Hem Underhållning Way out west: Nick Caves ylande ger världen lyster igen

Way out west: Nick Caves ylande ger världen lyster igen

förbi admin
0 kommentar

Senast den norska duon Kings of convenience besökte Sverige visade termometern minusgrader. Det var en kylslagen marskväll tidigare i år och frestande att behålla halsduken på, också i den udda konsertlokalen som är Filadelfiakyrkans.

Publiken kändes mer nyvaken än nyfrälst, som om det här med att gå på konsert och sitta tätt intill främlingar var någonting vi behövde lära oss på nytt. Den rekorderliga stämningen förstärktes av det lågmälda, samstämmiga som pågick på scenen. Då liksom nu, stod barndomsvännerna Erlend Øye och Eirik Glambek Bøe vända mot varandra, fullkomligt inneslutna i det flinkt, lyhörda gitarrspelet som blivit duons signum. Ändå hade konserterna inte kunnat vara mer olika.

Där vinterversionen som följde fjolårets comebackalbum ”Peace or love” fick en att inse att Kings of convenience är 2020-talets svar på Simon & Garfunkel, så kulminerar den svettiga konserten under Way out wests andra dag i ett svängigt sommarparty, förstärkt av fantastiskt funkiga fiolsolon, distinkta trummor och röjig kontrabas.

Allt framburet av ett tremannaband, som ansluter allt eftersom, och som får slita hårt i den heta eftermiddagssolen, medan en stor del av publiken tagit sin tillflykt in under de skuggande träden en bit bort. Det i sig skapar en känsla av gapande tomhet framför festivalens största scen, men dagen är fortfarande ung och det är olidligt varmt, rentav för varmt för att finnas till.

Ändå blir det en fin inledning på en dag som i övrigt bjuder på väldigt lite konventionell popmusik, men på desto mer hiphop, r’n’b och dansmusik. Londonrapparen Aj Tracey får den unga publiken att koka, allt medan Chance the rapper kyler ned den igen med sin snygga mix av luftig soul, själfull skönsång och vass rap. Med små medel skapar han en show som känns påfallande klassisk och tidlös, komplett med stilfull vit konfetti.

Bäst bland hiphopakterna är ändå det brittisk-nigerianska stjärnskottet Little Simz, vars spelning i cirkustältet utvecklas till ett trångt, brännande inferno av skrytrap över breda Prince-gitarrer och en charmig retrosoul, men också till någonting betydligt mjukare och mer terapeutiskt.

Bild 1 av 2
Little Simz raserar murarna mellan henne och publiken.

Foto: Evelina Andersson Ericsdotter/Rockfoto.nu

Bild 2 av 2
Chance the rapper.

Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto


Little Simz ägnar en stor del av sin konsert i Slottsskogen till att rasera murarna mellan henne och publiken. Det i sig blir en kongenial förlängning av hennes öppenhjärtiga album ”Sometimes I might be introvert” från ifjol och för en kort stund blottlägger hon det transcendentala, potentiellt läkande som musik faktiskt är, bortom den ytliga kommersen som så ofta omsluter den.

Med andra ord: hon krattar manegen väl för det som ska komma. För kvällens huvudperson är ju trots allt Nick Cave och hans The bad seeds, och vem har mer ihärdigt framhärdat konstens (och människans) transformerande kraft än just han?

Nu river Cave fram och tillbaka längs scenkanten, ömsom som en demonisk estradör, ömsom som en överstepräst med lydiga undersåtar. Allt medan The bad seeds, med den schamanliknande Warren Ellis i spetsen, bygger upp en ljudvärld som faktiskt inte är… av denna värld.  Den är mustig och mörk, rått rockig och absurd. Men stundtals också förlösande klangrik, fylld av änglalika körer som stiger mot natthimlen, bara för att sedan förtäras av de dramatiska, åskliknande ljudmattorna.

Vackra hymner som ”O children” och ”Bright horses” möter hårdnackade mördarballader och goth-doftande noveller i en kontrastrik, scenisk dragkamp mellan mörker och ljus, liv och död.

Det är ett universum där en överjordiskt vacker körsektion i glittriga trikåer kan existera bredvid Warren Ellis spotthink (!) och Nick Cave, genom sitt envetna ylande, kan illustrera det smått fantastiska i att vara en människa som faktiskt andas.

Få kan, som han, blottlägga bråddjupet i en avförtrollad värld. Bara för att sedan ge den lyster igen. Man blir lycklig.

Läs Po Tidholms rapport från Way out wests första dag.

Du kanske också gillar