Vi möttes i ett av Gazas överfulla bårhus på en av krigets sista dagar.
Det var i augusti 2014.
Under en halvtimme var vi kompisar. Han lånade min hjälm och sen spelade vi fotboll på gatan. En kort stund av normalitet i kriget, trots stridslarmet någon kilometer bort och lukten av lik från bårhuset där pojkens farfar arbetade.
Hans familj ansåg att han var säkrare där än hemma och därför tillbringade pojken dagar och nätter i strömmen av vita säckar. När jag skulle gå tog han min hand och pekade på mina splitterskyddade glasögon. Han fick dem utan att behöva ställa frågan och sprang tillbaka in till sin farfar och de döda.
Ali Baraka är en av Hamas talespersoner. Han intervjuades av Russia Today dagar efter attacken den 7 oktober.
Foto: Skärmdump RT Arabic
Jag tänker på pojken och många andra jag mött i Gaza när jag ser Hamas talesperson Ali Baraka, i en intervju med Russia Today, vittna falskt om det palestinska folkets oräddhet inför döden:
”Israelerna är kända för att älska livet. Vi å andra sidan offrar oss själva. Vi anser att våra döda är martyrer. Det alla palestinier önskar mest är martyrdöden för Allahs skull”, sa Baraka efter att först ha berättat hur attackerna den 7 oktober hade planlagts i två år.
Orden avslöjar hur Hamas ser på det palestinska folket. Den som påstår att alla människor – också civila – med glädje offrar sina liv, försöker i samma stund svära sig fri från ansvar när de dödas i tusental.
Jag undrar om min vän från bårhuset lever. Han är i så fall en ung man som upplever sitt fjärde krig.
Alldeles säkert fostrades han in i det hat som nära nog alla människor i det hermetiskt tillslutna Gaza när mot Israel. Kanske har han till och med Hamas pannband runt hjässan. Mest troligt är han bara en av alla som nu, i total kontrast till Ali Barakas harang om hjältedöden, gör allt för att hålla sig och sina nära vid liv.
Det går inte, vilken sida man än väljer att ta i konflikten, att förneka att män som Baraka utnyttjar blodet från civila palestinier.
Hamas visste hur Israel skulle svara när de genomförde sin attack den sjunde oktober. Facit finns i historien. Israel kommer alltid att möta våld med mer våld.
Kriget 2014 inleddes när tre israeliska bosättare mördades. Det varade i en och en halv månad och drygt 2 000 palestinier dog. Den här gången dödade Hamas 1 200 israeler, de våldtog, torterade och de kidnappade 240 personer. Hade de tusentals raketer som avfyrats från Gaza inte skjutits ned av järnkupolen hade dödssiffrorna varit mångdubbla.
Den pågående vedergällningen, döpt till Swords of iron, är följaktligen den mest brutala krigsoperation som Israel någonsin genomfört.
– Israel kommer göra vad som än krävs, sa Likud-politikern Boaz Bismuth till Expressens reporter Erik Wiman.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
För ett par veckor sedan intervjuade jag Boaz Bismuth, parlamentsledamot för Likud. Vi möttes i staden Sderot, en av de värst drabbade av Hamas massaker. Han sa, och pekade mot en sönderskjuten personbil:
– Hamas startade det här, men en dag kommer vi att segra. Vad som händer däremellan kan ingen svara på, mer än att Israel kommer att göra vad som än krävs.
Hittills betyder de orden drygt 10 000 döda, varav fler än 4 000 barn, på en månad.
Israels militära styrkor, IDF, hävdar att de gör vad de kan för att minimera antalet civila offer. Det stämmer förvisso att Gazas invånare gång på gång har uppmanats att fly söderut, samt att varningssamtal i viss utsträckning rings innan ett hus ska bombas. Men löftet om att allt görs för att skona civila håller bara fram till den hypotetiska frågan: hade stridstaktiken varit densamma om Hamas förskansat sig bland hundratusentals civila israeler?
Förstås inte.
Jag gör inte anspråk på att kunna förklara hur det är i Gaza nu. Jag nås av bilderna och av sporadiska, allt mer desperata, meddelanden från människor jag har kontakt med där inne. Mina egna referenser från de två krigen 2012 och 2014, räcker inte ens halvvägs. Men redan då var den tunna landremsan med två miljoner invånare en av de värsta platserna på jorden. Den enda vägledning för att avgöra platsen för nästa explosion är att lyssna till ljudet från stridsflyg och drönare. Tilltagande muller i luften? Sannolik träff i närheten.
Samma eftermiddag som jag mötte min unga vän vid bårhuset intensifierades striderna runt Gaza city och ambulanserna köade stundtals vid det största sjukhuset al-Shifa. Ljudet från sirenerna dränkte mödrars skrik, men överröstades i sin tur av nya explosioner. En attackhelikopter sköt ut sina flammande motmedel ovanför staden. Drönare, stridsflyg och fartyg öppnade eld. Det var kaos. Jag har aldrig förr eller senare sett så många sårade och döende människor. Att allt den här gången sker i mångdubbel skala är bortom fattning.
Jag vet inte om det är rätt att ställa ett helvete mot ett annat, men 4 000 döda barn på en månad kan jämföras med snart två års blodigt krig i Ukraina, där 1 741 barn dödats, enligt FN.
Bild från al-Shifa-sjukhuset 2014. Flickan dog i samma stund hon lades på britsen.
Foto: Erik Wiman
Intill bilden av pojken i min telefon finns skakiga sekvenser inifrån akutmottagningen på al-Shifa. En man i svart jacka bär sin dotter i famnen. Hennes huvud har fallit bakåt och mellan hans fingrar sipprar blod ner på ett lakan som redan har röda fläckar från den som låg där innan. Tre suddiga mobilbilder som jag aldrig har raderat. På den sista är flickan död.
Pappan föll ihop framför britsen och låg kvar när sjukhuspersonalen skyndade vidare till nästa döende patient.
Han kommer förstås aldrig att resa sig.