Hem Underhållning Utanförskap gestaltat genom musik från skilda tider

Utanförskap gestaltat genom musik från skilda tider

förbi admin
0 kommentar

Säkert är det som en reaktion mot det klassiska musiklivets allmänna likriktning som Colin Riley kallar sig ”composer of no fixed indoctrination”. Den brittiske tonsättaren rör sig fritt över genregränserna och mer multimediala kompositionsprojekt. För Helsingborgs symfoniorkester har han skrivit ett mer konventionellt orkesterverk som bygger på en konceptuell idé kring klimatmedvetenhet och faktiskt även lyssnandet eller rättare sagt en lyhördhet inför naturen och vår planet.

Stycket heter ”Earth voices” och är en femdelad symfonisk svit, vars olika satser pytsats ut under spelåret och vid lördagens säsongsfinal slutligen framfördes i ett halvtimmeslångt svep. Riley har tagit intryck av en tågresa mellan Helsingborg och London, där satstitlarna på olika språk relaterar till de länder han passerat. Det börjar bokstavligen ”I luften” med tonlöst blås i instrumenten innan kraftigare turbulens avlöser mindre kulminationer. Harmoniken i bleckblåset skvallrar snart om att Riley även sysslar med jazz.

Sista satsen ”Stone pulses” präglas av en dov call and response-dialog mellan pukor, trumma och piano. Likt minimalismens långsamma förändringar bjuder partituret mer komplexitet än lugnet lurar en att tro. Musiken ter sig i förstone inte särskilt märkvärdig, med Riley har ett gott öra för subtila klangkombinationer och detaljer som diskret pockar på uppmärksamhet och det var väl det som var själva poängen. Beställningsverket satte samtidigt punkt för den inte helt friktionsfria Fredrik Österling-eran, men jag både tror och hoppas att nya konserthuschefen Katrine Ganer Skaug kommer att hålla fast vid åtminstone en del av förnyelsearbetet.

Resten av konsertprogrammet på temat utanförskap var specialkurerat av Helsingborgspianisten Francisca Skoogh som föredömligt visade att det går att kontextualisera musik och politik på en konsertscen. Först framförde hon, tillsammans med HSO under ledning av Fredrik Burstedt, Tjajkovskijs första pianokonsert. Det blev en tolkning med stark känsla för det både sköna och stridbara som bor i den musik, där ukrainska folkmelodier har satt sin prägel på första och sista satsen.

Efter paus följde ett kortare föredrag om hur verket används av Putinregimen. Skoogh konstaterade att hon för ett år sedan aldrig kunnat ana att Tjajkovskij i dag skulle vara mer kontroversiell att spela än Julius Eastman – en outsider i New Yorks avantgardistiska musikliv på 1970-talet som dog utfattig och glömdes bort. Att Eastman var svart och homosexuell avspeglas inte sällan i provokativa titlar som ”Gay guerrilla” eller ”Evil nigger”, det verk som Skoogh slutligen framförde tillsammans med tre andra pianister.

Det drygt 20 minuter långa stycket är komponerat för valfria instrument, men spelas ofta på fyra pianon och påminner i intensitet om en sorts musikalisk intervallträning. Mellan varven inräknat på rock’n’roll-vis med ”one, two, three, four”. Eastmans stil är en säregen sorts adderande minimalism, hypnotisk och alldeles enastående framförd, troligen för första (men förhoppningvis inte sista) gången i Sverige.

Läs mer av Johanna Paulsson och mer om musik

Du kanske också gillar