Sveriges statsminister Ulf Kristersson har skickat Natoförhandlaren Oscar Stenström och den nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm till Washington, och situationen är dramatisk.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan uppger att Sverige inte kan gå med i alliansen så länge koranbränning är tillåtet. I muslimska länder hålls protester mot Sverige.
Den svenska regeringen och oppositionen är på väg in i ett ordkrig om vem som bär skulden för att ansökningsprocessen gått i stå. Var det Socialdemokraterna, som inte förmådde omvärdera säkerhetspolitiken förrän kriget kom? Eller Moderaterna, som viftade undan utrikespolitiska betänkligheter om Sverigedemokraterna för att få ihop ett regeringsunderlag?
Det finns förhoppningar om att USA ska beveka Turkiet med en storaffär om stridsflyg. Men flera demokrater i senaten och representanthuset protesterar, eftersom de är kritiska till den turkiska regimens hantering av mänskliga rättigheter. USA:s stöd till kurdiska grupper i Syrien skapar också friktion i kontakterna mellan Washington och Ankara.
Det var några av de dåliga nyheterna. Detta är den goda nyheten: Sverige behöver USA, men USA behöver också Sverige. Eller för att vara mer exakt: USA:s president Joe Biden behöver Sverige.
Men Biden såg det faktiskt komma – och välkomnade det
I historieskrivningen om Socialdemokraternas omsvängning i säkerhetspolitiken har dåvarande statsministern Magdalena Anderssons besök i Helsingfors den 5 mars pekats ut som en startpunkt. Men Biden såg det faktiskt komma – och välkomnade det.
I en intervju på Youtube i slutet av februari förra året, bara någon dag efter krigsutbrottet, konstaterade den amerikanske presidenten att Rysslands president Vladimir Putin hade missbedömt situationen inför invasionen av Ukraina. Han pekade på två nordiska länder som exempel.
– Kolla på vad som händer när det gäller Finland, kolla på vad som händer i Sverige, kolla på vad som händer i andra länder. Han skapar exakt motsatt effekt mot vad han avsåg, sa Biden.
I början av mars ringde han upp Magdalena Andersson från Vita huset ihop med Finlands president Sauli Niinistö. Historia var på väg att skrivas, även om alla aktörer inte hade fattat det.
Biden har återkommit till Sveriges och Finlands omsvängning många gånger under det senaste året. Glädjen var påtaglig när Sauli Niinistö och Magdalena Andersson besökte Vita huset i maj. De båda nordiska länderna är hans trumfkort – och inte bara gentemot Putin.
I nästa vecka ska Biden komma till den amerikanska kongressen för att hålla det årliga talet om tillståndet i nationen, samtidigt som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker Washington. Biden befinner sig mitt i mandatperioden, och när de politiska bedömarna summerar hans första två år vid makten får insatserna i utrikespolitiken goda betyg, trots det kaotiska uttåget ut Afghanistan och trots blandade resultat i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Bidens stora bedrift är hans globala alliansbyggen, och förstärkningen av Nato får ofta fungera som det främsta beviset. Till exempel beskriver Washington Posts kolumnist David Ignatius framgången på denna punkt som dramatisk.
Världens mäktigaste man är inte allsmäktig. Biden kan inte bortse från vad Erdogan säger. Turkiet är en inflytelserik regional stormakt, med ett viktigt strategiskt läge på Natos sydöstra flank.
Men ingen behöver övertyga USA:s president om att även Sverige spelar roll.
Medan Erdogan kan plocka inrikespolitiska poäng i Turkiet på att kritisera Sverige, så kan Joe Biden använda ett svenskt Natomedlemskap för att visa de amerikanska väljarna att han infriat vallöftet om att återupprätta USA:s anseende i världen.
Läs mer:
Ann Linde: Det jag hoppades och trodde på höll inte
Erdogans nya krav: Förbjud koranbränning i Sverige
Kristersson: ”De som ligger bakom protesterna blir nyttiga idioter”