeten.

Sneglar man på grannländerna, så är Danska Operaen och Det Norske opera är inte bara arkitektoniska pärlor till operahus som inspirerar till magnifik scenkonst – de är dessutom klimatmässiga spjutspetsar.

Publiken visar att de älskar sitt operahus. Det gör även jag. Men älskar man något vill man se utveckling. Det är dags att sjösätta ett modernt operahus, som kan ta konstarten in i framtiden.

Läs mer om musik och fler texter av Sofia Nyblom.