Hem Världen Johan Croneman: Skäl att vara skeptisk när militärer lägger ut texten i tv

Johan Croneman: Skäl att vara skeptisk när militärer lägger ut texten i tv

förbi admin
0 kommentar

Han har kallats krigs-Tegnell och han syns och hörs överallt. Vi hade statsepidemiologen vid Folkhälsomyndigheten Anders Tegnell mot covid-19, nu har vi Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och lärare i militär strategi vid Försvarshögskolan, mot kriget i Ukraina.

Alla anlitar honom. Han utstrålar kunskap, fakta, auktoritet i sin uniform.

Han kommer med dagsfärska militära analyser och förklaringar till vad som händer på slagfältet i Ukraina, han har både taktiska och strategiska analyser.

Han vet allt. Det verkar så.

Han syns i Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, SVT och TV4, han hörs på Dagens eko, Studio ett etcetera.

Jag är skeptisk. Både till ensidigheten i att så blint förlita sig på en enda expert, därtill en militär expert, och därtill en expert som inte visat rädsla för att redogöra var han står i olika frågor. Han var redan den 13 april i TV4 positiv till ett svenskt Natomedlemskap som han menade skulle stärka den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjön. Medierna har för övrigt inte hittat, eller släppt fram, en enda militär som är emot ett svenskt Natomedlemskap. Finns han – eller hon?

Joakim Paasikivi är barnbarnsbarn till Finlands efterkrigspresident Juho Kusti Paasikivi, hans farfar stupade vid fronten i kriget mot Sovjetunionen 1942, och hans estniska mormor förvisades till Sibirien av ryssarna. Han har krig och militärer i sitt dna, berättade han i en intervju med DN i mars i år.

Jag är av naturen skeptisk till alla militärer, var de än kommer ifrån och vilken uniform de än har på sig för tillfället

Jag är av naturen skeptisk till alla militärer, var de än kommer ifrån och vilken uniform de än har på sig för tillfället. Militärer har i min värld alltid en egen (krigisk) agenda och i 99 fall av 100 är jag automatiskt skeptisk till den agendan. Rysslands angrepp på Ukraina är brutalt och folkrättsvidrigt och Ukraina har all rätt att försvara sig, men i alla krig bör all rapportering ske med viss försiktighet, särskilt när inblandade militärer ger sin version från slagfältet.

Joakim Paasikivi har sällan överraskat mig med sina analyser och riktigt var han har sina källor är svårt att utröna; i DN-intervjun i mars hänvisar han bland annat till två Twitterkonton som drivs av två amerikanska forskare och Rysslandskännare. Däremot förstår jag varje gång han är i rutan att han är både känslomässigt och politiskt engagerad i konflikten, och det är som sagt på ett plan högst mänskligt, men åtminstone jag förväntar mig samtidigt en rapportering som mindre bygger på känslor, mer på fakta. De senaste ryska bombangreppen i Ukraina jämförde Joakim Paasikivi med blitzen (Aktuellt den 10 oktober), Nazitysklands terrorbombningar av Storbritannien hösten 1940, och den typen av exempel går givetvis hem i medierna, och i stugorna, oavsett relevans.

Däremot förstår jag varje gång han är i rutan att han är både känslomässigt och politiskt engagerad i konflikten

Jag blir givetvis inte förvånad över den jämförelsen, eller jämförelsen mellan Hitler och Putin. Det absolut onda måste få ett ansikte och alla jämförelser med Nazitysklands brott mot mänskligheten ska lättare få oss att känna rysk antipati. Jag är hundra procent emot Rysslands aggressivitet och krigföring, men behöver vi den typen av historiska paralleller? Jag tror knappast det.

Rapporteringen från Ukraina skiljer sig avsevärt från rapporteringen från andra krig under de senaste tjugo, trettio åren: Balkankrigen, Irak, Afghanistan, Jemen. Journalister och korrespondenter behöver inte i samma utsträckning smyga med sitt känslomässiga engagemang, det är allmänt accepterat, men faktum är att det är oerhört svårt för alla journalister att rapportera utan att bli hårt styrda av de stridande parterna. Tycker vi det är ett problem?

Och hur hårt kan vi förlita oss på den svenska militärens objektivitet?

Läs mer:

Victoria Belim: ”Det finns alldeles för många hemligheter i Ukraina”

Läs fler krönikor av Johan Croneman här

Du kanske också gillar