Det är på Cirkus i Stockholm hösten 2021 och tv-priset Kristallen ska delas ut i olika kategorier. Jag sitter tillsammans med journalisten Henrik Evertsson och två norska kollegor till honom. De vinner i kategorin ”Årets granskning” för dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt”.
Jag hade berömt honom för en tidigare dokumentär. Nu kände jag mig obekväm i situationen eftersom vi uppskattar varandra, men jag hade tillsammans med ett tiotal andra journalister på DN Debatt fullständigt sänkt dokumentärserien om m/s Estonia som djupt oseriös. Det var när han året innan hade fått Stora Journalistpriset i kategorin Årets avslöjande.
Jag ställer mig upp som alla andra och applåderar på den tv-sända Kristallengalan. Av någon sorts framtvingad hövlighet och respekt.
Direkt efteråt utvecklar jag min hårda och oförsonliga kritik om att han hade skapat vad jag kallar ett bländverk: mycket skickligt men försåtligt och totalt oseriöst.
Han och teamet står på sig, det vill säga fyndet av skadan på skrovet kommer att förändra allt. Svenska folket kommer att få se när hela sanningen kommer fram efter en ny undersökning av Estonias vrak på botten av Östersjön.
Det var den undersökningen som förra veckan presenterade sina fynd och slutsatser på en presskonferens i Estland. Förödande för de som hoppats på att konspirationsteorierna, som framfördes i ”Estonia – fyndet som ändrar allt”, skulle stämma. Men det gjorde det inte.
Foto: Statens haverikommission
Hur tänkte juryn för Bonniers stora journalistpris och Kristallengalans jury? Hur lyckades Evertsson slå sönder skallen på den svenska journalistkåren? Och vad säger de och vilka slutsatser drar de nu?
Den absolut mest självklara förklaringen till sprickorna och hålen på båten är att de uppstod i samband med att fartyget landade på stenpartier nere på havsbotten. Men den förklaringen trollades bort genom att ge utrymme åt personer som var kända för att föra fram den ena konspirationsteorin efter den andra.
Systematiskt, för att inte säga infernaliskt, klipps Evertssons serie i en riktning. Det vill säga för att få tittarna att tro att Estonia sjönk och över 500 människor dog på grund av sprängning eller påkörning av en ubåt från främmande makt.
Men hur i hela världen lyckades han få Stora Journalistpriset och vad säger juryn i dag?
Den nya Estoniarapporten som kom förra veckan drar slutsatsen: inga spår av någon kollision med annat fartyg eller flytande föremål – och inga tecken på explosion.
Henrik Evertsson skriver på Facebook efter utredningens genomgång i förra veckan:
”Den journalistiska ambitionen med att granska Estonias förlisning var att frambringa mer kunskap och fakta. Det är därför glädjande att ta del av den preliminära bedömningen OJK/SHK i dag publicerar. En mer upplyst och mer evidensbaserad diskurs skänker förhoppningsvis ro till de drabbade.”
Ja, kanske lärde han sig något av att hans omtalade serie sjönk ihop till vad det var: något som var intill förvillelse likt en granskande dokumentär.
Men han fick inte bara Stora Journalistpriset av Bonniers. Senare utnämndes han också till ”Årets förvillare” av föreningen Vetenskap och Forskning med motiveringen: ”undanhåller fakta” och med ”insinuationer som är hämtade från spänningsromanens värld”.
Men hur i hela världen lyckades han få Stora Journalistpriset och vad säger juryn i dag? Han gick till botten med gåtan Estonia, som motiveringen lydde.
Hur kunde de över huvud taget inte se och förstå att de blev lurade? Det är obegripligt. Nu borde väl juryn sätta sig ner och åtminstone ställa sig själva frågan.
Vad säger Jonas Bonnier, Rakel Chukri, Jörgen Huitfeldt, Charlotta Friborg och alla de andra? Finns det någon seriös självrannsakan? Tystnaden är svar nog.
Kanske kommer den slutgiltiga slutsatsen av m/s Estonias förlisning bli att fartyget var sjöodugligt, som den nya undersökningen hintar om. Om det är sant är det en skandal.
Men vad har vi för journalistkår i landet? Vem granskar den? När det inte ens själva fattar att de är lurade.
FOTNOT: År 2020 ingick även DN:s biträdande redaktionschef Matilda E Hanson i juryn för Stora Journalistpriset.
Läs fler krönikor av Janne Josefsson