Hem Underhållning Thomas Steinfeld: Det neutrala Sverige hade en stark kultur

Thomas Steinfeld: Det neutrala Sverige hade en stark kultur

förbi admin
0 kommentar

Framför FN:s huvudkvarter i New York står en skulptur som tycks vara den perfekta symbolen för organisationens syfte: en överdimensionerad reproduktion av en revolver, vars pipa slutar i en knorr. Verket skapades år 1980 av den svenske konstnären Carl Fredrik Reuterswärd, som ett minnesmärke över John Lennon.

Skulpturen skulle först placeras i Central Park, men Reuterswärd fick möjligheten att uppmana till icke-våld på en ännu mer framstående plats. 1988 ställdes den upp på United Nations Plaza och verket utvecklade en sådan global symbolkraft att avgjutningar eller kopior numera finns på mer än två dussin orter, däribland Chaoyangparken i Peking, förbundskanslerns kansli i Berlin och på kasernplanen i Landskrona.

Skulpturen med namnet ”Non-Violence” är ett trivialt konstverk. Den uppgår i sin uppenbara betydelse, utan att lämna plats för den minsta flertydighet. Den är en bekännelse: det finns inga krig som inte påståtts ha tjänat freden, liksom det inte finns några krig som inte påstås vara förda i försvarets syfte. Vilken krigförande stat skulle säga att den vill bära döden till människorna? Men eftersom alla vet att talet om freden kan vara ett budskap om krig, spelar det roll från vilket land skulpturen kommer. Om den skulle komma från ett land i väst, skulle länderna i öst tala om hyckleri. Om den skulle komma från ett land i öst, skulle samma förebråelse riktas till den västliga sidan. Ett neutralt land dock, ett land som Sverige, skulle aldrig kunna misstänkas att tala om fred för att bedriva krig.

Det kommer förmodligen snart att vara slut med den svenska neutraliteten.

Det kommer förmodligen snart att vara slut med den svenska neutraliteten, till följd av ett finskt beslut att ansluta sig till den västliga försvarspakten. I mer än tvåhundra år har Sverige då varit ett icke-krigförande land. 1864 stannade Sverige utanför det dansk-tyska kriget, trots att kung Karl XV hade lovat militärt stöd åt grannarna i väst. Sverige förblev neutralt under första världskriget, även om man åtminstone under krigets början hyste sympatier för den tyska sidan. Under andra världskriget tillät Sverige tyska trupptransporter genom landet och levererade malm till den tyska vapenindustrin. Priset för neutraliteten må ha varit högt, moralen tveksam, men det blev inga krig i Sverige, och bara det var en bragd av sällsynt värde.

Denna neutralitet har också en kulturhistoria. Låt oss säga att den börjar senast med Selma Lagerlöfs roman ”Gösta Berlings saga” från 1891, med de tolv ”kavaljererna”, som välkomnas på ett gods i Värmland för att sedan hänge sig åt ruset och lättjan. De flesta hade varit officerare, antingen i kriget mot Ryssland eller i de napoleonska krigen (eller både och). Efter Wienkongressen år 1815 fanns det ingen användning för dem längre.

Visserligen hade Sverige fortfarande en armé, och tidvis, som under kalla kriget, en mycket slagkraftig sådan, men den präglades av freden. Tänk bara på Knasen, den tecknade serien som skapades i Förenta staterna (premiär 1950), men som i sitt hemland aldrig nådde samma popularitet som i Sverige. Den svenska militärens fredlighet måste ha nått sin höjdpunkt i januari 2013, när den svenske överbefälhavaren förklarade, till halva världens häpnad, att han bara kunde försvara Sverige under en vecka, och då bara i en region som Stockholm eller Gotland.

Fram till andra världskriget hade Sverige haft nära band med Tyskland. Efter kriget blev Sverige ett västligt land, präglat av kontakterna med Storbritannien och USA, senare också av den Europeiska unionen. Samma utveckling skedde inom kulturen, från 1920-talets Greta Garbo till 60-talets Pontus Hultén och 2000-talets Avicii. Men även om Sverige politiskt tillhörde väst – och även om landet år 2009 undertecknade Unionens gemensamma försvarsklausul – så betrakade sig Sverige som ett neutralt land. Och så blev Sverige betraktat utifrån: som en rättskaffens ö i en hejdlöst partisk och våldsam värld. Neutraliteten må ha varit båg, men ingen talade emot att den fanns i verkligheten, inte Förenta staterna, inte Sovjetunionen och framför allt inte svenskarna själva.

Slutet på neutraliteten annonserades långt i förväg, när gränserna stängdes för flyktingar.

