Hem Världen Karl Ove Knausgård: Vad hände med mammas ljus?

Karl Ove Knausgård: Vad hände med mammas ljus?

förbi admin
0 kommentar

Bara en sak står mellan oss och ett evigt liv. En enda sak! Kunde vi bara få bukt med den skulle porten mot framtiden stå på vid gavel, och det för alltid. Morgondagarna skulle obehindrat skölja över oss, vi skulle kunna bada i tid och äntligen få fördjupa oss i allt vad existensen erbjuder av skönhet och glädje. Vi skulle kunna se allt som finns, tänka allt som är möjligt att tänka, uppleva allt som låter sig upplevas. Men den där enda saken står i vägen. Den är som en vägg som allt liv slås sönder mot.

Finns det verkligen inget sätt att komma förbi den?

När vi stöter mot väggen och livet upphör blir kroppen kvar i världen. Den har slutat fungera, ligger bara där, öppen för angrepp från djur, maskar, insekter, bakterier. Men den ligger inte där som en maskin som har slutat fungera, för en maskin kan man reparera, byta ut trasiga delar på och den kommer att gå i gång som förut. En kropp som har slutat fungera går aldrig i gång igen, även om de trasiga delarna repareras eller byts ut. Av detta kan vi sluta oss till att livet är något annat och mer än kroppens beståndsdelar. Detta något annat och mer, vad är det och vad händer med det? Om vi jämför en levande kropp med en livlös är den mest uppenbara skillnaden att den levande har ett ljus i ögonen, som om något lyser inne i den, och vad annat kan det vara än ett slags livslåga?

Frågan är vad som händer med den när kroppen stöter mot väggen och blir liggande livlös i världen. Den försvinner, det är uppenbart, men hur och på vilket sätt? Har den helt enkelt blåsts ut som ett stearinljus blåses ut? Men en inre låga som bär upp livet i en kropp, ja som kanske är själva livet, tänd en gång i urtidens urtid, hållen i hävd av varelse efter varelse, alla svagt glödande av den underliga och mäktiga kraften, en sådan låga, ett sådant inre ljus, det måste ju vara starkt och inte så svagt och kraftlöst att det bara låter sig blåsas ut på ett ögonblick?

Kroppen blir ju upplöst av andra levande väsen, men livslågan?

Och vilken instans är det i så fall som blåser ut det? Kroppen blir ju upplöst av andra levande väsen, men livslågan? Eller är det så att livslågan vid kroppens sammanstötning med väggen, som den inte kan komma förbi utan slås sönder mot, befrias, inte längre är bunden till kroppen och helt enkelt lämnar den? Ja, det inre ljuset, i en mening eget för just den här kroppen, i en annan mening gemensamt för allt levande, kan inte det helt enkelt ha trängt igenom väggen? Inte slagits sönder mot den, utan haft en form som har gjort det möjligt för den att tränga igenom – ungefär som ljus kan tränga igenom en glasruta, men inte en hand? Alltså att det som gjorde den här kroppen egen lever vidare på andra sidan av väggen som tillintetgör, medan kroppen blir kvar på den här sidan?

Att det som gjorde mamma till mamma, det som förorsakade hennes ögons ljus, inte förstördes för alltid utan fortfarande finns, någonstans på den andra sidan?

Och att det som gör mig till mig också ska dit, en dag om inte så länge?



Foto: Beatrice Lundborg

Även om den här föreställningen har existerat sedan urminnes tid, antagligen lika länge som det har existerat människor, finner jag den svår att tro på när jag sitter och skriver det här vid fönstret i stugan som jag har lånat, med skenet från vårsolen snett in i knippen av smutsigt ljus. Jag är inte av den uppfattningen att de världsåskådningar som dominerar vår tid nödvändigtvis står mer i överensstämmelse med de faktiska förhållandena än forna tiders världsåskådningar. Att jag lever i en sekulär tid och inte tror på själarnas eviga liv angår ju inte själarna, lika lite som en fanatiskt troendes syn på evolutionsläran spelar någon roll för evolutionen.

