Hem Underhållning The Libertines på Annexet i Stockholm – Recension

The Libertines på Annexet i Stockholm – Recension

förbi admin
0 kommentar

The Libertines i Stockholm för första gången på tjugo år.
The Libertines i Stockholm för första gången på tjugo år.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The Libertines
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3 000. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: ”Time for heroes”, ”Up the bracket” och extranumret utanför Annexet. Sämst: Att spela ett album rakt upp och ner innebär alltid mellanpartier.

KONSERT När konserten klingat av i Chet Bakers ”That old feeling” rastar Peter Doherty hunden utanför Annexet.

The Libertines är fortfarande ett band att älska.

En trollsk dimma drar in över södra Stockholm. The Libertines är här för första gången sedan den klassiska konserten på Kägelbanan 2003 – postbritpopgenerationens egen Bruce Springsteen på Konserthuset 1975.

Jag var också där.

För ett halvt liv sedan var The Libertines min självklara vägvisare mot randsydda brogues från Broadway Market, poeten William Blake och gin ur tekoppar. Men mer än att återuppleva ”the good old days” är jag nyfiken på var The Libertines befinner sig i dag. Det finns en charmigt bedagad kvalitet hos lätt åldrande rockorkestrar med The Strokes lysande konsert på Rosendal Garden Party som senaste exempel.

Stundande turnén markerar tjugo år sedan debuten ”Up the bracket” kom. Scenen är täckt av säsongsenlig spindelväv. The Libertines äntrar scenen i Halloween-masker till Kool & The Gangs ”Jungle boogie”. Herregud, de dyker till och med upp på utsatt speltid. Man vill nästan ge dem godis.

Det krävs ingen dietist för att räkna ut att Peter Doherty, i kostym och hatt, har flyttat till Frankrike och bytt crack mot camembert. Hans The Libertines låter emellertid utmärkt, minst lika bra som kring debuten. Och de bjuder faktiskt på en mer fokuserad spelning än på Way Out West för sex år sedan.

Bandet mellan Peter Doherty och Carl Barât är av den sorten som kommer en gång på decenniet. I kväll drabbas jag av en översvallande tacksamhet att jag fick uppleva dem på toppen. Tjugo år senare framstår bandets existens som någon form av försoning. Med knark, inbrott och såriga relationer i backspegeln är det en vinst att de kan stå på samma stycke golv och framföra sina sånger så bra de bara kan.

Sanningen är att jag har svårt att se det här bandet med en kritikers blick. Jag känner mig oftare som en fotbollssupporter som hejar på laget som kämpar i den lägre divisionen. Ett förhållandet jag nog alltid haft till i synnerhet Doherty. Det är ju så lätt att tycka om den som, som Oscar Wilde utryckte det, ligger i rännstenen men tittar på stjärnorna.

I ”Up the bracket” bankar mitt hjärta lika hårt som 22-åringens som vandrade Vallance Road i östra London upp och ner bara för att få känna vingslagen av mitt favoritband.

Efter att ha dammat av debutalbumet i sin helhet kastar Doherty gitarren till sin tekniker och hälsar ”Thank you Stockholm, see you in another twenty years”.

”It’s raining snus”, säger Barât när de kommer tillbaka. Mer skandalöst än så blir det inte. I balladen ”You’re my Waterloo” lyser den ständigt missförstådde Doherty i stället som en av sin generations stora låtskrivare och artister. Sedan trollar kvartetten fram en improviserad ”Sally Brown” ur hattarna efter önskemål av en ung herre i publiken.

Andra halvan av konserten är centrerad kring det självbetitlade andra albumet, då bandets sönderfall redan ekade i musiken. En stämning som kulminerar i ”Can’t stand me now”.

Minuter efter att konserten klingat av i Chet Bakers ”That old feeling” sitter Peter Doherty och Carl Barât lutade mot en vägg utanför Annexet. Doherty har en av sina hundar i koppel och skakar artigt händer. I begynnelsen ville The Libertines riva barriären mellan fans och artist. Två decennier senare är de fortfarande sanna sina ideal.

Du kanske också gillar