Hem Underhållning Whitesnake i Partille Arena – Recension

Whitesnake i Partille Arena – Recension

förbi admin
0 kommentar

Whitesnakes David Coverdale tacklar inte längre höga tonarter men låter ändå skaplig på spelningen i Partille Arena.
Whitesnakes David Coverdale tacklar inte längre höga tonarter men låter ändå skaplig på spelningen i Partille Arena.

ALBUM I början är det så trist att jag hellre skulle vilja vara hemma och vika tvätt. Men Whitesnakes farvälspelning i Göteborg växer gradvis i styrka för att kulminera i en skaplig sorti.

Betyg: 2 av 5 plus
Plats: Partille Arena, Partille. Publik: cirka 4400. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Still of the night” sitter riktigt skönt. Sämst: ”Ain’t no love in the heart of the city” blir förvånansvärt tunn. Fråga: När ska någon se över ljudet i Partille Arena? Jag blir alltid besviken.

När Whitesnake var som störst låg hela världen framför deras fötter.

Under 80-talet var hårdrocksgruppens närvaro på topplistor, prisgalor och MTV lika självklar som fönat hår och spandex. Samtidigt blev bandets pilska soulådra och kärlekskranka powerballader soundtracket till en hel generation ungdomars sexuella uppvaknande.

Mycket har förstås hänt sedan dess.

Det senaste decenniet (plus, minus några år) har den multiplatinasäljande gruppen blivit ökända för sina skröpliga spelningar med utdragna solon. Inte riktigt i paritet med Mötley Crües, Ozzy Osbournes eller Guns N’ Roses svagaste livestunder, men något åt det hållet.

”Nu vet jag hur helvetet låter” skrev min kollega Markus Larsson efter bandets senaste visit på Sweden Rock Festival för elva år sedan. Evighets-gitarrduellen mellan Doug Aldrich och Reb Beach, och ett efterföljande trumsolo, var då de stora bovarna i dramat.

Det låter inte fullt så illa i kväll när Whitesnake tar farväl av sin svenska publik.

Visserligen är startsträckan olidligt trist. Från inledande ”Bad boys” och några låtar framåt gör varken bandet eller publiken särskilt mycket väsen av sig. (Först vid ”Fool for your loving”, ungefär halvvägs in i spelningen, vaknar alla inblandade till liv.)

Men visst känns det som kastas framstupa in i en brinnande skärseld när det är dags för långrandiga gitarr-, keyboard- och trumsolon. Själen blir piskad både gul och blå. Och de stackars trumskinnen borde anmäla Tommy Aldridge för misshandel.

Jag fattar att David Coverdales pipa behöver vila mellan varven – karln är 70 bast. Men dessa utfyllnadssolon borde aldrig ha sett dagens ljus.

Dessutom görs ändå en hel del för att maskera sångarens svårigheter. Under särskilt utmanande partier – såsom tonartshöjningarna i ”Crying in the rain” – verkar ljudet från mikronen sänkas eller helt stängas av. Förvisso är det svårt att avgöra om det är arenans bristfälliga ljud eller ett medvetet val som ligger bakom.

Det hör inte heller till ovanligheterna att Coverdale håller mikrofonen på armlängds avstånd lagom till en krävande urladdning.

Därtill är dagens versioner av brunstiga ”Slow an’ easy” och ”Still of the night” ungefär lika upphetsande som tanken på en BDSM-orgie hemma hos Bert Karlsson.

Men nog är det kärlek i luften.

Publiken ger bandet all sin tillgivenhet och uppskattning under låtar som ”Is this love” och ”Give me all your love”, vilket Coverdale besvarar med varma leenden och uppmuntrande nickar.

Och under avslutande ”Here I go again”, ”Still of the night” och Deep Purple-covern ”Burn” – där Coverdales sånginsats peakar och glansdagarna skymtas – bleknar spelningens sirapströga inledning.

En explosiv grand finale på en fyra decennier lång karriär uteblir, men Whitesnake kastar ändå in handduken med hedern i behåll.

Whitesnake gör sin sista Sverigespelning på Hovet i Stockholm den 4 juni.

Du kanske också gillar