I mitt fall känns det som om svårigheterna med att tro på själarnas eviga liv hänger ihop med min upplevelse av kroppen, att jag har fått alla erfarenheter genom den och aldrig blivit lyft ut ur den, som jag förstår att religiös extas kan upplevas göra, och därför inte riktigt förmår föreställa mig ett kroppslöst liv. En hund ser alltid på de andra hundarna när den är ute, även i trängseln på en gata där det är människor och bilar överallt. Vi är alla materialister nu för tiden, eftersom vi ser materia överallt, medan de som trodde på själen och dess eviga liv, och på Gud och det gudomliga, naturligtvis såg tecken på det överallt. Vi är enkla på det viset, vi människor.

Nätterna har varit praktfulla här, kalla och klara med himlen full av stjärnor. Den andlösa tystnaden i skogen. Känslan av att träden inte sover, utan att de väntar. De har en annan tillgång till verkligheten än vi. De vet allt som är nödvändigt att veta. Djuren som rör sig bland dem vet också vad som är nödvändigt att veta. Det är bara vi som inte vet tillräckligt.

Majoriteten av de människor som lever och har levt i vår trehundratusenåriga historia har menat att själen visst lever vidare

Majoriteten av de människor som lever och har levt i vår trehundratusenåriga historia har menat att själen visst lever vidare och det för evigt. Vad de första människorna tänkte och trodde kan vi inte veta, men mycket talar för att de upplevde världen som besjälad, för de såg floden flyta och vinden blåsa, och i djurens ögon såg de samma ljus som de såg hos varandra. När det slocknade och kroppen låg livlös kvar låg det närmast till hands att tänka att ljuset flammade upp någon annanstans, i en annan varelse, för i denna värld försvann ingenting, allt återvände, tiden var som ett hjul. Blommor blommade, vissnade, blommade på nytt. Köttet var kanske förgängligt, men själarna var det inte, de gled in i och ut ur varelserna som inte ägde dem, bara hyste dem.

Senare dök mer ordnade föreställningar upp, där själarna lämnade den här världen till förmån för en annan, hinsides, men inte på andra sidan en absolut gräns, för de kunde fortfarande ta sig in i de levandes drömmar och syner. I det antika Grekland, som så många av våra föreställningar om verkligheten härstammar från, var de bortgångna själarnas liv en realitet, det hinsides ett faktum, också för en filosof som Platon.

Att Gud blev människa och trädde in i människornas tid, närmare bestämt i Augustus kejsartid, och att den människan som den första återvände från den andra sidan, inte bara som själ utan också som kropp, förändrade på det mest radikala sätt människornas förhållande till livet och dess slut, för Jesus kom med ett löfte om evigt liv för alla som trodde på honom och det löftet var inte bara en retorisk figur eller en religiös abstraktion, utan garanterades av en kroppslig handling aldrig tidigare skådad: med ett slag var väggen borta! Det vill säga, först bara för honom, den helige, människosonen, men med löfte om att den snart, när han återvände för att döma levande och döda, skulle vara borta för alla.

Många, många väntar fortfarande på detta. Medan de väntar tillintetgörs de, för väggen finns här ännu, varje sekund dukar otaliga människor under, plötsligt och utan anledning berövade sitt liv och sin värld.

”Tänk om Jesus Kristus inte stod upp från graven, utan att allt iscensattes av hans lärjungar?”



Illustration: Beata Boucht

Ibland har en fruktansvärd misstanke slagit folk. Tänk om Jesus Kristus inte var gudomlig? Tänk om Jesus Kristus inte stod upp från graven, utan att allt iscensattes av hans lärjungar? Och därmed att väggen inte bara står i vägen för evigt liv nu, utan ska göra det för alltid? Tänk om det inte finns en Gud och inte finns ett jag? Tänk om vi bara är kroppar? Instängda här på jorden några fattiga år, så kort att vi inte begriper någonting av vad vi ser och vad vi är, och därefter utplånade utan anledning?

Vad är meningen med det?

Hur ska man leva med den insikten? Att det bara är detta?

