Hem Världen Bengt Ohlsson om cyklisternas förnedrande utstyrsel

Bengt Ohlsson om cyklisternas förnedrande utstyrsel

förbi admin
0 kommentar

Varje dag åker jag ut till ett naturreservat en mil utanför tullarna. Möter sällan en käft där. Det är därför jag åker dit. För fågelkvittret, vinden i lövverken, isar som ruttnar och smälter.

Men ibland syns en gräll rörelse mellan trädstammarna. Ofta följs den av flera. Då är det dags att hala in hunden i kopplet och sakta in stegen. Sen susar de förbi, på smaskande däck, nylonet som en andra hud, håriga vader, strömlinjeformade solbrillor och hjälmar som påminner om rymdbesten i Alienfilmerna.

Crosscyklisterna.

– Hej, brukar de grymta.

– Hej hej, svarar jag, vilket är en isande illustration av talesättet ”less is more”, fast i det här fallet då ”more is less”.

Jag stirrar efter dem och känner mest medlidande. Och förundran. Jag skulle aldrig få för mig att sucka eller stöna eller tycka att de stör min promenad. Jag hinner knappt se dem innan de är borta.

Någon gång skulle jag vilja vifta åt dem att stanna och sen be dem sätta sig på en sten, och sen skulle jag djupintervjua dem, förmodligen börja lite försiktigt och sen i allt snävare cirklar närma mig kärnfrågan, den som jag helst vill ha svar på: har det hänt att du, ja, hur ska jag säga… sett dig själv utifrån?

Nu ska de bli uppslukade av något. Bränna bort sladdret, komma nära naturen

Men när jag funderar ett par varv på saken tror jag mig förstå hur det har gått till.

En gång i tiden har de här cyklisterna varit helt vanliga människor, som du och jag, och så har de sett den ena crosscyklisten efter den andra susa förbi, och på kvällen när de mönstrar sitt sladdriga hull i badrumsspegeln fattar de sitt beslut.

Så står de där i cykelbutiken. Eller förstås crosscykelbutiken. Såna här lirare vill inte störas av trehjulingar, elcyklar eller banala tiopetare. De vill ha en cykel som kan studsa över stock och sten.

Och de möter en försäljare. Som börjar veva på. Och givetvis bedyrar han att allt detta anskrämliga – hudnylonet, Alienhjälmen, strömlinjebrillorna – fyller en förnuftig funktion. Nylonet är gjort av ett sinnrikt material som ”andas”, hjälmen minskar luftmotståndet med bla bla procent, solbrillorna skyddar mot solens bla bla-strålar som försämrar uppmärksamheten med bla bla procent.

Så står de där framför försäljaren. De har fattat sitt beslut. Nu ska de skaffa sig en hobby. Nu ska de bli uppslukade av något. Bränna bort sladdret, komma nära naturen. Vad ska de göra, börja jiddra med försäljaren? Ifrågasätta hans procentsatser? Fnysa att det där kommer jag aldrig att ta på mig?

Nej, att skaffa en hobby kräver att du kliver i den med båda fötterna och bestämmer att nu är jag den här personen. En crosscyklist.

Med upphöjt lugn skulle jag avvisa försäljarens alla välmenande argument

Jag har ju mina egna teorier, att den förnedrande utstyrseln skapar en speciell sorts sammanhållning mellan crosscyklisterna. Ett varmt syskonskap. Givetvis märker de alla klentrogna blickar från oss som sniglar fram på backen. Men det gör dem bara starkare. Snart möter de en annan crosscyklist, och då kan de ana den varma blicken som fladdrar förbi under de strömlinjeformade brillorna. Du också? Ja, jag också.

Det är vackert. Kanske rentav ganska stort.

Ett vet jag säkert. Om jag själv blev en crosscyklist skulle det vara hjärtskärande viktigt för mig att inte skriva på för den där utstyrseln. Med upphöjt lugn skulle jag avvisa försäljarens alla välmenande argument. Sen skulle jag skapa mig en alldeles egen utstyrsel.

Hur skulle den se ut då? Ja, kanske avklippta jeans. En fladdrig collegetröja med udda tryck, kanske den svarta som det står Rutgers på, ingen som jag möter vet att jag köpte den på ett loppis i New Jersey för åtta år sen när barnen och jag hyrde en bil och betade av Bruces barndomshem, Stone Pony och 10th Avenue… men jag skulle veta det. Och det räcker för att skapa den rätta känslan av upphöjdhet. På skallen skulle jag ha det slutgiltiga beviset på mitt storartade egensinne – kanske en militärhjälm från andra världskriget, den engelska varianten med pottrundeln. Solbrillorna då? Möjligen en utstuderat billig variant från någon bensinmack. Med metrosexuellt röda bågar.

Gissa vilken av dessa utstyrslar som vore pinsammast.

Här kan du läsa fler krönikor av Bengt Ohlsson.

Du kanske också gillar