Hem Världen Angelus: När vi är vilse söker Gud alltid efter oss

Angelus: När vi är vilse söker Gud alltid efter oss

förbi admin
0 kommentar

Vid söndagens Angelus påminde påven Franciskus i sin reflektion över söndagens evangelium, om att Gud alltid söker efter oss när vi är vilse, och han väntar på oss med öppna armar.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Bryr vi oss om de som är vilse? Denna fråga och andra, ställde påven under sin Angelus på söndagen när han beskrev hur Gud oroar sig över de som är långt borta.  För alla är viktiga och ingen får gå förlorad, betonade påven.

Nedan följer hela påvens Angelus:

Dagens evangelium erbjuder tre liknelser om barmhärtighet (jfr Luk 15:4–32) – de kallas så för att de visar oss Guds barmhärtiga hjärta. Jesus gav liknelserna som svar till fariséerna och de skriftlärda. De mumlade och sa sinsemellan: “Denne man tar emot syndare och äter med dem” (vers 2). Det gjorde dem upprörda att Jesus var med syndare. För dem var det en religiös skandal. Men genom att välkomna syndare och äta med dem avslöjar Jesus att Gud är precis sådan: Gud utesluter ingen, han välkomnar alla, för han älskar alla som sina egna barn. Alla, utan undantag, alla! Dessa tre liknelser sammanfattar evangeliets kärna: Gud är vår Fader, och han kommer och letar efter oss varje gång vi har gått vilse.

Frånvaroångest

Huvudpersonerna i liknelserna, som representerar Gud, är en herde som letar efter fåren han förlorat, en kvinna som hittar ett mynt som hon hade tappat och den förlorade sonens far. Låt oss uppehålla oss vid en egenskap som är gemensam för dessa tre huvudkaraktärer. Vi kan definiera det gemensamma draget i frånvaroångest – du saknar ditt får, du saknar ditt mynt, du saknar din son – frånvaroångest – i dessa liknelser är alla tre oroliga över något de saknar. Alla tre hade i princip kunnat ta det lugnt, om de tänkt: Ett enda får har gått förlorat för herden, men han har nittionio kvar – “det är inte så farligt om ett går vilse”. Kvinnan har tappat ett mynt, men hon har nio kvar. Och Fadern har också en annan son, en lydig son, att ägna sig åt. Varför tänka på den andre som lämnade för att leva ett vilt liv? Men nej, istället oroar de sig – herden, kvinnan och fadern – för den som saknas: för fåret, för myntet, för sonen som gått sin väg. De som älskar oroar sig för den som inte är där, längtar efter den är frånvarande, letar efter den som gått vilse, väntar på den som gått sin väg. För ingen ska gå vilse.

Gud väntar alltid med öppna armar

Bröder och systrar, så här är Gud: Han är inte “lugn” om vi lämnar honom, han är ledsen, hans inre darrar; och han ger sig ut för att leta efter oss och ger sig inte förrän han har oss i sin famn igen. Herren räknar inte med förlust och risk, han har en faders och en moders hjärta, och han lider när hans älskade barn är frånvarande. “Men varför lider han, när hans son är en slarver och har lämnat honom?” Han lider, han lider. Gud lider när vi är långt borta. Och när vi går vilse, väntar han på att vi ska komma tillbaka igen. Låt oss komma ihåg detta: Gud väntar alltid på oss med öppna armar, oavsett vilken livssituation vi har hamnat i. Som en psaltarpsalm säger, han sover inte, han vakar alltid över oss (jfr 121.4–5).

Bryr vi oss verkligen om de som är vilse?

Låt oss nu se på oss själva och fråga oss själva: Imiterar vi Herren i detta avseende, känner vi också oro när någon saknas? Längtar vi efter dem som är frånvarande, efter dem som vänt det kristna livet ryggen? Bär vi denna inre oro, eller är vår grupp helt molnfri? Med andra ord: Saknar vi verkligen de som saknas i våra församlingar? Eller låtsas vi bara sakna dem, samtidigt som våra hjärtan är oberörda? Saknar jag verkligen de som saknas i mitt liv? Eller har vi det bra i våra grupper – “Jag är med i en utmärkt apostolisk grupp” – utan att ha någon medkänsla med dem som är långt borta? Det här handlar inte bara om att “vara öppen för andra”; detta är evangeliet! Herden i liknelsen sa inte: “Jag har redan nittionio får, varför skulle jag bry mig om att gå och leta efter det som har gått vilse och slösa bort tid?” Istället gick han iväg. Låt oss tänka på våra relationer: Ber jag för dem som inte tror, ​​för dem som är långt borta, för dem som är bittra? Attraherar vi de som är långt borta med Guds stil, som är närhet, medlidande och ömhet? Fadern ber oss att ta hand om de barn som är längst bort. Låt oss tänka på någon vi känner, någon vi har vid vår sida, som kanske aldrig har hört någon säga till dem: ”Vet du vad? Du är viktig för Gud.” “Men min situation är rörig, jag har gjort olika hemska saker…” – “För gud du är viktig”, säg det, “du letar inte efter Honom, men han letar efter dig.” Låt oss bekymras oss för dessa frågor, låt våra hjärtan bli bekymrade, och låt oss be till Vår Fru, mamman som aldrig tröttnar på att leta efter oss, sina barn och ta hand om oss.

Du kanske också gillar