Djuren, fiskarna, insekterna, också de som bara har några dagars livstid, plågas inte på samma sätt. Tvärtom, de lever i harmoni med sina liv, ser ut att njuta av det som kan njutas, till och med flugorna ser ut att ha det bra, när de darrande av upphetsning kliver omkring i sockerskålen, och naturligtvis är det så för att de är mer begåvade än vi. Deras gåva är att de inte känner till väggen. De ser den när andra slår mot den, men sätter det inte samman med sitt eget liv, eftersom det inte pågår i tiden utan i rummet. Tiden är dragen hårt omkring dem, så att det som är är och ska i all evighet vara. Åh, lyckligt är djuret! Lycklig är fågeln under himmelen! Lycklig är ormen på hälleberget! Lycklig är liljan på marken!

Människornas förbannelse, däremot, är förmågan att utbreda sig i tiden. Släpa på det förflutna, frukta framtiden, med nutiden som en kompromiss mellan de båda.

För en materialist finns bara kroppen, som ingenting mer är än en bestämd kombination av atomer. Eftersom atomerna är en konstant i världsrymden – eller rättare sagt, är världsrymden – kommer atomerna i vilken kropp som helst alltid att fortsätta existera och följaktligen alltid att finnas någonstans. Och då måste det i princip också gå att samla ihop den här kroppens atomer på nytt och organisera dem på exakt samma sätt.

Detta var kungstanken hos den obskyre ryske bibliotekarien och självlärde filosofen Nikolaj Fjodorovitj Fjodorov. Han föddes i Kliutsji 1829 och gick bort i Moskva 1903. Under hela sitt vuxna liv skrev Fjodorov på ett och samma verk, kallat ”Den allmänna uppgiften”. Det är osammanhängande och hemmasnickrat, men ändå koherent, i och med att alla artiklar, brev, anteckningar och kapitel som Fjodorov skrev djupast sett handlar om en och samma sak, laborerar med en och samma tanke, lika enkel som himlen är klar en klar sommardag: mänskligheten måste lägga allt annat åt sidan och gemensamt arbeta mot ett och samma mål, nämligen att alla människor som någonsin har levt måste återupplivas. Vi måste återuppliva våra fäder och mödrar, och när det är gjort måste de i sin tur återuppliva sina fäder och mödrar, och så vidare och vidare ända till dess alla människor som någonsin har existerat lever igen. Den överbefolkning som detta kommer att leda till ville Fjodorov lösa genom att kolonisera världsrymden.

Jesus kom med ett löfte om evigt liv för alla som trodde på honom – en kroppslig handling aldrig tidigare skådad

Fjodorov publicerade själv ingenting under sin livstid. Men han hade en vän, elev och hjälpare, Nikolaj Petersen, och han skickade regelbundet texter av Fjodorovs hand till tidskrifter och tidningar och privatpersoner. 1877 fick Fjodor Dostojevskij ett sådant brev, i egenskap av redaktör för en tidskrift han drev, kallad En författares dagbok. Dostojevskij blev intresserad och han skickade ett svarsbrev till Petersen, där han skrev:

Vem är denne tänkare vars tankar du har sänt mig? Om det är möjligt, låt mig få veta hans verkliga namn. Han har väckt mitt intresse och mer än så. För all del berätta lite mer detaljerat om honom som person – detta om du kan.

Låt mig säga dig att jag i grunden är enig med de här idéerna. Jag har läst dem som om de var mina egna. I dag läste jag dem (anonymt) för Vladimir Sergejevitj Solovjov, vår unge filosof som nu ger föreläsningar om religion, föreläsningar som samlar tusen åhörare. Jag väntade på honom med avsikt för att läsa din tänkares idéer för honom, eftersom jag finner mycket i hans åskådning som är likt. Vi tillbringade två vackra timmar med detta. Han tycker om din tänkares idéer och har önskat säga ungefär det samma i sin nästa föreläsning (av tolv har han fortfarande fyra kvar).

