Hem Världen Nu har feminismen blivit en ättestupa

Nu har feminismen blivit en ättestupa

förbi admin
0 kommentar

KULTURDEBATT. Jag kan inte släppa den där dubbelsidiga artikeln där SvD (20/11) låter Ann Heberlein breda ut sin sorg över att hon känner sig ful och att hon minsann inte är ensam om det. I artikeln citeras både Åsa Linderborg och Nina Björk i ämnet. Dessa två har skrivit sig in i den svenska feministiska berättelsen, som i övrigt känts genuin, analyserande, pålitlig, och giltig för alla kvinnor.

Men när jag lägger till den här mångröstade skräcken för att bli gammal och ful, får jag att ett nytt och lite skrämmande perspektiv på deras tidigare åsikter och analyser. Trovärdigheten sjunker som en sten. Att, som Åsa Linderborg, inte vilja synas i medier för att hon blivit så ful, vad säger det? 

Hur är det ens möjligt att tänkande kvinnor fjantar sig så? 

I ”Borde hålla käft”, biografin över Märta Tikkanen, påminner författaren Johanna Holmström mig om den första vågens feminism och om kvinnorna som gick före: Suzanne Brøggers ”Fräls oss från kärleken”, ”Inte skära bara rispa” av Agneta Klingspor och ”Rädd att flyga” av Erica Jong. Och inte minst Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” från 1976, och all den kritik hon av manliga kritiker fick utstå för såväl sitt utseende, sin ålder och sitt erotiska liv. Holmström skriver, apropå det karaktärsmord Thorvall får utstå: ”Hon är gammal och ser vanlig ut, ja trist. I sina blommiga tantiga blusar utgör hon inte bilden för en glad och kåt kvinna”. 

Feminismen 2021 har tappat det föregångarna åstadkommit och blivit en ungdomskult med ättestupa.

Men hur har då dessa föregångares föredömliga frihetskamp kunnat falla så i glömska eller rättare sagt backat?  

Utgångspositionen har förvandlats. Den är inte längre kvinnan, vilken som helst, utan kvinnan som vill få bada i den manliga blicken. Och nu är det är bara i den blicken som det kvinnliga värdet sitter. Är alltså åldrandet ingenting de tänkt på tidigare? 

”Ful” ligger i betraktarens öga. Åldrande? Kanske borde vi kvinnor föda barn vid 15 då vi är som läckrast och ta livet av oss efter 28 för säkerhets skull?

Att Heberlein (51) har de här idéerna är en sak, hon har aldrig poserat som feminist, men det har Nina Björk (54), Åsa Linderborg (53) och Liv Strömquist (43) med sin ”Inne i spegelsalen”. I den senare finns ingen väg ut ur åldrandet. Det är först nu, när de vid 50+ mister den, som det visar sig att de alla har lydit under den patriarkala idén om skönhet. Det har gjort dem tydliga som författare. Feminismen 2021 har tappat det föregångarna åstadkommit och blivit en ungdomskult med ättestupa.

Nu piskar kvinnorna sig själva i stället. Vad gick fel?

Denna implicita behagsjuka är ingenting de känner sig manade att själva ta itu med, i egenskap av av de förebilder för kvinnor i alla åldrar som de har varit. Nej, skönhetsförlusten måste kommuniceras i medier som en enda stor tragisk känsla, helt utan den intellektuella genomlysning en sån fråga kräver. Typ, jag börjar bli gammal, vilket är lika med ful, och därför kan jag inte visa mig i offentligheten längre.

En omedvetet patriarkal blick blir den tuva som stjälper dessa kvinnors trovärdighet. Så mycket för den feminismen. Man undrar hur de ser och har sett på oss äldre kvinnor under alla år. 

Handlar det om att förminska sig, spela åtkomliga? Pudla framför det manliga egot för att få ligga? Är det ett knep för att låta mannen tro att han har kontroll?

Kerstin Thorvall tog bladet från munnen och kritiserade mäns sexuella taffligheter och tillkortakommanden i sänghalmen. Nu piskar kvinnorna sig själva i stället. Vad gick fel?  


Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lunch med Montelius: ”Utseendet”

https://embed.radioplay.io?id=100307&country_iso=se

Ann Heberlein har fel – åldrande ger frihet. Brodrej och Montelius går till botten med de intellektuella snyggingarnas vittnesmål.

Du kanske också gillar