Hem Underhållning Ulrika Knutson: “Lågutbildade män läste inte mycket då heller” – Godmorgon världen

Ulrika Knutson: “Lågutbildade män läste inte mycket då heller” – Godmorgon världen

förbi admin
0 kommentar

Lågutbildade män läste inte mycket då heller. Lågutbildade kvinnor läste däremot så ögona blödde, nästan lika mycket som sina högutbildade systrar. Det nya var att högutbildade män, samhällets stöttepelare, hade slutat läsa skönlitteratur. Detta var för 25 år sedan, före den digitala revolutionen, men tendensen är densamma idag. Männen slutar läsa. 

Ändå är det inget nytt fenomen i den svenska kulturen.

1825 befinner sig salongsvärdinnan Malla Silfverstolpe på resa i Tyskland med Erik Gustaf Geijer och tonsättaren Lindblad. Riktiga kulturmän, kunde man tro. Men efter ett samtal med en hr Moltke i Berlin, suckar Malla:

“Jag fruktar att männerna äro mer bildade utom Sverige och hafva mera sinne för konst och kunskap.”

Stackars Malla. Hon som slet som litteraturförmedlare hemma i salongen i Uppsala. Det var ett kvinnojobb, då som nu. Kvinnorna läste Walter Scott och Lord Byron och tipsade i sin tur gubbarna.

Faktum är att även de romantiska författarna var i klorna på den kvinnliga smaken. Det var kvinnorna som läste romaner, och redan från början handlade det om kvinnofrågor; äktenskapet, relationer, prostitutionen. Gångbara ämnen än idag – inte minst i TV-serierna, som tagit över många av romanens plikter.

Lord Byron fick minsann känna av de kvinnliga läsarnas svek. Ironiskt nog efter att han skrivit Don Juan. Den otrogne horbockens cynismer imponerade inte: “Sin kärlek mannen ser, som bisak bara, men den är kvinnans allt!” Don Juan blev en flopp.

Och den franske författaren Stendhal, som var verksam i England, suckade att det bara var kvinnor som läste romaner, männen läste tidningar.

Fast han överdrev lite. På artonhundratalet läste både kvinnor och män, och de läste samma romaner. Det skulle ha varit otänkbart för en kvinna att tacka nej till Dostojevskijs Idioten, för att den handlade om en man, eller för en karl att nobba Emily Brontës Svindlande höjder som käringprosa. Könsöverskridande läsning hörde till. Och könsöverskridande berättande. Madame Bovary, det är jag, sa Flaubert. Fröken Julie, det är jag, sa Strindberg. Och skulle Selma Lagerlöf vara en kvinnoförfattare? Glöm det, obekymrad av alla könskorsetter skrev Selma om sig själv, både i Gösta Berling och Körkarlen.

Artonhundratalets män och kvinnor kunde mötas och dejta i litteraturen. Det var så de fick reda på något om varandra. Idag träffas män och kvinnor mycket mer i dagliga livet, stöts och blöts mot varandra. Är det därför vi inte vill mötas i fantasin längre? Hemska tanke. Det är faktiskt så att medan kvinnor förr läste mer könsöverskridande än männen, så verkar kvinnor idag ha  tröttnat på männens små futtiga bekymmer, och vice versa. Lite oroväckande är det allt. Könet är ett intressant fält, men det är inte allt här i världen. Och allt kan inte handla om identifikation! Litteraturens stora förtjänst är att den öppnar andra världar. 

Det finns de som ser männens ointresse för skönlitteraturen som ett tecken på att feminismen har gått för långt. Men det är i regel de röster som tycker att alla problem i samhället beror på att feminismen har gått för långt. Det tror jag är att ta i.

 Och även om mannen vägrar läsa romaner, vägen till hans  hjärta går, som alltid, genom hans mage. Kokböcker köper han fortfarande, i hundratal, inte minst så här till grillsäsongen.

Varsågoda, en strof till mannen vid grytan, fritt efter Anna Maria Lenngren:

“Med läsning öd ej tiden bort,

ditt kön så föga det behöver.

Och om du läser, gör det kort –

att såsen ej må fräsa över ….”

Du kanske också gillar