Den unge man som Dostojevskij delade Fjodorovs tankar med, Vladimir Solovjov, var ett religionsfilosofiskt underbarn som 1877, 24 år gammal, höll en uppseendeväckande föreläsningsserie vid universitetet i Sankt Petersburg, med inte bara Dostojevskij utan även Tolstoj bland åhörarna, och han var också modellen för Aljosja i Dostojevskijs roman ”Bröderna Karamazov”. Vidare blev också Tolstoj intresserad av Fjodorovs idéer, om än inte lika djupt som Dostojevskij, men tillräckligt för att han skulle börja besöka Fjodorov på hans arbetsplats, Rumjantsev-biblioteket i Moskva, och så småningom bli god vän med honom.

Vi befinner oss med andra ord i kärnan av den ryska kulturen sådan den såg ut i slutet av 1800-talet. Att en tanke om inte bara evigt liv utan om alla människors återuppståndelse, utan gudomlig inblandning, skulle uppstå och få fäste just där är egentligen inte så märkligt, för tsardömets sista årtionden präglades av en omåttlig mängd motstridiga strömningar, idéer och föreställningar. Dels fanns det ett bondestånd som levde som på medeltiden, i praktiken alltjämt livegna, utan utbildning, med en historiskt berättigad fruktan för förändring och allt nytt, dels en generation intellektuella idealister med ett radikalt, utopiskt program som ville rycka upp samhället med rötterna och bygga upp det igen från grunden.

”Mänskligheten måste lägga allt annat åt sidan och gemensamt arbeta mot ett och samma mål, nämligen att alla människor som någonsin har levt måste återupplivas.”



Illustration: Beata Boucht

I Petersens brev är det en sak som Dostojevskij och Solovjov undrar över, som de har diskuterat, nämligen om uppståndelsen ska förstås bokstavligt eller metaforiskt. Om det är metaforiskt är tanken inte intressant, tycks de mena, det är föreställningen om den fysiska uppståndelsen som engagerar dem. Petersen och Fjodorov lägger ned så lång tid på svarsbrevet att Dostojevskij går bort innan de blir färdiga med det. Men det råder inget tvivel om att uppståndelsen för Fjodorov var fysisk, det var den konkreta kroppen som skulle återfå livet och därefter leva evigt. Den skulle byggas upp igen, atom för atom, och till sist stå fram i hela sin forna prakt.

Föreställningen om att evigt liv var möjligt som ett resultat av vetenskapens landvinningar, utan gudomlig medverkan, levde vidare i Ryssland efter Fjodorovs bortgång och in i den unga, febriga och blodbesudlade kommunistrepubliken. Nyligen ute ur ett långvarigt inbördeskrig var den besatt av allsköns biologiska livsförlängningsexperiment som närmade sig gränsen mellan liv och död, som tänjde på den och emellanåt överskred den, i ett barockt utforskande av kroppar, celler, vävnader och blod.

Vetenskapsmän blev ett slags köttets ingenjörer. Det konstruerades apparater som kunde hålla avskurna hundhuvuden vid liv i flera dygn – kroppen var borta, men livslågan brann – djurkroppar frystes ned och tinades upp igen, så kallad anabios, hormoner sprutades in i djur och människor, körtlar transplanterades och det experimenterades med blodöverföringar, allt medan offentliga föreläsningar om livsförlängning och ett möjligt evigt liv drog åhörare i tusental, dock inte lika många som det balsamerade liket av revolutionens fader, Vladimir Iljitj Lenin, där det låg på evig lit de parade i sitt modernistiska stenhus mitt på Röda torget och fortfarande ligger där än i dag som en kommunistisk farao och en eklatant symbol för hur föreställningen om evigt liv banade sig väg in i sekulariteten när den började förlora sin trovärdighet i religionen.