Sverige var landet som man (ibland) kunde lita på. Hit flydde de tyska författarna Kurt Tucholsky, Nelly Sachs och Peter Weiss. Härifrån kom Raoul Wallenberg som förmodligen räddade tiotusentals ungerska judars liv. Här fann nästan tusen amerikanska desertörer asyl under Vietnamkriget. Och så kom iranier, som flydde ifrån shahen, och andra iranier, som flydde ifrån mullorna, och så kom chilenare, kurder, bosnier, eritreaner och många andra, som hade orsak att leta efter ett andra hemland. Och så kom irakier och syrier, och så småningom kom nästan ingen mer. Slutet på neutraliteten annonserades långt i förväg, när gränserna stängdes för flyktingar.

Den svenska kombinationen av neutralitet och internationalism hade en annan sida: Sveriges starka överstatliga närvaro i världen, inom FN och dess underorganisationer, inom Röda korset, inom flyktinghjälpen eller inom icke-statliga organisationer som Amnesty international eller Transparency international.

Dag Hammarsköljd var FN:s generalsekreterare 1953-1961. Olof Palme var inte bara medlare under första kriget mellan Iran och Irak, utan också medlem av Nord-syd-kommissionen, som under sena 70-talet försökte driva igenom en ny ekonomisk ordning för hela världen. Carl Bildt tjänade från 1995 till 1997 som Högkommissarie för Bosnien och Hercegovina. Sverige må vara ett avlägset, mestadels glest befolkat och ganska kyligt land, med en bruttonationalprodukt som ungefär motsvarar Belgiens eller Thailands ekonomiska förmåga. På den politiska moralens världsscen spelade Sverige dock en roll långt större än dess faktiska betydelse stod för.

Följderna kunde sträcka sig långt, som de hundra limousinerna Volvo levererade till den östtyska regeringen. Det ledde till ovanliga resor som förde svenska författare som Lars Gustafsson eller Jan Myrdal till Kina och Albanien, länge stängda för besökare från väst. Och till stödet för socialistiskt sinnade frihetsrörelser i Afrika, som senare blev en förutsättning för exempelvis Henning Mankells engagemang för en teater i Moçambique.

Konstnären Carl Fredrik Reuterswärd med sin antivåldssymbol ”Non-Violence” i London, 2000.

Foto: Seamus Murphy/TT

Inte bara utlandet trodde i mångt och mycket på Sverige; det gjorde även svenskarna själva. Minns bara serietidningen Fantomen, som förmodligen fortfarande är Sveriges mest populära serie. Den är en amerikansk skapelse, distribuerad på många språk, men ingenstans blev ”The Phantom” en sådan braksuccé som i Sverige. Den blev så populär att det sedan länge finns en svenskproducerad version av Fantomens äventyr som exporteras till andra länder. I den bor en alldeles suverän man (försedd med två pistoler) i en djungel som tillhör en neutral och demokratisk stat i Afrika. I huvudsak skapar han ordning i före detta kolonialstater, mest på bekostnad av despoter och kriminella. Och så har han utmärkta relationer till FN, där hans hustru arbetar som högt uppsatt tjänstekvinna för mänskliga rättigheter. Eller annorlunda uttryckt: I denna serietidning drömmer Sverige om sig självt.

Det finns en realitet bakom denna dröm. Neutralitet, internationalism samt bildning och välstånd skapar förutsättningar för att kunna dela ut ett pris, som inom flera vetenskaper och framför allt inom litteraturen betraktas som världens mest förnäma utmärkelse. Vilket annat ”neutralt” land skulle kunna stå bakom Nobelpriset. Schweiz? För hemligt, för slutet, framför allt i finansiella frågor. Österrike? För litet och alltför inlindat i sitt förflutna. Irland? För avlägset och utan större internationell betydelse.

Sverige verkar däremot äga både tyngden och oberoendet för att dela ut priserna, och alla konflikter om att den ene eller den andre författaren inte tycks vara värdig utmärkelsen, vittnar bara om hur viktiga nobelpriserna är. Och så finns ju kungen, som står som garant för både oberoendet och traditionen.

Vilken akademi i väst skulle ha gett sitt största pris till Michail Sjolochov, mitt under kalla kriget 1965, för en roman som hyllar bolsjevismens ideal (”Stilla flyter Don”). Vilken akademi i öst skulle ha belönat den ryske diktaren Joseph Brodsky (1987), som i sina minnen från Sankt Petersburg skrev att ryssarna alltid haft ett bekvämt förhållande till ondskan? Och vilken annan akademi över huvud taget skulle ha prisbelönat den brittiske dramatikern Harold Pinter (2005), som kallat den amerikanske presidenten George W Bush, det andra Irak-krigets strateg, för en ”massmördare”.

Visserligen glider den svenska neutralitetens kulturhistoria förr eller senare in på områden där man tvingas argumentera med indicier snarare än fakta. Men det finns en sådan kulturhistoria, en stor sådan. Av allt att döma har denna historia nått sitt slut. Rent civilisatoriskt är detta slut en förlust – både för Sverige och för världen.

Läs mer:

Niklas Ekdal: Spårbytet om Nato är nödvändigt, men sker helt utan entusiasm

Du kanske också gillar