Hem Vetenskap och teknik Teaterchefen på Dansens hus Johannes Öhman fyller 55 år.

Teaterchefen på Dansens hus Johannes Öhman fyller 55 år.

förbi admin
0 kommentar

Johannes Öhman firar just nu semester med familjen på landet – välbehövligt efter en intensiv arbetsperiod. Som vd för Dansens hus i Stockholm basar han över en verksamhet med tre scener och ett stort antal projekt med inbjudna danskompanier och koreografer. Men hans jobb har fått ytterligare en dimension i och med en omfattande renovering som ska planeras i detalj. En ovan sits för en i vanliga fall mycket rutinerad ledare.

– Jag är på en ruta som inte är min hemmaplan med gränsdragning, arkitekter och advokater. Det som görs nu är det som kommer att råda efter återinflyttningen och i en framtid när jag kanske inte längre är kvar. Allt måste bli så bra som möjligt för dansgrupper och koreografer, säger Johannes Öhman.

Om han är en rookie som byggherre så är han desto mer meriterad i rollen som konstnärlig ledare och chef i dansens värld. Innan han rekryterades till stiftelsen Dansens hus var han chef för Göteborgsoperans danskompani och Kungliga Baletten, och kom senast från ett omsusat chefsjobb för Staatsballett Berlin.

Så pass omsusat att de första tre månaderna rentav blev temat för en dokumentär på SVT – ”Johannes på Staatsballett i Berlin”, 2021. Han och koreografen Sasha Waltz anställdes på delat uppdrag för att leda det klassiska tyska balettkompaniet. Deras uppgift var modernisering, vilket väckte protester bland dansare som befarade att den klassiska traditionen var hotad.

Några månaders turbulens följde, sedan vändes allt till himlastormande succé efter hans första premiär med verken ”Half Life” av den israeliska koreografen Sharon Eyal och ”Your passion is pure joy to me” av belgaren Stijn Celis. Verken hade han tidigare satt upp med Kungliga Baletten, och publikens jubel sitter kvar som en segerrusig känsla i kroppen.

– Det hade varit en sådan jäkla kritikstorm innan. Och så dansar kompaniet det här verken och hela publiken ställer sig upp som en person och bara vrålar.

”Jag går ner i en sal när ingen är där och tränar. Det är inte på någon hög nivå, jag gör mina övningar, i hemlighet.”

Foto: Stefan Jerrevång/TT

Resten av tiden på Berlinbaletten liknade mest en utdragen smekmånad. 2019 utsågs den till årets danskompani av den tyska danstidskriften Tanz. Men när Dansens hus annonserade efter en ny chef sökte Johannes Öhman tjänsten, efter bara två år i Berlin. Varför?

– Mycket berodde på att jag ville vara nära mina barn, förklarar han.

Han minns journalisternas ilska på presskonferensen, och hur han försökte förklara att han hade levererat vad de begärt av honom. Kompaniet mådde bra och han visste att de skulle klara sig utan honom. Men inget hjälpte.

– Först var journalisterna arga när jag kom. Sedan satt samma journalister och var arga när jag skulle lämna. Det var lite som en film, den där presskonferensen.

Ilskan har lagt sig nu, vet han. Det skrivs ofta vänligt om honom i tysk press. I en annan tid, under andra omständigheter, skulle han gärna arbeta där igen. Men att vara på Dansens hus är också ett spännande steg vidare, tycker han. Han har gått från danskompanichef till att leda en gästspelsscen som bjuder in koreografer och danskompanier från hela världen.

Kvar i kroppen sitter känslan från produktioner han arbetat hårt med och som nått framgång. ”3 x Boléro” vid Göteborgsoperan, som få trodde på men som blev en succé. Eller när han fick världskoreografen Mats Ek att skapa ”Julia och Romeo” för Kungliga Baletten. Uppsättningen tog dem till Parisoperan på ett veckolångt gästspel och dessutom till USA.

Innan Johannes Öhman rekryterades till stiftelsen Dansens hus hade han en omsusat chefsjobb för Staatsballett Berlin.

Innan Johannes Öhman rekryterades till stiftelsen Dansens hus hade han en omsusat chefsjobb för Staatsballett Berlin.

Foto: Stefan Jerrevång/TT

Som dansare är han långt mer självkritisk. När han ser tillbaka på sin 18 år långa karriär, mestadels som solist vid Kungliga Baletten, kan han minnas roller som han tyckte att han gjorde bra – som Puck i John Neumeiers ”En midsommarnattsdröm” 1991, eller i ett av William Forsythes verk. Men han minns egentligen bara några få ögonblick när allt i honom stämde: andningen, den mentala närvaron, i samklang med kroppen.

Numera ”tjuvdansar” han bara, säger han.

– Jag går ner i en sal när ingen är där och tränar. Det är inte på någon hög nivå, jag gör mina övningar, i hemlighet.

Men en gång dansare, alltid dansare, menar han. Det sitter i kroppen, och när han är i obalans så är det dansarens förhållningssätt till kropp och själ som får rätsida på honom igen.

– Måendet har en väldigt nära relation till dansen, den fysikaliteten. Man är ett med sin kropp – man känner den och vet vad den behöver.

Du kanske också gillar