Djurens gåva är att de inte känner till väggen – de ser den när andra slår mot den, men sätter det inte samman med sitt eget liv

För så är det ju, den kristna kyrkan i västvärlden slutade tala om kropparnas uppståndelse på domedagen för flera generationer sedan, och den förr så dominerande föreställningen om evigt liv har blivit kraftigt nedtonad och är nu så abstrakt att det inte längre går att veta om den är bokstavlig eller bara en bild för någonting. I den vetenskapliga världen däremot, är tonen en annan. Som här, till exempel:

Hur lång tid ska det ta innan vi har förmågan att nollställa vårt epigenom, antingen med hjälp av molekyler vi intar eller genom att genetiskt modifiera våra kroppar, så som mina studenter nu gör med möss? Hur lång tid återstår tills vi kan destruera åldrande celler, antingen med medikamenter eller helt enkelt vaccin? Hur lång tid återstår tills vi kan ersätta delar av organ och odla hela i genetiskt modifierade tamdjur eller tillverka dem i 3D-skrivare? Ett par årtionden, kanske. Möjligen tre. En eller alla av de här nyvinningarna kommer för de flesta av oss inom vår utvidgade livstid. Och när det sker, hur många fler år kommer vi att få? Den maximala potentialen kan vara århundranden …

… som David A Sinclair, professor i genetik vid Harvard i USA skrev 2019. Fjodorov kände inte till genernas existens, kunde inte drömma om att det var möjligt att klona kroppar, men det var honom ändå inte främmande: skillnaden mellan att få tag i en mikroskopisk del av en förfader och med hjälp av arvsmassan ge liv åt en identisk människa och Fjodorovs tanke om att spåra upp förfädernas molekyler och sätta ihop dem på nytt är inte ofantlig. Vetenskapsmannen som höll det avskurna hundhuvudet vid liv ett par dygn hade ingen fininställd, finslipad teknologi till hands, bara slangar och klämmor och sågar och knivar, medan nu, hundra år senare, är teknologin så avancerad att vi förtroligt rör oss på molekylärnivå, där cellernas förfall är ett mekaniskt problem och därför möjligt att lösa.

Den döda kroppen har slutat fungera, ligger bara där, öppen för angrepp från djur, maskar, insekter, bakterier. Men vad händer med ljuset i ögonen, med livslågan? frågar sig Karl Ove Knausgård.



Illustration: Beata Boucht

Vi kan klippa och klistra i arvsmassan, vi kan odla mänskliga organ i laboratorier eller i djurkroppar – det är inte mer än några månader sedan en man fick ett genmodifierat grishjärta transplanterat – och den sinnessjuka framtid som Fjodorov blickade in i och skrev om finns nu inom vår tidshorisont.

Det vräks miljarder av dollar på olika forskningsprojekt om livsförlängning och evigt liv, inte minst inom techindustrin i Silicon Valley, som jämt har varit besatt av ungdom och där ålderdom och livsslut inte har någon plats. Paypalgrundaren Peter Thiel får regelbundna blodtransfusioner från yngre människor, och det ger inte bara associationer till den stora vikto­rianska romanen om evigt liv, Bram Stokers Dracula, utan också till den unga bolsjevikrepublikens första år, där det experimenterades med blodtransfusioner som föryngringsmedel. Central här var en viss Alexander Bogdanov, en av de mest framträdande revolutionära gestalterna i tsardömets Ryssland.

Han var en av grundarna av Bolsjevikpartiet, där han länge var jämställd med Lenin, tills denne av ideologiska skäl stötte ut honom i kylan 1909. Bogdanov var ursprungligen utbildad läkare och psykiater, men verkade under loppet av sitt liv också som samhällsekonom, lärare och filosof. Han utarbetade ett eget filosofiskt system, tektologi, som räknas som en föregångare till den moderna systemteorin, och enligt fysikern Carlos Rovelli finns det i hans filosofi idéer som leder in i kvantfysiken och förståelsen av den. Lenin skrev en bok mot Bogdanovs filosofi och det var på det sättet som hans namn kom att hållas i hävd i Sovjetunionen, som en fiende till sanningen, en kommunismens kättare.

