Hem Vetenskap och teknik A Plague Tale: Requiem | Recension

A Plague Tale: Requiem | Recension

förbi admin
0 kommentar

Uppföljaren till det hyllade A Plague Tale: Innocence är äntligen här. Med detta spel skapade den franska studion Asobo Studio ett fenomenalt jobb med att skapa ett intressant universum fyllt av misär och ångest. Det fanns dock även ett litet ljus av hopp i allt det mörka som syskonparet tvingas genomlida.

Återigen får vi spela som Amicia. Hon gör allt i sin makt för att skydda och hitta ett botemedel till sin brors, Hugos, sjukdom. Detta oavsett konsekvenser.

Då tvåan nu utspelar sig 1349 har det alltså gått 1 år sedan händelserna i första spelet. Under denna mer lugna period har de alla börjat att återvända till en lugnare vardag än att bli jagad av tusentals råttor var femte minut. Förr eller senare bryts denna naiva idylliska bild av världen. Vi får då ta oss ut återigen på ett personligt korståg för att till varje pris bota Hugo.

Spelets presentation är emellanåt rätt makalös tack vare sina bländande vackra och extremt dystra miljöer som kan ta en med häpnad. I A Plague Tale: Requiem har spelmotorn uppgraderats till den hyllade Unreal Engine 5. Detta märks väldigt väl i mycket av den tekniska aspekten av spelet. Ibland fann jag mig själv stirra lite väl länge på omgivningen. Detta har även haft sina nackdelar då spelets uppdateringsfrekvens (FPS, bilder per sekund) kan sjunka ganska drastiskt emellanåt.

I slutändan spelar det ingen jättestor roll i mina ögon då spelet har ett relativt lågt tempo. Det är inget som direkt kommer försvåra spelet, men tyvärr så förstör det lite av inlevelsen. Trots lite tekniska bekymmer så kan man inte annat än att tappa hakan emellanåt över hur mycket som pågår på skärmen. Till exempel kryllar det bokstavligen av råttor på varje pixel av skärmen. De har ökat från 5 000 till 300 000 vilket är ett skrämmande antal, men som samtidigt även är ett imponerande spektakel för ögonen.

Olivier Derivière återvänder som kompositör för att åter igen göra ett fenomenalt jobb. Musiken speglar miljöerna perfekt och mörkret, som är en konstant faktor i de båda spelen. I de riktigt stressiga och mörka delarna så är det ett totalt mörker som perfekt omsluter dig i varje ton. Musiken får då din puls att gå upp det där lilla extra. Jag vet inte om många kompositörer som skulle lyckas med det till denna grad.

Men för att fortsätta på spåret av ljud så gör även röstskådespelarna Charlotte McBurney (Amicia) och Logan Hannan (Hugo) ett emellanåt imponerande jobb med att porträttera syskonparet som konstant tvingas kämpa för överlevnad. Jag kan inget annat än tycka att Charlotte McBurney  gör ett sådant fenomenalt jobb i sluttampen av spelet att jag bara applådera henne för hennes insats under denna del. Jag vill inte avslöja något om det då det upplevs bäst genom att spela spelet.

A Plague Tale: Requiem har även fått sig lite ändringar när det kommer till mekaniker kring hur du uppgraderar din karaktär. Exempelvis har man lagt till ett skill-system som bygger kring tre olika speltyper: Prudence, Opportunism och Aggressive. Man får det förklarat för sig att Prudence är smygande och det är det som gör att du låser upp dessa färdigheter. Opportunism är att du utnyttjar din omgivning och diverse alkemi du kan skapa. Den tredje är aggressiv vilket i sig är ganska själv förklarat. Men detta system är extremt dåligt förklarat i spelet och det fungerar inte alls som man tror. Vill du exempelvis uppnå opportunism i en strid så får du inte döda mer än 67% av fienderna i ditt nuvarande område. Därmed går spelet totalt emot sig själv och hur det förklarar sitt eget system. Det antyds att du ska använda dig av alkemi för att uppnå uppgraderingar till den förmågan.

Så för att förtydliga: 0-33% är Prudence, 33-67% är Opportunism och 67-100% är Aggressive spelstil. Eftersom du endast kan få en av dessa tre spelstilar signerad dig i en strid blir det ganska snabbt förvirrande för dig som spelare. Det tog ett tag för mig innan det klickade varför jag ej låste upp det jag trodde. Så det nya uppgradering systemet har sina brister, men när man väl listar ut hur och varför det fungerar som det gör så fungerar det, även om jag önskar det kunde varit bättre genomfört.

Jag vill inte avslöja för mycket kring berättelsen då den är spelets styrka. Jag håller därför mig så kryptisk som det bara går kring vissa aspekter. Plauge Tale: Requiem är ett äventyr som har sina lugna stunder mitt i allt kaos och misär, men som lika snabbt kan vända och visa dig de absolut värsta sidorna av mänskligheten. Syskonbandet mellan Amicia och Hugo som har stärks väldigt mycket sedan förra spelet i serien. Hugo litar nu mer på Amicias val och beslut än tidigare. Att syskonparet har genomlidit mycket genom denna korta tid som gått från förra spelet syns i hur deras personligheter har präglats av det och utvecklats. Amicia lider nu av panikattacker och lite problem med vredesutbrott. Då och då och har hon tydliga tecken på PTSD. Hugo har blivit lite bättre på att lyssna men ibland märker man att hans barnasinne försvinner beroende på att han börjar växa upp och förstå konsekvenserna av sin sjukdom. Allt detta kulminerar till en berättelse som kommer väcka känslor på ett eller annat vis och lämna ett avtryck på dig vare sig du vill eller ej.

 

Det Bra

  • Berättelsen
  • Råttorna
  • Musiken
  • Röstskådespeleri
  • Vackert

Det Dåliga

  • Färdighetssystemet
  • Tekniska bekymmer

8

Skriven av: Toni Thörnqvist

Du kanske också gillar