Hem Underhållning Stefan Lindberg skriver om mansrollen

Stefan Lindberg skriver om mansrollen

förbi admin
0 kommentar

 ESSÄ. När det kommer till min kännedom att kulturmannen saknas på kultursidorna kastar jag mig genast över tangenterna. Jag ska skriva om hur det är att vara man, tänker jag, eller (jag är ju modern) hur jag blev det. För mellan 1977 och 1979 var jag avgjort flicka. På fotografierna med brorsan framför de söta vinbärsbuskarna. Flicka. I tältet med granntjejen. Flicka. Och det som mammas turkosa ögonskugga inte lyckades måla över i badrumsmörkret löste jag med hjälp av NOICE-Hasses androgynitet. Men så började en prästson i mitt hockeylag, organiserade min libido och talade om kvinnors ögon, läppar. De var tydligen, förutom det stundande derbyt, alltings mål. Och flickpojken i mig försvann, avled, men finns kvar i fotoalbumet och som ett stråk i skriften. 

Sen kom nittiotalet då flickvänner och tjejkompisar slog Nina Björks ”Under det rosa täcket” så hårt i ens skalle att man såg stjärnor ända tills al-Qaida körde in planen i WTC. Men jag tog striden! Här skulle inte mitt påstådda maktmonopol sargas. Jag sa att min mormor faktiskt tvingat fyra döttrar att bli lärare för att de skulle slippa gifta till sig gårdar och ofrihet i den egna bygden. Sånt försökte jag med. Klassvinkeln etc. Men det fungerade inte alls. Särskilt som, det märkte jag nu, resten av indiekillarna kring bordet bara höll käften när deras värld omformulerades av min flickvän et al. Brydde de sig inte? Ingen aning. Men de visste att det finns ett mansknep man kan köra: man håller bara med föregående talare om kritiken, duckar slagen, och sen fortsätter världen som vanligt dagen efter. 

Allt och allas tafsande vid högstadieskåpen hade tydligen varit annorlunda för dem.

Men faktum kvarstod. Mina könskamrater nickade framför bärsen som om de var rädda för den nya tidens kvinnor. Det var inte jag. Jag var förbannad på dem. De påstod ju att substantiven man och människa inte var synonymer. Man hade haft en pojkdom och inte bara en barndom etc. Allt och allas tafsande vid högstadieskåpen hade tydligen varit annorlunda för dem. Och biologi existerade knappt (vilket jag bara låtsades att jag gick med på).

När jag sitter och skriver den här artikeln slår det mig att jag ombads ”loda i min manlighet” redan år 2012, i antologin ”MEN. Mannens frigörelse från mannen”. Jag gillade initiativtagaren, den för tidigt bortgångne poeten Pontus Lindh, och försökte formulera mig om ett slags kollektiv skuld. Jag förstod inte hur man kunde köpa alla killars ”men jag har ju inte gjort något” när så mycket skit utfördes av medlemmar i vår grupp. Så jag skrev något om att vara man påminde lite om att vara tysk: även om ens händer är osmutsiga lever och agerar man inom ett historiskt system som bör varseblivas. För det hade nittiotalsfeministerna också bonkat in i skallen på mig: att jag ingick i laget Män. Det var som om jag inte hade tänkt på det. Och i det var jag nog rätt typisk, för mina fältstudier gav vid handen att exakt ingen inom gruppen hade något intresse av att delta i den; ändå gjorde 90% av dess medlemmar allt för att fasa in sig i dess gestik och beteenden. De unga männens skithårda boxningsslag på varandras överarmar. Kalsonggreppen. Handdukarna som rullas ihop i duscharna för att skrämma eller märka gruppens svaga exemplar. 

Några år senare mötte jag antologins redaktör på en fest. Han mindes mig som en av antologiförfattarna och petade med ett plötsligt leende i min känsla av skam inför sammanhanget. Jag såg i hans redaktörsögon (episoden är intressant även som projektion) att vi som skrivit i antologin var lite som brandmännen i ”Nile City”. ”Killar med känslor”, sköna grabbar som socialiserar på annat sätt än genom sport. Och jag höll med! Den allmänna vämjelsen mot mina och andras försök i mansgenren hade internaliserats.

Ska man överhuvud taget prata om mannen, och hans relationer, måste pojken få vara med.

Kanske, tänker jag, hade den där skamkänslan med kategorin ”män i grupp” att göra. Ända sen nassarna jagade mig genom Alingsås har jag avskytt ”män i grupp”. Antingen är män i grupp 1. farliga eller 2. löjliga. Och tro inte att kulturmän i grupp är det minsta bättre! Jag var med i Författarlandslaget i fotboll ett tag (tunnlade Karl Ove och hängde in den i krysset bakom en norsk centrallyriker) och det var underbart att göra Europa som man i en mansgrupp. Men sen, på avslutningsfesten, höhöar någon i ett av de andra landslagen att det vore kul om vi tog med oss våra fruar nästa gång. Och man höhöar tillbaka för att inte göra stämningen dålig eller ännu löjligare. Som alltid. Tills någon halvfull essäist vrölar att vi kan ta med oss våra döttrar också.

(Förra årets mörkaste text på temat ”män i grupp” är f.ö. Hans Gunnarssons novell ”#Brottarstugan” ur ”Bormann i Bromma”. OMG. Vad den handlar om? Något som är en gruppvåldtäkt eller inte är det. Ja, ni läste rätt. Men så är det också skönlitteratur vi pratar om, inte världsförbättrarexegetik. Det är en djupt oroande text, fullständigt fri, som får det att värka i skelettet.)

För om du är feg går allt åt helvete.

Avslutningsvis. Ska man överhuvud taget prata om mannen, och hans relationer, måste pojken få vara med. För ska han bli man måste han gå sönder. För mig dröjde det till en skilsmässa: ensam på köpcentren, byggbutikerna, och lådbilslanden blev jag till som vuxen. När ingen fanns där att misstas för ens mamma eller ens ångestreservoar och man fick göra allt själv, ringa tjejkompisarna, be dem ställa tillbaka Nina Björk i hyllan och berätta var man köpte vettiga kläder åt en åttaårig flicka. 

Gråta var också bra, även om skandinaviska män från min klass och tid är livrädda för varandras tårar. För alla vill att killar ska vara tuffa, tjejerna också (inte minst de) och man vinner noll procent på att vara snäll och klok när man växer upp som kille. Det har till exempel Jordan B. Peterson fattat. Det är därför hans budskap om att den unge mannen ska vara ”ett kontrollerat monster” och att ”If you’re weak you’re fucked” applåderas ända in på kultursidorna. För om du är feg går allt åt helvete. Så sa vår hockeytränare också. Eller han skrek det. Men jag lyssnade inte, för han var en jävla tönt. Och prästsonen påstod att livet var mer än hockey.


Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lunch med Montelius: Förljugen naken-tv

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/227-forljugen-naken-tv-125701/light?platform=podplay

KULTURPODD. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om ”Naked attraction Sverige”. Dessutom: Så kunde Liberalernas logga släppas igenom.

Du kanske också gillar