Det vräks miljarder av dollar på olika forskningsprojekt om livsförlängning och evigt liv, inte minst inom tech-industrin i Silicon Valley

Först efter Sovjetunionens fall började det Bogdanov skrev och tänkte komma upp till ytan. Han var också ovanligt upptagen av blodtransfusioner som ett slags kollektiv föryngringsmetod och skrev inte bara om det i science fiction-romanen ”Röd stjärna”, som utspelar sig i ett utopisk-kommunistiskt samhälle på Mars, utan började också praktisera det hemma hos sig tillsammans med sina vänner under åren före revolutionen, med goda resultat:

Av allt som allt elva deltagare i det första experimentet (fyra äldre, sju yngre, varav några deltog i proceduren mer än en gång) rapporterade ungefär tio om en ökad känsla av vitalitet och energi. Den mest konsekventa effekten var på nervsystemet – vi observerade en markant ökning av produktiviteten och en förbättring av den generella välmågan.

Det var därför inte förvånande att just Alexander Bogdanov blev den förste direktören för Moskvas institut för blodöverföring när det öppnade 1926. Där stannade han i två år, fram till sin död 1928, vilken inträffade till följd av en blodtransfusion han genomgick tillsammans med en malariasmittad ung man.

Den förr så dominerande kristna föreställningen om evigt liv har blivit kraftigt nedtonad

Om Fjodorov var nära nog autistiskt enkelspårig i sin tankevärld, där alla vägar förr eller senare ledde till tanken om människornas eviga liv, var Bogdanov hans raka motsats; i allt han gjorde sökte han komplexitet och han sökte den på många ställen. Det var också därför han föll i onåd hos Lenin, den grävlingslikt sammanbitna handlingsmänniskan, för vilken nyanser var detsamma som svaghet. Detta sagt därför att Bogdanov inte bara skrev science fiction om blodöverföringar som livsföryngring och livsförlängning, utan också en novell om evigt liv, med titeln ”Odödlighetsdagen”, som börjar så här:

Ett tusen år har gått sedan dagen när den geniale kemisten Fride uppfann ett preparat för fysiologisk immunitet. En injektion av preparatet i blodomloppet förnyade kroppens vävnader och upprätthöll dess evigt blomstrande ungdom. Drömmen för medeltidens alkemister, filosofer, diktare och kungar hade blivit verklighet.

”Odödlighetsdagen” publicerades första gången i Sankt Petersburg-tidskriften Probujdenue (Uppvaknande) 1912. Den börjar som en klassisk science fiction-utopi, men slutar i en dystopi, för Fride, som har ägnat sina århundranden åt att skriva poesi, med allt bättre resultat, åt att måla, även det så småningom till perfektion, förutom att han löst alla de vetenskapliga problem han har ställt upp för sig. Han har också varit gift ett otal gånger och har så många barn att han bara har ett rent formellt förhållande till dem. Under loppet av den dagen som novellen skildrar går det upp för Fride att han inte har något att leva för. Han har tagit för sig av allt, det finns inte längre något nytt kvar, hans liv är tomt och det finns ingenting att fylla det med annat än upprepningar. Han har med andra ord ingen framtid och novellen slutar med att han begår självmord och bränner upp sig själv.

Trots alla ihärdiga ansträngningar under det senaste århundradet, alltmer maskinellt förfinade, finns väggen alltjämt kvar där jag sitter och skriver. Kanske har den börjat vittra, kanske kommer den till sist att falla, kanske kommer den att stå i all evighet. Det vet vi inte. Men låt oss inte vika undan längre, låt oss kalla den vid dess rätta namn, som är döden.

I Bibeln är döden djävulens verk och det ursprungliga tillståndet odödligheten. I Bibeln står det också att döden en dag ska vara borta. I de dagarna kommer människorna att söka döden, men de skall inte finna den, står det. De kommer att önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem. Att undkomma döden, alltså att få evigt liv, beskrivs med andra ord som ett straff och det är förvirrande, för döden är fasansfull. Allt vi ser ska dö. Allt vi älskar ska dö. Våra barn, våra barns bästa vänner: döden väntar dem. Kråkan på taket, katten i soffan, mamman med barnvagnen på gatan utanför, kastanjeträdet vid sidan av henne. Allt dör.

När vi vet hur litet jordklotet är, hur begränsat det är med utrymme här, förstår vi att jorden är en enda stor gravplats

Och så har det alltid varit. Så länge det har funnits liv har det funnits död. På jorden har det funnits liv i snart fyra miljarder år. Det betyder att miljarder efter miljarder efter miljarder av varelser har dött. Och när vi vet hur litet jordklotet är, hur begränsat det är med utrymme här, förstår vi att jorden är en enda stor gravplats. Vart vi än går, går vi över döda varelser. Detta är våra villkor: vi bor på en gigantisk gravhög, och vi ska snart dö själva. Är det inte detta som är straffet, och inte dödens frånvaro, det eviga livet?

Om jag nu skulle agera dödens advokat ett ögonblick, medan mörkret sänker sig utanför och ett långsträckt sus går genom skogen, skulle min första fråga vara: hur hade livet sett ut utan döden?

Eftersom allt levande livnär sig direkt eller indirekt på det döda livet skulle livet i en värld utan död ha varit tvunget att få sin energi från icke-organiska källor, som vatten och solljus. Och eftersom det inte kunde dö skulle det breda ut sig tills det inte fanns mer plats i havet där det uppstod. Då skulle expansionen antagligen fortsätta upp på land, tills också landet var täckt och livet måste söka sig upp i luften – man kan tänka sig enorma anhopningar av primitivt liv, kanske organiserat som solfjäderlika formationer som reser sig i våningar uppåt – tills det inte längre fanns plats där heller. Då skulle livet stanna upp. Det skulle kunna leva vidare, men det skulle inte kunna reproducera sig och det skulle vara orörligt och oföränderligt.

Det är vad döden gör, den ordnar plats för nytt liv, som genom döden både får näring och utrymme, som det använder till att utveckla sig i ständigt nya riktningar. Döden förhindrar stagnation och döden är evolutionens förutsättning. Utan död, ingen mänsklighet.

Och, vilket Bogdanovs novell pekade på, utan död, ingen framtid. Vi kan se ansatsen till det i vår egen tid, som har lärt sig fånga världen i bilder. Bilderna är ett slags icke-död, för tiden och människorna i den försvinner inte utan blir kvar, visserligen bara som bilder på papper eller pixlar på en skärm, men det är tillräckligt för att det förflutna ska börja ansamlas, infiltrera nutiden, vars utrymme för det nya, det ännu oskedda, blir trängre och trängre, och till och med det nya, hitslungat från det oskeddas intet, tar färg och form av det i det förgångna skedda.

Alla som var här är fortfarande här, men inte som kroppar, bara som bilder, ett slags själlösa vålnader, som står tätare och tätare runt oss för var dag som går

Ingenting försvinner, allt som blir sagt och gjort blir kvar, alla som var här är fortfarande här, men inte som kroppar, bara som bilder, ett slags själlösa vålnader, som står tätare och tätare runt oss för var dag som går. Och det som händer när vi orienterar oss utifrån bilderna och ljuden som hopar sig är att vi går in i ett slags icke-tid, utan framtid, där döden och det icke-mänskliga livet göms undan, så att vi, mitt i strömmen av odöda döda och alla återkomsterna av det förflutna, lever som om vi aldrig ska dö, eller med andra ord, lever som om vi lever evigt, och döden upplevs mer och mer som orimlig, ja som orättvis, en rest från vår primitiva forntid, på den tiden när naturen var okontrollerbar och både atomen och arvsmassan var förborgade som det heliga är förborgat.

Detta är djupt mänskligt och det är medvetandet om att vi ska dö, som vi är det enda levande som är i besittning av, som har tagit oss hit. Om det var djävulen som införde döden i livet måste det som pågår betyda att djävulen är vår sanne herre, som nu är i färd med att överge oss. Så låt oss alla be.

O, Satan, dödens mästare, jordens och kroppens gud, du nedstörtade ängel, det fasansfulla livets prins, mörkrets och förruttnelsens furste, hjälp oss nu, vi är i nöd.

Övers: Staffan Söderblom

Texten ingår i antologin ”Evigt liv” (red. Jan Gradvall och Clara Åhlvik) som ges ut i samband med Nobelprismuseets utställning med samma namn som öppnar den 1 oktober på Liljevalchs, Stockholm.

Du kanske också gillar